Dag 19: Människor är härliga, eller…

Jag har länge tänkt skriva om människor, men det har inte blivit av. Det har varit så många intryck längs vägen.

Först bara några kommunikativa detaljer.
Jag undviker ordet ”man” både när jag skriver och talar. Helt enkelt för jag vill inte tala för någon annan. Det jag skriver och säger står jag för fullt ut själv, och jag vill inte blanda in några andra.
Det innebär också att det sista jag önskar är att bli uppfattad som moraliserande över hur andra människor lever sina liv.
Mitt enda önskemål är att få må bra själv, och att vara ett positivt exempel.
Jag har alltför länge varit ett dåligt.
Så om någon blir inspirerad av vad jag gör eller skriver så är det en total bonus i mitt liv.

Är människor härliga?
Tidigare har jag tyckt att människor som sa att de älskade sitt jobb för att de jobbade med människor var klart störda. I mitt tidigare liv var människor ett nödvändigt ont. Bäst att jag gjorde så mycket som möjligt själv då blev allt bra och jag slapp ha med så många att göra.
Schysst livsfilosofi eller hur? Toppa det med en ledarstil som gick ut på att trycka dit alla som kom i vägen. Diskussioner, och dispyter var till för att vinnas. Stor suck….

Vad jag vill komma till är att livet består av människor vare sig jag vill eller ej, och jag tycker mig se ett mönster där människor som mår dåligt av olika orsaker -som jag t.ex. gjorde- inte har mycket till övers för sina medmänniskor.
Däremot med människor som mår genuint bra tycker jag mig se både tolerans, och en kärlek till andra människor.
Knäckfrågan: -Hur vill jag ha det? Hmm, tror jag vill må bra.
SIdofråga: -Hur skall jag se på galningen i bilen, som med högrött ansikte vrålar ut sin ilska över en inbillad oförätt i trafiken? Jag tror att jag skall se en person som inte mår så bra, och känna empati med den stackarn.

Slutsats, människor är härliga, och vad livet består av, om jag bara kan se till att må tillräckligt bra själv för att uppskatta dem. Högt och lågt, överallt.

Idag har jag sprungit också 🙂
Lite fel också, så att sträckan inte skulle bli så kort kanske 🙂
Mina förmodade 40km var egentligen 44 som blev 48. Jaja, lättare än 80 iaf.
6 timmar har jag varit ute och gnetat i värmen. Det var inte många moln idag kan jag lova. Men det har gått bra. Det känns som att jag har hittat en bra lunk som jag blandar upp med några minuters gång då och då.

Men nu får jag nog backa bandet lite. Det var ju nästan sovmorgon i morse eftersom dagsetappen var såpass hanterbar.
Jag tog en grymt cool frukost på Elite Grands uteveranda. Tro nu inte att jag är någon mediafreak, men jag skall inte sticka under stol med att det var väldigt roligt att se en bild av mig själv på första sidan till Norrköpings Tidning, plus en jättebra artikel inuti.
Jag hoppades ju i gårdagens blogg att artikeln skulle bli bra.
Tack Jenny, jag kände att du fick med det jag brinner för, och det jag gärna vill förmedla. Det positiva exemplet t.ex. som jag skrev om några rader upp.
Lite senare kom min bror Lasse och hans tjej Jessica förbi hotellet. De var på väg upp till en Cornelis festival i Stockholm och gjorde en avstickare in till Norrköping. Jättekul verkligen att se er båda 🙂
Dessutom hade de bakat några LöparLarssons energikakor till mig, plus en kanelbulle. Brorsan är fenomenal på bullbak!
Det roliga var att dessa energikakor som innehåller socker, sirap, grädde och havregryn samt lite torkad frukt höll mitt blodsocker på en mycket jämnare nivå en de energibars och kexchoklad som jag brukar trycka i mig. Fram för mer hemlagat  mao.
Brorsan skall springa en bit med mig ner till Gränna på måndag. Det ser jag fram emot 🙂

Jag talade en stund med Anna och Veronika i receptionen innan jag checkade ut. Anna hade fixat mitt rum, ett stort tack för det Anna 🙂 och Veronika fick mig att förstå att jag får ge spinning en till chans hemma i Göeborg 🙂 inget snack, jag skall testa! Jag har ett par kompisar som är instruktörer.
Elite Grand Hotel var ett kanonställe, och det hörs nästan på namnet, eller hur 🙂 Tack vänner för att jag fick bo hos er!

Bussgods var mina transporthjältar idag med! Jag stod utanför och väntade en stund innan de öppnade och talade med en mycket trevlig Magnus som hade lille 2 1/2-årige David med sig. Magnus berättade en klassisk historia om alltför mycket jobb, en tumör som han var tvungen att opereras för, fortsatt för mycket jobb, och först nu ganska nyligen en lyckad inbromsning i livet.
Varför är så många av oss så jäkla ”duktiga” att vi inte inser vårt eget bästa?
Mig inkluderad i allra högsta grad.
Nåväl, väl insläppta så tog Janne emot mina grejor och lovade att se till att de kom fram säkert till Linköping. Tusen tack Janne!

Väl ute på vägen gick det som sagt bra, och ett par trevliga möten blev  det. Rosmarie som bjöd på lite vatten hade haft den franska åsnemannen som gick förbi för ett litet tag sedan. Lite närmre Linköping stod en bil pakerad vid vägrenen och en mycket glad Bengt skulle ta kort på mig med sin mobil. Han var eld och lågor över det jag gjorde, och hade en gedigen cykel och löpbakgrund själv. Naturligtvis stod vi och pratade några minuter. Alla dessa småstopp bildar resan och gör den helt underbar 🙂

Även idag fick jag nöjet att springa fram till hotellentrén som idag och 2 dagar framåt är Quality Hotel Ekoxen i Linköping. Ida i receptionen hälsade  mig välkommen och checkade in mig. Gissa om detta känns bra! Imorgon skall jag testa deras varmvattenpool på spa-avdelningen. Dessutom har jag fått ett enastående stort rum. Lyxigt värre, och jag mår som en prins.

Den enda smolken i glädjebägaren som jag får adressera imorgon är ett elakt skavsår i höger knäveck. Jag är tvungen att springa med skydden, men med 10-12 timmar på vägen kan det bara bli så här. Men vet ni va? Jag tror att det ordnar sig.

Hej så länge alla ni härliga människor!
Varma löpande hälsningar!

Martin

Annons

Dag 18: Endorfin-Expressen

Nu kom den till användning, min gamla slogan:
-Endorfin-Expressen!
Det är jag idag. Den bästa dagen på resan hittills.

Jag tog det ganska lugnt i morse.
Det kändes att det blev många mil igår.
Kroppen ville gärna sova lite extra, men eftersom jag hade bestämt en tid med en journalist från Södermanlands Nyheter kl. 09.00 så var det bara att pallra sig upp vid 08.30, och går ner till frukosten.
Journalisten Nicole Kling kom några minuter över så jag hann precis äta klart. Vi satte oss utanför på hotellets fina veranda mot ån, och jag fick än en gång redogöra varför jag håller med detta springande.
Det intressana är att för varje jag redogör det så blir det tydligare för mig.
Har ni märkt det någon gång, att sätta en tanke i ord gör tanken klarare. Precis som att jag lyssnar på mig själv, och då förstår bättre vad jag menar.
Iofs är jag övertygad om att det är precis så det fungerar då jag inte tror att vi är så medvetna som vi vill tro, och dessutom menar jag att det inte existerar någon fri vilja, men det är en helt annan diskussion.
Med några avrundande foton där jag springer var intervjun över.

Ann-Sofie i hotellets reception blev min bästa kompis denna förmiddag.
Grymt vilken go tjej du är Ann-Sofie 🙂 Modigt med ditt drastiska karriärbyte. Det lät klockrent som du beskrev det!
Det blev bussgods som tog mitt bagage idag. En trevlig berest man -Göran- tog hand om mina grejor. Och i Norrköping tog sen min systerdotter Linnea bagaget till mitt hotell. Linnea tränar stenhårt för att slå sig in i Sverige-eliten i orientering. Du kommer att lyckas Linnea, bara fortsätt, kontinuiteten är nyckel till all framgång. I ditt fall inte minst kontinuiteten att få vara frisk och skadefri. Tack så hemskt mycket för hjälpen Linnea!
Tack också Bussgods och Göran!

Så jag checkade alltså ut från Hotell Kompaniet i Nyköping.
Tack Ann-Sofie, Viktoria, Fredrik (chefen) och ni andra för allt!

Endorfin-Expressen hade startat.
Jag gick ut ur Nyköping, och började springa efter 10 minuter.
Ingen smärta! Jubel inuti!! Hur länge skulle det hålla. Etappen idag var ju nästan 7 mil, på de 8 igår.
I Jönåker stannade jag kort och fyllde på depåerna med frukt, sportdryck och Gainmax. Träffade en trevlig man -Tommy- utanför affären så det blev lite snack innan jag drog vidare. Med 2.47 på maran hade Tommy varit en duktig löpare för några år sen. Hoppas att det går bra med att utmana sonen på Gbg-varvet nästa år 🙂

Jag varvade löpningen med korta 10 minuters gångavsnitt då och då.

Märkligt, efter 4-5 timmar så springer jag fortfarande.

In lite snabbt till ett hus för lite vatten, och blev stående en stund med en Jörgen. Också trevlig som tusan!

Nu borde det väl ändå ta emot lite, nähä, det rullar på.
Så ringde Gunnar från Solvikingarna för att få en telefonrapport! Dina samtal är guld värda Gunnar! Jag uppskattar verkligen kontakten som vi har.

Nu började Norrköping närma sig, och jag blev upphunnen av en bil med en Journalist från Norrköpings-Tidningen, Jenny, och fotograf Matilda.
Det var ett härligt litet avbrott. Hoppas att det blir en bra artikel.

Nu kom jag på den finaste biten hittills på resan. Vägen in mot Norrköping gick först på några grusvägar genom böljande sädesfält för att sedan närma sig vattnet. Titta på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag stoppade en glad cyklist -Jonas, som fick bli fotograf på helbilderna.

Idag sprang jag hela vägen fram till Hotellentrén. Vilken seger!!
Förvisso på ömma, stela ben, men ändå! Liket lever 🙂
Att det dessutom var Elite Grand Hotel gjorde ju inte saken sämre.
Petra och Andreas i receptionen såg först lite fundersamma ut när min svettiga gestalt närmade sig. Sedan utbrast Petra: -Men du är ju springaren!
Isen var bruten, och jag hälsades hjärligt välkommen och fick ett jättefint rum. Lite mat senare, med en äpplekanelparfait  på  rabarberkräm som otroligt god avslutning kan jag inte annat än lägga den bästa dagen hittills till handlingarna.

Det blev 7 mil på 9 timmar. Benen höll, och endorfinerna hade lekstuga i min kropp. Imorgon passerar min bror Lasse och hans Jessica Norrköping på sin väg till Stockholm. Egentligen skulle vi sprungit lite ihop, men jag startar lite senare imorgon för det är ju ”bara” 4 mil. Så det får bli en fika hoppas jag.

Klart slut!
Kramar till alla!
Löpande lyckliga hälsningar!

Martin 🙂

Dag 17: Lång dag på väg i nuet

8 mil. 80 km. 80 000 meter.
11 timmar och 40 minuter.
Benen höll 5h 40min. Sedan var det 95% gång.
Spring först en mara, sedan bara för att det är kul gå en till.

Ja inte vet jag om det var kul, men en klart annorlunda upplevelse.
I duschen satt jag en bra stund på golvet med ett fånigt flin på läpparna.
Iskallt vatten, massera, massera benen. Varmt vatten, massera, massera.

Har en stilla undrar om benen ställer upp på 7 mil imorgon.
Den som lever får se, och nog lever jag alltid dessa dagar.

Kan man förresten älska ett hotell på 5 minuter?
Checkar du in hos Viktoria i receptionen på Clarion Collection Hotel Kompaniet i Nyköping så går det alldeles utmärkt 🙂
Efter 11 1/2 timme på vägen så skriker kroppen efter lite vänlighet, och när du blir så otroligt väl bemött, och när dessutom hennes kollega ordnar en massa mat trots att köket är stängt, då finns änglar! Tack tjejer!

Löptrötta men tillfredställda hälsningar!

Martin

Dag 16: Hemfärden har startat

Jajemensan, nu är jag på hemväg!
Och vilken dag det har varit!
Jag behövde verkligen denna dagen!

Ett par timmars sömn till hade inte skadat i morse när klockan ringde 05.30.
Men det är ju inte varje dag som jag har möjlighet att sitta i en TV-studio och tala om något jag brinner för, så de trötta benen lät sig motvilligt övertalas att gå upp så tidigt.
Hela processen med taxi, smink, intervjun, och taxi tillbaka till hotellet gick hur smidigt som helst, och när jag nu ikväll har fått möjlighet att se det hela på webben så kändes det som att det var helt ok.
Vid hotellfrukosten träffade jag ett jättetrevligt par -Eva och Stefan- från Blekinge. De hade sett inslaget på morgonen, och eftersom Stefan är en duktig löpare så blev det en hel del gott löparsnack.
Annars blev det en hel del praktikaliteter att ta hand om vilket innebar att jag inte var redo för att springa iväg förräns 13.30.

Här måste jag bara få flika in ett stort tack till Clarion Hotel Sign. Vilket underbart hotell, och vilka underbara människor som jobbar där!!
De jag kommer ihåg bäst var Hakan i receptionen, och Sofia -Marketing Coordinator, verkligen jättekul att ha träffat er 🙂

Nu kommer dagens fråga med stort F. -Höll benet/knät?
Tack Rune Larsson är egentligen allt jag behöver säga.
Skor är uppenbarligen fruktansvärt viktigt.
Här har jag sprungit 58 mil i felaktiga skor hela vägen upp till Stockholm, och skaffat mig knä/muskelproblem på kuppen.
Mina 2 par Nike Air Zoom Elite pensioneras med omgående verkan.
Inbyggda pronationsskydd. Rena rama döden för mina ben.
Enligt Rune är det egentligen ytterst få som behöver pronationsskydd.
Låter antagligen bra som ett försäljningsargument skulle jag tro.

De sista 5 dagarna har jag ju bara kunnat springa 1-2 timmar innan jag har varit tvungen att börja gå.
Idag började jag gå efter 4.10. Det är lite skillnad.
Jag kände direkt i de första stegen att det var en enorm differens mot tidigare dagar.
De tänkta 35km blev återigen 42km pga av en riktig snirklig väg till Södertälje, och inte minst vägen ut ur Stockholm som inte var helt lätt.
Tror att jag säkert frågat 20 olika personer om vägen idag.
Totalt tog de 42km 5.30 inklusive alla småstopp för energipåfyllning.

Men som sagt, benet höll riktigt bra, och jag är tvärövertygad om att skorna var den felande länken. Nu är bara min förhoppning att jag skall klara de dryga 7 mil som etappen Södertälje-Nyköping bjuder på.
Längst hittills, och jag är sliten. Det mina vänner skall bli en utmaning.

Som avrundning kan jag rapportera att jag har checkat in i något som kommer att bli jättefint om 4 veckor. Quality Hotel Park i Södertälje kommer att stå klart om en månad. Nu är det full fart på slutbyggnationerna, och det är inte svårt att förstå hur flott det kommer att bli när först Emelie och sedan Thomas la ut texten. Spännande tycker jag 🙂

Rummet jag bor i är jättefräscht, och sängen börjar gapa rätt högt åt mig att det är läggdags. Imorgon bitti måste jag lösa min bagagetransport på något sätt ner till Nyköping innan jag springer iväg. Det blir ett efter frukost projekt som måste lösas hyfsat fort, för om jag inte kan springa så långt så har jag att göra i många långa timmar. Minns mina 10.20 för 55km. Nu kan det bli 75km om det vill sig illa. Eniro säger 68km via motorvägen, och då vet jag att det brukar bli betydligt längre.

Men detta är imorgon, och jag tänker inte låta det påverka min goda sömn.

Ha det bra vänner, och sov gott!

Pånyttfödda löpande hälsningar!

Martin

Dag 15: Ensam

Ja så checkade jag ut från Quality Airport Hotel i Arlandastad.
3 nätter blev det som jag stannade, vilket innebar 2 helt löplediga dagar.
Kändes lite tråkigt att säga hejdå till Lisa och Sanna i receptionen. Även om det ofta bara blir några ord som jag utbyter med personalen på de olika hotellen så känns det ganska personligt. Och här hade jag ju stannat rätt länge faktiskt.

Nåväl, nu skulle det bli intressant att se vad benen sa om att röra på sig igen. Jag hade för säkerhets skull både vadskydd och knäskydd på höger benet. Men tyvärr, samma visa som de senaste 4 etapperna. 1 1/2 timma fungerade ok, sedan kom samma värk.
Höll på att tappa bollen helt när jag dessutom gick fel flera kilometer i Sollentuna. Hur jag nu kunde klara av det? Gick och svor för mig själv och tyckte att det mesta sög, och undrade vad fan jag höll på med.
Är det då inte märkligt att i det läget så frågar jag en dam om vägen, och vi kommer i ett samtal. Naturligtvis kring diabetesen och hälsan. Och vips efter 10 minuters samtal när jag fortsätter gå så är min tidigare klart deprimerade inställning som bortblåst. Ett mänskligt möte vad det som behövdes.

Till saken hör att jag har jobbat alldeles för mycket själv genom åren. Dessutom har all instrumentträning sedan 6-årsåldern varit ensamjobb. Överhuvudtaget har jag valt -medveten eller omedvetet- att köra solo i alla upptänkliga situationer. Även denna resan märk väl.
Det jag kan jag märka att jag inte pallar ”ensam är stark tricket” lika bra längre. Jag blir fruktansvärt irriterad, och svårmodig.
Lärdomen jag försöker ta till mig är att jag verkligen behöver människor runt mig. Människor som bryr sig, och människor som jag bryr mig om.

Det är väl därför som jag känner att mötena har blivit essensen av denna resan.

Pga av lite felspringning, och att det blev mycket gående idag också så tog de 42km som jag tillryggalade hela 6 timmar. Jag checkade in på sagolika Clarion Sign Hotel på Norra Bantorget strax efter 14.
Gert Wingård har ritat denna skapelse som invigdes i februari i år. Sprillans nytt mao, och vilket bygge. Hotellet är helt otroligt. Grymt spännande utvändigt, och hur designat som helst på insidan med mängder av klassiker skapade av legendariska Skandinaviska inredare,arkitekter och designers som Bruno Mathsson och Alvar Aalto.
På taket tog jag ett dopp i en pool med sjuk utsikt över staden.
Efteråt i restaurangen Aquavit i bottenplanet en himmelskt god kycklingfilé med en massa tillbehör. Sagolikt hela paketet som sagt.

Ändå kan jag tycka att det är lite ironiskt att idag är första dagen som jag känner ett sting av ensamhet. Är det för att det är så mycket fler människor runt mig i en större stad som Stockholm, och att det därigenom blir mer opersonligt? Eller vad beror det på?
Jag kan verkligen inte klaga på bemötandet. Alla här har varit supergulliga.
Det är dock som det är en hinna över alltihop. Hus, människor, m.m.
Äh, jag vet inte. Jag kanske bara är trött eller något.
Bäst att jag går och lägger mig. Taxin är beställd till 06.05 imorgon bitti.
Nyhetsmorgon i TV4 skall bli jättekul att få medverka i.
Det sänds 06.45.

God natt!
Varma gående hälsningar!

Martin

Dag 14: Lite lustigt är det

Lite lustigt är det faktiskt. Här har jag gått idag på min 2a vilodag, och om vartannat gottat mig åt avslappningen, och oroat mig för om benen skall hålla för omstarten imorgon.
Precis som när jag startade från Göteborg för 2 veckor sedan. Glad förväntan och oro.
Det som är skönt att veta är att det ”bara” är 35km ner till Stockholm City imorgon, och lika kort distans på måndag till Södertälje. Mjukstart mao 🙂
Planen är att starta tidigt dessa två dagarna, och försöka komma fram vid lunch så jag slipper kollapsa i värmen.

Något annat positivt var att Rune Larsson (ultralöparen som finns på http://www.loparlarsson.se) ringde upp mig alldeles nyss från Schweiz. Han hade precis genomfört ett 78km lopp med grymma höjdskillnader i Davos.
Jag hade sökt honom för att få råd kring effektiv återhämtning.
Mycket av samtalet kom att handla om skor. Jag springer antagligen i helt fel skor. Kul att konstatera 54 mil senare.
De flesta skor har proneringsskydd, så även mina, och detta är något jag definitivt inte skall ha. Proneringsskyddet överdriver min hälisättning och fortplantar en skevhet upp i benet. Detta märks naturligtvis inte så mycket under vanliga träningsförhållanden hemma, men med 5 mil asfalt om dagen så märks det. Eftersom jag har något mer på höger ben är det logiskt att det är höger ben och knä som gett mig mest problem.
Runners Store på Vasagatan skall få ett besök imorgon, och nya neutrala skor skall inköpas.

Annars har väl dagens begivenhet varit ett besök på Sigtuna Spa där Josefina gav mig en brutal benmassage. Det var jag som bad om hårda tag, och begreppet göttont fick ett vidare perspektiv i mitt liv 🙂
Du gjorde ett kanonjobb Josefina! Tusen tack 🙂

En liten kvällspromenad -precis när solen gick ner- med några provande springsteg blev det också för en stund sedan. Det känns halv-ok, vad det nu skall innebära. Imorgon vet jag.

Oavsett så skall det bli gott att göra några mil imorgon bitti.
Vilan här på Quality Airport Hotel har varit perfekt. Jag hade inte kunnat ligga på ett bättre ställe. Det har varit svalt, otroligt fräscht, trevlig personal, god mat. Jag har kunnat lulla runt lite i affärerna här nere i gallerian också när jag har känt för det.
Annika, Fredrik, Jimmy, Sanna, Lisa, och ni andra, tack för allt 🙂 jag har stortrivts!!!

Gör en grym dag!
Varma löpande hälsningar!

Martin

Dag 13: Dagen efter

Dagen efter kan verkligen innebära olika saker i skilda faser av livet.

I mitt tidigare liv har det i regel inneburit två saker:
1. Bakfylla. Förklaring överflödig, men i mitt fall oftast sammankopplat med kraftig ångest.
2. Projekt genomfört. Efter veckor eller ibland månader av hårt arbete kulminerade ett projekt (evenemang) med ett genomförande, och efterlämnade en ofta förkrossande tomhet som bäst dämpades med mängder av snabba kolhydrater, helst kvälls och nattetid.

Idag är det också en sorts dagen efter.
Visst jag har ett par mil in till Stockholms city på söndag, och sedan börjar hemfärden på måndag. Så det är ju egentligen bara halvtid.
Men efter holmgången de sista 4 dagarna på vägen hit så känns det ändå lite som lugnet efter stormen. Lite dagen efter helt enkelt.
Tid för att förhoppningsvis få tillbaks förtroendet från benen, som just nu helt har tappat tron på mig som en ansvarsfull controller över kroppsfunktionerna.
Verkmästarn i benen är sur idag.
Jag hade en fotograf från Dagens Nyheter här på hotellet idag för att plåta lite löparbilder för morgondagens artikel i DN. Verkmästarn fick väl skrämselhicka, så det blev bara några snabba ruscher så att fotografen blev nöjd. Efter det har jag varit snäll, och bara rört mig sakta och lugnt.

TV4 hörde också av sig, så det blev bestämt att jag gästar Nyhetsmorgon nu på måndag 28/7 kl. 06.45. Det skall bli hur kul som helst.
Till skillnad från allt annat jag gjort i rampljuset på scener i hela mitt liv sen jag var 11 år som har varit så prestationsbaserat, så skall det bli skönt att få medverka i media utan tankar på framtid och framgång. Utan enbart få vara med och tala om något jag brinner för och som säkert kan inspirera en och annan ute i landet.
Precis samma känsla har det varit när jag har träffat tidningarna längs vägen. Jag har inget att bevisa, bara en önskan att göra något som jag mår bra på, och som i de bästa av världar kan vara inspirerande för andra.
Inga kommersiella undertoner, eller ekonomiska förhoppningar.
Bara vara glad och tacksam för resan, och alla möten.
Det blir inte bättre än så 🙂

Jag har en enorm utsikt där jag nu sitter på 8e våningen i mitt hotellrum och skriver. Det ganska flacka landskapet breder ut sig, och solen har precis lämnat spelplanen. Bortsett från den lilla fotostunden har jag inte varit ute alls. Några vändor nere i receptionen har det blivit, och bl.a. snackat om lite av varje med en härlig tjej som heter Annika. Träffade också en supertrevlig Fredrik Aden som skall göra klassikern nästa år. Kör så det ryker Fredrik 🙂
En god bit mat blev det nu i början av kvällen i hotellets restaurang (laxen var grym), och precis på detta viset tänkte jag spendera morgondagen också!
Bara softa!
Men det är klart att får jag tag på en massör så blir det definitivt ett besök.

På ett sätt skulle man kanske tycka att det är synd att sitta inne när det är så fint ute, men sanningen är att efter de sista tuffa 4 dagarna på vägarna i denna värmen så är mitt rum med aircondition rena himmelriket.
Jag kan sitta med en träningspolotröja på mig och andas frisk sval luft: Det, mina vänner, är livskvalité för mig just nu.

Naturligtvis hoppas jag att alla ni som läser mina rader fångar våra få sommardagar, och gör det ni mår bäst av med dom.
För min del fortsätter äventyret, och lyxen att få göra denna resa på måndag med en liten tjuvstart på 3 mil redan på söndag.

Varma löpande hälsningar!

Martin 🙂

Dag 12: Slut och lycklig

Jag skall fatta mig kort. Det blir utförligare imorgon.
Jag är så utmattad att jag knappt kan stava, men lyckoruset bubblar inuti 🙂

54 mil totalt på 11 dagar plus en vilodag!!! Yipeeee………det gick!

Jag startade kl 14.00 idag från Enköping.
Tack Margareta på Park Astoria för att du gjorde min vistelse hos er så trevlig.
Det är ett jättefint hotell du jobbar på! Hoppas att du får en underbar semester på Cypern.

Tack Magnus Karlsson för att du avbröt din planerade utflykt och kom ner och masserade mina värkande ben innan jag stack iväg. Jag hade nog inte kommit fram utan din hjälp!

Tack Simone på Taxi Enköping för du tillsammans med din chef Benny Johansson hjälpte mig med mitt bagage till Quality Airport Hotel vid Arlanda.
Gott att du kör på med golfen nu. Det är en riktig höjdare 🙂

Det är möten med människor som ni som gör den här resan så fantastisk. Något jag absolut inte hade förväntat mig, men icke desto mindre härligt när det nu blir så här i princip varje stad jag kommer till.
Underbara människor överallt. Jag har varit fett blind i många år i kombination med en trött attityd och för högt tempo. På det viset har jag missat så mycket. Men nu 🙂

Och så kommer jag fram efter 6 mil och drygt 9 timmars löpning/gång med 2 ben som värkt på ett sätt jag aldrig haft tidigare i timmar, och möter två skinande ansikten i Quality Airport Hotels reception.
Sanna och Jimmy! Jag kände mig så enormt välkommen! Tack snälla för det! Det ska bli så skönt att få stanna här ända tills söndag förmiddag då jag joggar ner till Stockholms centrum.

Nu blir det en snabbdusch och pang i säng!

Vi ses väl här imorgon. Eller hur?

Varma, trötta, och lyckliga löpande hälsningar!

Martin

Dag 11: Avrundning

Det finns några återkommande praktiska element i min resa: Löpa, blogga, äta, hotell, och bagage. Rätt skött bjuder alla elementen på möten och möjligheter.

Jag checkade in på Park Astoria i Enköping efter min sprintdistans idag. Fick jättebra kontakt med Margareta i receptionen som var urtrevlig.
Efter att ha avnjutit en sen middag i hotellets bottenvåning bestående av en mumsig 215g hamburgare med klyftpotatis och sallad, samt en rejäl
portion glass med jordgubbar och grönt te blev det en kort promenad genom den lilla stadskärnan. Gick förbi ett spelställe  -Joar Blå- där jag vill minnas  att jag spelat  typ någon gång på 90-talet.
Kändes lite skumt faktiskt ur detta perspektivet. Livet var definitivt annorlunda då, ute på turné.
Väl tillbaka hade Caroline kommit in för att avlösa Margareta i receptionen så då fick jag chans att tala lite med ytterligare en trevlig person.
Park Astoria känns urmysigt, och imorgon bitti tänker jag testa deras relaxavdelning. Det blev inte läge nu under kvällen.

Imorgon blir det som sagt Stockholm. Jag skall bo på Quality Airport Hotel vid Arlandastad nära Märsta de närmsta 3 nätterna, och sedan 1 natt inne i city innan det är dags att dra hemåt söderut, förhoppningsvis via TV4s Nyhetsmorgonstudio på måndag morgon om jag har lite tur. Det hade varit jättekul och inspirerande onekligen.

Det kommer att passa mig utmärkt att relaxa ett par dagar lite utanför city i ett superfräscht hotell, dels för närheten till grönområden, samt att etappen imorgon blir ett par mil kortare. Typ 6 mil istället för 8,5. Det känns mer hanterbart.  Speciellt om det blir ”mina nya favoritsysselsättning” maratonpromenad. Fast det kanske är som min bror Lasse och hans tjej Jessica säger att powerwalk är den ultimata träningsformen. Den höll iaf på att knäcka mig igår 🙂

Nä, nu är det sent. Jag skall nog lägga in mina värden, och försöka svara på några kommentarer. Sen får det vara för idag.

Kram och God Natt!

Martin

Dag 11: En glad skit

Jag har aldrig sett mig själv som en glad skit 🙂
Men för några dagar sedan så var det en person här på bloggen som tyckte att jag verkade vara en just sån.
Och idag tror jag bestämt att det stämmer 🙂

Mao kommer dagens inlägg bli utan några djupare funderingar.
Därmed inte sagt att det blir ytligt för det är något helt annat.
Snarare godmodigt öppenhjärtligt är min förhoppning.

Till att börja med så tyckte Caroline i en kommentar till mitt förra inlägg att jag skulle förklara det här med blodsockervärden, och hon har naturligtvis helt rätt.
Bara för att jag har lusläst nätet sedan jag blev sjuk, som med största sannolikhet de flesta andra diabetiker också, så minns jag ändå hur absolut nollställd jag själv var när jag fick diagnosen Diabetes typ-1.
Jag hade en suddig bild av en typ ”ful-sjukdom” som bara drabbade andra lite konstiga människor, sorgligt men sant.

Ok, lite kort:
-Diabetes är i stora drag två helt olika sjukdomar som dock har samma symptom, nämligen att sockernivån -som vi mäter i millimol- är för hög.
-Sockernivån (blodsockernivån) styrs av insulinet, som är ett anabolt hormon som vi behöver för att cellerna skall kunna ta upp socker (glukos) som vi får genom maten (kolhydraterna). Om kroppen inte av någon anledning får tillräckligt med insulin går följaktligen sockervärdet upp i blodet eftersom sockret inte kommer in i cellerna. Detta är ett livshotande tillstånd som kallas diabetes.
-Dessa två sjukdomarna som jag nämnde först kallas Diabetes typ-1, och Diabetes typ-2.
-Diabetes typ-1 är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppen går till attack mot sig själv och förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln. Mao har en diabetiker typ-1 ingen eller liten egen produktion av insulin. Typ-1 diabetiker är oftast beroende av att ta sprutor med insulin.
-Diabetes typ-2 är ofta mer livsstilsbaserad, och av olika anledningar så har kroppen blivit insulinresistent. Det betyder att kroppen behöver större och större mängd insulin som bukspottskörteln inte klarar av att producera. Då uppstår samma tillstånd som för typ-1 diabetikern fast på ett helt annat sätt. Ofta kan en typ-2 diabetiker hantera sin sjukdom med insulintabletter, och omläggning av livsföringen (kost, och motion huvudsakligen), för att på så sätt öka insulinkänsligheten så att kroppen klarar sig med en normal mängd insulin.

-Blodsockervärdet skall hos en frisk människa ligga mellan 4-6 mmol/l på fastande mage, och kanske uppåt 7-8 max efter måltid.
-Gränsvärdet för att ställa diagnosen diabetes är 7,0 mmol/l på fastande mage vid 2 separata tillfällen alternativt 12,3 mmol/l icke fastande.

Med detta i färskt minne så är det inte svårt att förstå uppståndelsen som blev när en annan som var inne och kommenterade berättade om barnet som testades till 14 mmol/l. Innan det kom fram att barnet hade varit med fingrarna i en söt bulldeg 🙂 självklart blir det så om du har socker på fingrarna.

Hoppas att detta var en inte alltför lång utläggning 🙂

Tillbaks till min lilla ”roadtrip”.
Ytterligare en dag är lagd till handlingarna.
Jens (receptionen), och Jane (hotellchef) på Hotell Etage i Västerås får representera det bästa jag kan få i bemötande och medmänsklighet. Tyvärr fastnade bara Jens på bilden då Jane hann iväg på ett ärende.

Bortsett från att Etage är jättefräscht och fint så är det just dessa personliga mötena som lyser upp min resa. Och det handlar inte bara om att jag skall få breda ut mig och orera om vad jag håller på med, utan att det faktiskt finns ett genuint gemensamt intresse för de vi möter, vilka vi är, och vad vi gör. Sålunda hoppas jag att det går bra med ditt sista år på sjukgymnastutbildningen Jens, och att du kanske matchar upp dina klasskompisar lite mer vad det gäller träning 🙂
Och till dig Jane som verkligen tog dig tid och mötte mig. Jag uppskattade enormt vårt samtal, och din fantastiskt naturliga inställning till saker och ting. Din cykelhistoria var dessutom grymt underhållande 🙂
Tack för allt!

Ja, just det. Jag har ju sprungit idag också, och gått.
Dagens 35km kändes som en sprintdistans. Märkligt hur referensramarna förskjuts. Benen höll för ett glatt antiloptempo (nåja, nästan alltså) i en mil på dryga 50 minuter. Sedan började knät göra sig påmint igen under den 2a milen, som då gick långsammare. Så de sista 15km var det linkande promenad igen.
Men jag är lika glad för det för jag har en plan 🙂
Först och främst är det glädjande att min återhämtningsförmåga uppenbarligen är grym, sedan har jag upptäckt att jag belastar höger fot något snett. Detta leder till en utåtvridning av höger knä något. Jag blir lite mer hjulbent på höger ben.
Detta tänkte jag testa att rätta till imorgon genom att klippa till en sula som bygger upp lite längs yttersidan av höger fot för att på så sätt kanske få ett likadant steg på bägge benen.
Detta är något jag aldrig tänkt på i hela mitt liv, men antagligen är det dessa långa distanser som gör att även små skillnader i benen leder till skador.

När jag kommer hem till Göteborg skall jag definitivt uppsöka en teknisk ortoped som får mäta och dona. Tills dess är det bara att bita ihop och vara kreativ.
Målet imorgon blir ju Stockholm, och det är halvtidsvila 🙂
Det känns väldigt bra att ha kommit så här långt.
Det har varit en underbar dag, sommaren och värmen är här.
Hoppas att ni gör många underbara dagar också!

Er löpande vän!

Martin