Dag 10: Den inre resan

-Ska jag ringa in till receptionen? Undrar jag oroligt för mig själv
-Nej, det börjar klarna lite nu. Det fixar sig.

Jag ligger naken på golvet i duschrummet på mitt hotellrum på Hotell Etage i Västerås. Jag tog en lååång dusch. Iskallt på benen, massera, massera. Sedan varmt för att få igång en bra blodcirkulation, och återhämtning. Och igen.
Helt plötsligt börjar det snurra, och jag lyckas precis avsluta duschen och ta mig ut och ner på golvet. I det tillståndet snurrar ovan tankar.

Obehagligt? Självklart. Jag blev skiträdd rent ut sagt. Ingen kommer sakna mig på ett tag inne i rummet.
Konstigt? Antagligen inte.

Jag har gått 55km idag, och det har varit varmt. Jag startade 07.30 för att jag visste att det skulle ta tid. Det tog 10,20, alltså 10 timmar och 20 minuter. Jag är inte van att gå. Det är många andra muskelgrupper som är igång när jag går, åtminstone i min kropp. Jag springer tusen gånger hellre.
Jag skall heller aldrig se ner på promenader, det är helt klart.
Inte ens när jag sprang New York marathon förra året reagerade jag så här.
Och inget lall med blodsockervärdena har det varit. De har legat jämt och fint, bortsett från när jag gjorde nybörjarfelet som jag antar att ni som är diabetiker sen länge garvar gott åt.
Ta ett blodsockerprov efter att ha ätit en apelsin utan att skölja av händerna 🙂 Det blev typ högt värde, och jag fattade först ingenting tills jag insåg vad jag hade gjort. 13,8 var egentligen 6,2. Liten skillnad 🙂

Jag har gått i funderingar hela dagen om den inre resan, och vem jag har att tacka för att det är möjligt att jag gör det jag gör.
I dessa funderingarna har jag fullständigt ignorerat kroppens trötthetssignaler. Jag har bara gått och gått, och jag vet… Det är typiskt mig.
Inget fel på fokuseringen.
Sämre beställt med självbevarelsedriften. Men jag lär mig.

Till den positiva sidan hör att knät höll för gång.
Återstår att se vad alla delar i benen tycker imorgon.
Just nu molar det både här och där, men det har jag lärt mig att det behöver inte betyda något. Det ligger i morgondagens sköte, inte idag.
Varje dag är ett mål och en vinst i sig självt.
Idag har varit omtumlande i sitt sakta tempo.

Det verkar -tycker jag- som att ju saktare jag färdas desto mer reflekterande blir jag. Därav tanken om den inre resan.

Nyfikenhet är nog det som driver mig, och att jag kan leva ut all nyfikenhet i projekt efter projekt har jag flera personer att tacka som gör det möjligt.
Att du Yvonne Bäfverfeldt som är mor till våra barn ställer upp och tar allt ansvar när jag är ute och far är fantastiskt. Det är jag så tacksam över. Vi har ju alltid delat allt 50/50 sedan vi gick isär för 14 år sen, och du har ny man, nytt barn, nytt jobb, hus, och tusen andra saker. Jag tar det inte för självklart ska du veta, det du gör för mig.
Mina barn Jonatan och Dalie. Ni finns med i mina tankar 24/7, och inspirerar mig till att försöka bli en bättre människa, som jag kan stå för. Även om vi inte talas vid vissa dagar så skall ni veta att jag tänker på er jämt med stor kärlek oavsett vad ni hittar på 🙂

På arbetssidan är det 2 nära vänner som har försett mig med riktigt stora roliga evenemang. Mikael Vilkas, och Mikael Sjöholm. Ni är två riktiga ultraentrepenörer, och jag är så glad att vi är vänner, och kan jobba ihop dessutom.

Jag har ofta funderat på varför vissa lyckas och vissa inte.
Utifrån kan det ju te sig som att vissa personer har allt, och ingen förstår varför de inte slår igenom i sin bransch. Medans vissa andra slår igenom utan att egentligen kanske prestera så fantastiska saker.
Ett typexempel ifrån musikervärlden är t.ex: -Han bor i den lilla staden, och han är den bästa gitarristen jag någonsin hört!!
Jag är ledsen, men jag tror inte på det.

Faktorn som många med mig missar är att det krävs förmåga att nästla sig in i folks medvetande för att få utrymmet att lyckas.
-Hur kan den sopan vara så känd, han kan ju inte ens sjunga!
Nä, men antagligen så kan han medvetet eller omedvetet bygga upp folks föreställningar och förväntningar som sedan styr hur han uppfattas.
Det tror jag är nyckeln, och det svåra.
Att skapa sig plattformen för att synas, och därigenom nå in i människors hjärtan och hjärnor.
Det handlar inte om manipulation utan om att vara genuint äkta. Jag är övertygad om att det märks.

Min inre resa går nu ut på att öppna mig för att saker och ting skall hända, och försöka kontrollera lite mindre.

Så här långt i detta projektet har det gått över förväntan.
Ingen koll alls, men jag stortrivs, och nu börjar illamåendet släppa, så lite mat kanske inte vore så dumt nu!

Varma löpande hälsningar!

Martin
Fundersam Martin, dessutom jobbigt läge med en timma kvar.

Men glad ändå 🙂