Varför skall det vara så svårt att ge sig själv en klapp på axeln? Jag har jättesvårt med det.
Min Dale Carnegiecoach, och numera vän Mona Spjut-Hjelmström sa ofta det till mig:
-Martin, ge dig själv en klapp på axeln. Du är bra! Du duger!
Varför kändes det aldrig så?
På många sätt var det en vändpunkt i mitt liv när jag gick Dale Carnegies kurs i ledarskap och kommunikation hösten 2006. Jag var märkt av att försöka toppstyra projekt med flera hundra involverade. Det gick inget vidare. Eller rättare sagt: De jag jobbade med var ofta imponerade av hur lugn jag var där jag satt på mina 10 stolar, och med 20 bollar i luften samtidigt. Vad de inte såg var hur trasig jag blev inuti. Dale Carnegiekursen hade jag haft inskriven som något jag kanske kunde göra i de senaste 5 årens almanackor, men då sommaren 2006 var måttet rågat. Efter ett Stena event i Stockholm (kolla på www.kreativitet.se) som förvisso var en succé, men där jag tappade lönsamma bollar som andra glatt fångade upp så anmälde jag mig till kursen Ledarskap och Kommunikation.
Essensen var: Jaså, jag skall vara intresserad av andra människor? Det var något nytt för mig som alltid styrt allt själv. Jaså, jag kan inte vinna en dispyt? Det trodde jag var själva meningen med en dispyt eller argumentation, att trycka till motparten rejält.
Till viss del vaknade jag till i den processen, och när jag fick möjlighet att göra om kursen hösten 2007, fast denna gången som gruppledare till 6 nya deltagare, så upplevde jag faktiskt för första gången i mitt liv kraften i att coacha andra människor, och att berömma dem som ett medel att skapa utveckling. Det förvånande i denna processen var att jag fick mer tillbaka än jag gav, vilket jag inte alls var beredd på.
Jag har fått vänner för livet, och nu till hösten 2008 så kör jag en gruppledarvända till. Sen får det nog vara för ett tag 
.
Allt detta till trots. All förståelse. All insikt som jag upplever att jag har fått.
Trots min nuvarande situation med diabetesen som håller mig alert, vaken, och reflekterande över mitt liv.
Det är förtvivlat svårt att vända en oljetanker, speciellt när den går i en kanal, och det är långt till öppet vatten.
Därför har jag så svårt att ge mig själv en klapp på axeln, och säga: -Fan va bra du gjorde det där idag Martin. Eller: -Vad nöjd jag är med att jag spenderade dagen med min dotter på hennes ridtävling, och att vi hade det fantastiskt kul ihop.
Det duger liksom inte fullt ut, men jag jobbar på det. Tro mig, och någonstans i fjärran kanske det skymtar lite öppet vatten. Jag skall bara springa Göteborg-Stockholm-Göteborg först .
Det är befriande att kunna skratta åt sig själv, och jag börjar se det komiska så smått.
Det kanske är värt en klapp på axeln….
Kram till er från mig / Martin
2 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Klapp på axel får du av mig, och troligen alla andra i “Martins hjältar”…Utan att tala för mycket för andra i vår grupp, så var du en tillgång som gruppledare.
Telefonsamtalen som vi hade stöttade och peppade mig väldigt mycket.
Så klappa dig på axeln, du har en enorm inre styrka, och det har du visat genom att ge uppskattning till andra människor…
En liten fråga, har du några hålltider i din etapplista??? Man vet u aldrig vad som dyker upp efter vägen
Imorgon är D-day så ditt mål kryper närmare. Gör det du är bra på…FOKUSERA.
Tack Christer! Den klappen värmer
!
Angående hålltider så är min målsättning att vara framme vid varje etappmål relativt tidigt varje dag. Typ runt 15-16 tiden, lite beroende på hur lång sträckan är just den dagen. Det innebär att jag kommer att anpassa starttiden därefter. På 6-7-milsdagarna får jag dra iväg redan mellan 7 och 8. På 3-5-milsdagarna kan jag unna mig sovmorgon och starta mellan 9 och 11.
Bara så du vet så är jag ganska lättskrämd
Jag känner annars igen känslan nu av att jag liksom kryper in i mitt skal, och du har helt rätt Christer, nu är det fokusering som gäller.
Kram / Martin