Kan det inte vara morgon nu…

Kommer ni ihåg känslan dan innan julafton när ni var små?
Jag minns det väldigt tydligt.
Rastlös, förväntansfull, lite nervös, en kommande alldeles för lång natt med dålig sömn.

Jag hoppas att det sista inte infrias, men resten är precis som det känns just nu.

Har jag gjort allt jag kan i förberedelseväg?
Har jag allt jag behöver?
Tänk om……
Ja, tänk om det ofattbara inträffar. Inte för att jag vet vad det skulle vara, men bara tanken på att något annat, vad som helst kan hända är en upplyftande tanke. Nu utsätter jag mig för möjligheten till något annat, något nytt.
Eftersom jag tror mig veta att vi människor egentligen inte har några fria val, utan enbart agerar utifrån givna förutsättningar i varje givet ögonblick så blir möjligheten till förändring och förnyelse endast tillgänglig genom påverkan. För att det ska kunna ske måste jag göra mig öppen för att något skall kunna beröra mig, påverka mig, och kanske i förlängningen förändra mig.
Från och med imorgon och en månad framåt har jag ett sådant läge, klart jag är nervös av förväntan :-).
Det känns som ett guldläge, och det skall bli så förbannat jävla kul!! Ursäkta ordvalet.

Det blir inte så mycket mer skriva nu. Jag får återgå till packningen. Jag har nämligen köpt ett gäng nya roliga saker som kan vara bra att ha under löpningen. Säkert kommer jag bara använda en bråkdel av alla olika vätskebälten, magväskor, ryggsäckar, jackor, knä och vadskydd, kepsar, bluetoothsolglasögon, mobiltelefonfodral, små vattentäta fodral till olika småsaker, etc.. men det blir spännande att se vad som fungerar bäst i olika situationer.

Vi ses förhoppningsvis här på bloggen imorgon.
Min målsättning för morgondagen är att komma fram till Näss Fabriker efter 5 mil utan att ha ont någonstans. Det kommer att gå långsamt, men skall bli härligt.
Jag startar 10.00 från Askim, och springer med några kompisar in till Linnéplatsen. Därifrån mot Skatås och Sävedalen, osv. Beräknar vara framme vid Nääs Fabriker runt 16.00.

Varma hälsningar / Martin 🙂

En klapp på axeln

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv en klapp på axeln? Jag har jättesvårt med det.
Min Dale Carnegiecoach, och numera vän Mona Spjut-Hjelmström sa ofta det till mig:
-Martin, ge dig själv en klapp på axeln. Du är bra! Du duger!
Varför kändes det aldrig så?

På många sätt var det en vändpunkt i mitt liv när jag gick Dale Carnegies kurs i ledarskap och kommunikation hösten 2006. Jag var märkt av att försöka toppstyra projekt med flera hundra involverade. Det gick inget vidare. Eller rättare sagt: De jag jobbade med var ofta imponerade av hur lugn jag var där jag satt på mina 10 stolar, och med 20 bollar i luften samtidigt. Vad de inte såg var hur trasig jag blev inuti. Dale Carnegiekursen hade jag haft inskriven som något jag kanske kunde göra i de senaste 5 årens almanackor, men då sommaren 2006 var måttet rågat. Efter ett Stena event i Stockholm (kolla på http://www.kreativitet.se) som förvisso var en succé, men där jag tappade lönsamma bollar som andra glatt fångade upp så anmälde jag mig till kursen Ledarskap och Kommunikation.
Essensen var: Jaså, jag skall vara intresserad av andra människor? Det var något nytt för mig som alltid styrt allt själv. Jaså, jag kan inte vinna en dispyt? Det trodde jag var själva meningen med en dispyt eller argumentation, att trycka till motparten rejält.
Till viss del vaknade jag till i den processen, och när jag fick möjlighet att göra om kursen hösten 2007, fast denna gången som gruppledare till 6 nya deltagare, så upplevde jag faktiskt för första gången i mitt liv kraften i att coacha andra människor, och att berömma dem som ett medel att skapa utveckling. Det förvånande i denna processen var att jag fick mer tillbaka än jag gav, vilket jag inte alls var beredd på.
Jag har fått vänner för livet, och nu till hösten 2008 så kör jag en gruppledarvända till. Sen får det nog vara för ett tag :-).
Allt detta till trots. All förståelse. All insikt som jag upplever att jag har fått.
Trots min nuvarande situation med diabetesen som håller mig alert, vaken, och reflekterande över mitt liv.
Det är förtvivlat svårt att vända en oljetanker, speciellt när den går i en kanal, och det är långt till öppet vatten.

Därför har jag så svårt att ge mig själv en klapp på axeln, och säga: -Fan va bra du gjorde det där idag Martin. Eller: -Vad nöjd jag är med att jag spenderade dagen med min dotter på hennes ridtävling, och att vi hade det fantastiskt kul ihop.
Det duger liksom inte fullt ut, men jag jobbar på det. Tro mig, och någonstans i fjärran kanske det skymtar lite öppet vatten. Jag skall bara springa Göteborg-Stockholm-Göteborg först :-).

Det är befriande att kunna skratta åt sig själv, och jag börjar se det komiska så smått.
Det kanske är värt en klapp på axeln….

Kram till er från mig / Martin