Dag 15: Ensam

Ja så checkade jag ut från Quality Airport Hotel i Arlandastad.
3 nätter blev det som jag stannade, vilket innebar 2 helt löplediga dagar.
Kändes lite tråkigt att säga hejdå till Lisa och Sanna i receptionen. Även om det ofta bara blir några ord som jag utbyter med personalen på de olika hotellen så känns det ganska personligt. Och här hade jag ju stannat rätt länge faktiskt.

Nåväl, nu skulle det bli intressant att se vad benen sa om att röra på sig igen. Jag hade för säkerhets skull både vadskydd och knäskydd på höger benet. Men tyvärr, samma visa som de senaste 4 etapperna. 1 1/2 timma fungerade ok, sedan kom samma värk.
Höll på att tappa bollen helt när jag dessutom gick fel flera kilometer i Sollentuna. Hur jag nu kunde klara av det? Gick och svor för mig själv och tyckte att det mesta sög, och undrade vad fan jag höll på med.
Är det då inte märkligt att i det läget så frågar jag en dam om vägen, och vi kommer i ett samtal. Naturligtvis kring diabetesen och hälsan. Och vips efter 10 minuters samtal när jag fortsätter gå så är min tidigare klart deprimerade inställning som bortblåst. Ett mänskligt möte vad det som behövdes.

Till saken hör att jag har jobbat alldeles för mycket själv genom åren. Dessutom har all instrumentträning sedan 6-årsåldern varit ensamjobb. Överhuvudtaget har jag valt -medveten eller omedvetet- att köra solo i alla upptänkliga situationer. Även denna resan märk väl.
Det jag kan jag märka att jag inte pallar ”ensam är stark tricket” lika bra längre. Jag blir fruktansvärt irriterad, och svårmodig.
Lärdomen jag försöker ta till mig är att jag verkligen behöver människor runt mig. Människor som bryr sig, och människor som jag bryr mig om.

Det är väl därför som jag känner att mötena har blivit essensen av denna resan.

Pga av lite felspringning, och att det blev mycket gående idag också så tog de 42km som jag tillryggalade hela 6 timmar. Jag checkade in på sagolika Clarion Sign Hotel på Norra Bantorget strax efter 14.
Gert Wingård har ritat denna skapelse som invigdes i februari i år. Sprillans nytt mao, och vilket bygge. Hotellet är helt otroligt. Grymt spännande utvändigt, och hur designat som helst på insidan med mängder av klassiker skapade av legendariska Skandinaviska inredare,arkitekter och designers som Bruno Mathsson och Alvar Aalto.
På taket tog jag ett dopp i en pool med sjuk utsikt över staden.
Efteråt i restaurangen Aquavit i bottenplanet en himmelskt god kycklingfilé med en massa tillbehör. Sagolikt hela paketet som sagt.

Ändå kan jag tycka att det är lite ironiskt att idag är första dagen som jag känner ett sting av ensamhet. Är det för att det är så mycket fler människor runt mig i en större stad som Stockholm, och att det därigenom blir mer opersonligt? Eller vad beror det på?
Jag kan verkligen inte klaga på bemötandet. Alla här har varit supergulliga.
Det är dock som det är en hinna över alltihop. Hus, människor, m.m.
Äh, jag vet inte. Jag kanske bara är trött eller något.
Bäst att jag går och lägger mig. Taxin är beställd till 06.05 imorgon bitti.
Nyhetsmorgon i TV4 skall bli jättekul att få medverka i.
Det sänds 06.45.

God natt!
Varma gående hälsningar!

Martin