Dag 18: Endorfin-Expressen

Nu kom den till användning, min gamla slogan:
-Endorfin-Expressen!
Det är jag idag. Den bästa dagen på resan hittills.

Jag tog det ganska lugnt i morse.
Det kändes att det blev många mil igår.
Kroppen ville gärna sova lite extra, men eftersom jag hade bestämt en tid med en journalist från Södermanlands Nyheter kl. 09.00 så var det bara att pallra sig upp vid 08.30, och går ner till frukosten.
Journalisten Nicole Kling kom några minuter över så jag hann precis äta klart. Vi satte oss utanför på hotellets fina veranda mot ån, och jag fick än en gång redogöra varför jag håller med detta springande.
Det intressana är att för varje jag redogör det så blir det tydligare för mig.
Har ni märkt det någon gång, att sätta en tanke i ord gör tanken klarare. Precis som att jag lyssnar på mig själv, och då förstår bättre vad jag menar.
Iofs är jag övertygad om att det är precis så det fungerar då jag inte tror att vi är så medvetna som vi vill tro, och dessutom menar jag att det inte existerar någon fri vilja, men det är en helt annan diskussion.
Med några avrundande foton där jag springer var intervjun över.

Ann-Sofie i hotellets reception blev min bästa kompis denna förmiddag.
Grymt vilken go tjej du är Ann-Sofie 🙂 Modigt med ditt drastiska karriärbyte. Det lät klockrent som du beskrev det!
Det blev bussgods som tog mitt bagage idag. En trevlig berest man -Göran- tog hand om mina grejor. Och i Norrköping tog sen min systerdotter Linnea bagaget till mitt hotell. Linnea tränar stenhårt för att slå sig in i Sverige-eliten i orientering. Du kommer att lyckas Linnea, bara fortsätt, kontinuiteten är nyckel till all framgång. I ditt fall inte minst kontinuiteten att få vara frisk och skadefri. Tack så hemskt mycket för hjälpen Linnea!
Tack också Bussgods och Göran!

Så jag checkade alltså ut från Hotell Kompaniet i Nyköping.
Tack Ann-Sofie, Viktoria, Fredrik (chefen) och ni andra för allt!

Endorfin-Expressen hade startat.
Jag gick ut ur Nyköping, och började springa efter 10 minuter.
Ingen smärta! Jubel inuti!! Hur länge skulle det hålla. Etappen idag var ju nästan 7 mil, på de 8 igår.
I Jönåker stannade jag kort och fyllde på depåerna med frukt, sportdryck och Gainmax. Träffade en trevlig man -Tommy- utanför affären så det blev lite snack innan jag drog vidare. Med 2.47 på maran hade Tommy varit en duktig löpare för några år sen. Hoppas att det går bra med att utmana sonen på Gbg-varvet nästa år 🙂

Jag varvade löpningen med korta 10 minuters gångavsnitt då och då.

Märkligt, efter 4-5 timmar så springer jag fortfarande.

In lite snabbt till ett hus för lite vatten, och blev stående en stund med en Jörgen. Också trevlig som tusan!

Nu borde det väl ändå ta emot lite, nähä, det rullar på.
Så ringde Gunnar från Solvikingarna för att få en telefonrapport! Dina samtal är guld värda Gunnar! Jag uppskattar verkligen kontakten som vi har.

Nu började Norrköping närma sig, och jag blev upphunnen av en bil med en Journalist från Norrköpings-Tidningen, Jenny, och fotograf Matilda.
Det var ett härligt litet avbrott. Hoppas att det blir en bra artikel.

Nu kom jag på den finaste biten hittills på resan. Vägen in mot Norrköping gick först på några grusvägar genom böljande sädesfält för att sedan närma sig vattnet. Titta på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag stoppade en glad cyklist -Jonas, som fick bli fotograf på helbilderna.

Idag sprang jag hela vägen fram till Hotellentrén. Vilken seger!!
Förvisso på ömma, stela ben, men ändå! Liket lever 🙂
Att det dessutom var Elite Grand Hotel gjorde ju inte saken sämre.
Petra och Andreas i receptionen såg först lite fundersamma ut när min svettiga gestalt närmade sig. Sedan utbrast Petra: -Men du är ju springaren!
Isen var bruten, och jag hälsades hjärligt välkommen och fick ett jättefint rum. Lite mat senare, med en äpplekanelparfait  på  rabarberkräm som otroligt god avslutning kan jag inte annat än lägga den bästa dagen hittills till handlingarna.

Det blev 7 mil på 9 timmar. Benen höll, och endorfinerna hade lekstuga i min kropp. Imorgon passerar min bror Lasse och hans Jessica Norrköping på sin väg till Stockholm. Egentligen skulle vi sprungit lite ihop, men jag startar lite senare imorgon för det är ju ”bara” 4 mil. Så det får bli en fika hoppas jag.

Klart slut!
Kramar till alla!
Löpande lyckliga hälsningar!

Martin 🙂