Dag 9: När du minst anar det

Slår blixten ner.

Lika bra att börja i den jobbiga ändan.
Jag haltade de 2 sista milen in till Arboga idag.
Dagens 45km tog 6,50. Kändes som en evighet.
Efter 2 1/2 mil så smög sig hastigt en smärta på i muskelfästet på insidan ovanför höger knäskål. Detta hindrade all form av löpning, och tillät knappt gång. Sitter nu och skriver i sängen på hotellet i Arboga med knät uppallat och insmort med Voltarensalva.
Om jag springer i morgon är det ett smärre mirakel.
Jag är helt inställd på att gå försiktigt, och att det kanske kommer att spricka. Men eftersom filosofin för denna resan är att varje dag är ett mål och en vinst i sig så tar jag morgondagen som den kommer. Jag får ta ställning då till vad jag skall göra om det inte fungerar, inte nu i förväg. Jag har blivit överraskad tidigare, fast då har det inte känts så här illa.

Det ironiska är att i morse så kändes allt fantastiskt bra. Det löste sig med min bagagetransport, och jag checkade ut från Clarion Hotel Örebro där jag har stortrivts i 2 dagar. Tack till er underbara personal 🙂

I samband med utcheckningen gjorde jag en intervju för Nerikes Allehanda som kommer in i morgondagens tidning. Vi plåtade bilder framför Örebro slott naturligtvis. Jättekul, och kroppen bara längtade efter att få springa iväg. Perfekt löparväder, och en relativt hanterbar sträcka, och så händer detta…

Jag var med om en tämligen absurd liten händelse idag som jag bara kunde skratta åt efteråt. Jag blev törstig, och min vana trogen så sprang jag in till ett hus längs vägen där jag såg att en man var på väg in.
-Ursäkta mig så mycket, men tror ni att jag skulle kunna få besvära om lite vatten bara? Frågade jag med min mildaste stämma.
Mannen tittade på mig uppifrån och ner som om jag kom från Mars, och svarar: -Nej, det går verkligen inte för sig!.
Jag klämde ur mig ett häpet tack ändå och vände på klacken.
Vad i hela fridens namn var det?
i nästa hus 50 meter längre fram bodde det mer normala människor som bjöd på lite vatten, och där vi även samtalade lite kring diabetesen som det ofta blir eftersom de flesta är nyfikna på varför jag är ute på detta viset.

Men dagens UFO-kvot var inte uppfylld ännu.
När jag checkade in på Stadshotellet här i Arboga möts jag av en kvinna i receptionen som verkar vara på en annan planet.
Inte som Askersund utan mer som en scen ur ”Huset som gud glömde” typ.
Jag frågar om hon har någon idé på hur jag kan frakta mitt bagage till Västerås. Svaret blir: -Ingen aning. Jag provar med: -Går det några bussar då? -Det vet jag inte, kanske tåg… alla är borta…
Okey, inga problem, jag löser det ändå på något sätt.

Dagens hjälte i min lilla löparvärld blev sålunda efter en vända i en oerhört öde stad Ingemar Karlsson på Taxi Arboga som tar med mina grejor till Västerås. Det är alltid lika skönt och trevligt att träffa öppna människor som Ingemar. Fastnade på bild gjorde han visst också. För en gångs skull utan en flinande undertecknad.

Så nu återstår bara för min del att sova och hålla tummarna.
Jag är nöjd om jag kan gå till Västerås imorgon, så jag tänker starta tidigt.

Och jag fick så jag teg rejält med att slå ihop etapper för riktigt långa distanser. Framtiden kanske blir helt annorlunda, men då får jag göra något positivt av det också. VM i kryckor kanske 🙂

Varma haltande hälsningar.

Martin