Dag 11: Avrundning

Det finns några återkommande praktiska element i min resa: Löpa, blogga, äta, hotell, och bagage. Rätt skött bjuder alla elementen på möten och möjligheter.

Jag checkade in på Park Astoria i Enköping efter min sprintdistans idag. Fick jättebra kontakt med Margareta i receptionen som var urtrevlig.
Efter att ha avnjutit en sen middag i hotellets bottenvåning bestående av en mumsig 215g hamburgare med klyftpotatis och sallad, samt en rejäl
portion glass med jordgubbar och grönt te blev det en kort promenad genom den lilla stadskärnan. Gick förbi ett spelställe  -Joar Blå- där jag vill minnas  att jag spelat  typ någon gång på 90-talet.
Kändes lite skumt faktiskt ur detta perspektivet. Livet var definitivt annorlunda då, ute på turné.
Väl tillbaka hade Caroline kommit in för att avlösa Margareta i receptionen så då fick jag chans att tala lite med ytterligare en trevlig person.
Park Astoria känns urmysigt, och imorgon bitti tänker jag testa deras relaxavdelning. Det blev inte läge nu under kvällen.

Imorgon blir det som sagt Stockholm. Jag skall bo på Quality Airport Hotel vid Arlandastad nära Märsta de närmsta 3 nätterna, och sedan 1 natt inne i city innan det är dags att dra hemåt söderut, förhoppningsvis via TV4s Nyhetsmorgonstudio på måndag morgon om jag har lite tur. Det hade varit jättekul och inspirerande onekligen.

Det kommer att passa mig utmärkt att relaxa ett par dagar lite utanför city i ett superfräscht hotell, dels för närheten till grönområden, samt att etappen imorgon blir ett par mil kortare. Typ 6 mil istället för 8,5. Det känns mer hanterbart.  Speciellt om det blir ”mina nya favoritsysselsättning” maratonpromenad. Fast det kanske är som min bror Lasse och hans tjej Jessica säger att powerwalk är den ultimata träningsformen. Den höll iaf på att knäcka mig igår 🙂

Nä, nu är det sent. Jag skall nog lägga in mina värden, och försöka svara på några kommentarer. Sen får det vara för idag.

Kram och God Natt!

Martin

Dag 11: En glad skit

Jag har aldrig sett mig själv som en glad skit 🙂
Men för några dagar sedan så var det en person här på bloggen som tyckte att jag verkade vara en just sån.
Och idag tror jag bestämt att det stämmer 🙂

Mao kommer dagens inlägg bli utan några djupare funderingar.
Därmed inte sagt att det blir ytligt för det är något helt annat.
Snarare godmodigt öppenhjärtligt är min förhoppning.

Till att börja med så tyckte Caroline i en kommentar till mitt förra inlägg att jag skulle förklara det här med blodsockervärden, och hon har naturligtvis helt rätt.
Bara för att jag har lusläst nätet sedan jag blev sjuk, som med största sannolikhet de flesta andra diabetiker också, så minns jag ändå hur absolut nollställd jag själv var när jag fick diagnosen Diabetes typ-1.
Jag hade en suddig bild av en typ ”ful-sjukdom” som bara drabbade andra lite konstiga människor, sorgligt men sant.

Ok, lite kort:
-Diabetes är i stora drag två helt olika sjukdomar som dock har samma symptom, nämligen att sockernivån -som vi mäter i millimol- är för hög.
-Sockernivån (blodsockernivån) styrs av insulinet, som är ett anabolt hormon som vi behöver för att cellerna skall kunna ta upp socker (glukos) som vi får genom maten (kolhydraterna). Om kroppen inte av någon anledning får tillräckligt med insulin går följaktligen sockervärdet upp i blodet eftersom sockret inte kommer in i cellerna. Detta är ett livshotande tillstånd som kallas diabetes.
-Dessa två sjukdomarna som jag nämnde först kallas Diabetes typ-1, och Diabetes typ-2.
-Diabetes typ-1 är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppen går till attack mot sig själv och förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln. Mao har en diabetiker typ-1 ingen eller liten egen produktion av insulin. Typ-1 diabetiker är oftast beroende av att ta sprutor med insulin.
-Diabetes typ-2 är ofta mer livsstilsbaserad, och av olika anledningar så har kroppen blivit insulinresistent. Det betyder att kroppen behöver större och större mängd insulin som bukspottskörteln inte klarar av att producera. Då uppstår samma tillstånd som för typ-1 diabetikern fast på ett helt annat sätt. Ofta kan en typ-2 diabetiker hantera sin sjukdom med insulintabletter, och omläggning av livsföringen (kost, och motion huvudsakligen), för att på så sätt öka insulinkänsligheten så att kroppen klarar sig med en normal mängd insulin.

-Blodsockervärdet skall hos en frisk människa ligga mellan 4-6 mmol/l på fastande mage, och kanske uppåt 7-8 max efter måltid.
-Gränsvärdet för att ställa diagnosen diabetes är 7,0 mmol/l på fastande mage vid 2 separata tillfällen alternativt 12,3 mmol/l icke fastande.

Med detta i färskt minne så är det inte svårt att förstå uppståndelsen som blev när en annan som var inne och kommenterade berättade om barnet som testades till 14 mmol/l. Innan det kom fram att barnet hade varit med fingrarna i en söt bulldeg 🙂 självklart blir det så om du har socker på fingrarna.

Hoppas att detta var en inte alltför lång utläggning 🙂

Tillbaks till min lilla ”roadtrip”.
Ytterligare en dag är lagd till handlingarna.
Jens (receptionen), och Jane (hotellchef) på Hotell Etage i Västerås får representera det bästa jag kan få i bemötande och medmänsklighet. Tyvärr fastnade bara Jens på bilden då Jane hann iväg på ett ärende.

Bortsett från att Etage är jättefräscht och fint så är det just dessa personliga mötena som lyser upp min resa. Och det handlar inte bara om att jag skall få breda ut mig och orera om vad jag håller på med, utan att det faktiskt finns ett genuint gemensamt intresse för de vi möter, vilka vi är, och vad vi gör. Sålunda hoppas jag att det går bra med ditt sista år på sjukgymnastutbildningen Jens, och att du kanske matchar upp dina klasskompisar lite mer vad det gäller träning 🙂
Och till dig Jane som verkligen tog dig tid och mötte mig. Jag uppskattade enormt vårt samtal, och din fantastiskt naturliga inställning till saker och ting. Din cykelhistoria var dessutom grymt underhållande 🙂
Tack för allt!

Ja, just det. Jag har ju sprungit idag också, och gått.
Dagens 35km kändes som en sprintdistans. Märkligt hur referensramarna förskjuts. Benen höll för ett glatt antiloptempo (nåja, nästan alltså) i en mil på dryga 50 minuter. Sedan började knät göra sig påmint igen under den 2a milen, som då gick långsammare. Så de sista 15km var det linkande promenad igen.
Men jag är lika glad för det för jag har en plan 🙂
Först och främst är det glädjande att min återhämtningsförmåga uppenbarligen är grym, sedan har jag upptäckt att jag belastar höger fot något snett. Detta leder till en utåtvridning av höger knä något. Jag blir lite mer hjulbent på höger ben.
Detta tänkte jag testa att rätta till imorgon genom att klippa till en sula som bygger upp lite längs yttersidan av höger fot för att på så sätt kanske få ett likadant steg på bägge benen.
Detta är något jag aldrig tänkt på i hela mitt liv, men antagligen är det dessa långa distanser som gör att även små skillnader i benen leder till skador.

När jag kommer hem till Göteborg skall jag definitivt uppsöka en teknisk ortoped som får mäta och dona. Tills dess är det bara att bita ihop och vara kreativ.
Målet imorgon blir ju Stockholm, och det är halvtidsvila 🙂
Det känns väldigt bra att ha kommit så här långt.
Det har varit en underbar dag, sommaren och värmen är här.
Hoppas att ni gör många underbara dagar också!

Er löpande vän!

Martin