Tisdag 12/8: Sammanfattning

Dags att ta tjuren vid hornen. Stärkt av ett härligt pass ikväll med Solvikingarna som bestod av långintervaller. Jobbigt som bara den, men oerhört belönande då kroppen svarade bra.

En sammanfattning av projektet med tillhörande tack till nyckelpersoner och företag:
Först och främst vill jag tacka min kropp som alarmerade mig om min destruktiva livsstil, och ”bara” gav mig diabetes som jag kunde vända till något positivt. Att kroppen sedan också höll för den våldsamt ökade träningsdosen, och i förlängningen för att kunna genomföra (genomlida) hela sträckan 115 mil Gbg-Sthlm-Gbg.
Jag känner en oerhörd respekt inför den inneboende kraft, och kraft till självläkningen och återhämtning som kroppen är mäktig till om jag ger den chansen. Detta förhållande delar jag naturligtvis i princip med alla människor, och är något jag är oförbehållet tacksam för. Det som hänt mig har förändrat min livssyn, och självbild. Med facit i hand har jag aldrig mått bättre.

När väl idén om projektet tog form var det Krister Pettersson på Magnusson & Freij som fick mig att inse att jag kunde göra något mer medialt av det hela. Magnusson & Freij gick in och stöttade mig med större delen av mina löparkläder, samt ett ekonomiskt bidrag som täckte delar av mina kostnader. Jag skall med stor glädje komma till ert företag vid tillfälle och berätta om projektet. Tack Krister!

I kölvattnet på denna introduktion kom jag via Ulf Johansson (Solviking och riktigt trevlig man) i kontakt med Lindh & Partners Gbg. De var med i planeringen och utvecklingen av projektet och satte mig i kontakt med Novo Nordisk som tillverkar mitt insulin. Tack Hans, Therese, Martin och ni andra på Lindh & Partners Gbg. Jag känner verkligen att ni har varit med mig på hela resan, och det har betytt väldigt mycket för mig!
Roligt att jag vara med på er hemsida också 🙂

Även om ett av mina mål är att minska mina insulindoser radikalt så är jag evigt tacksam att det finns så fantastiska diabetesmediciner idag. Det gör att det finns utrymme för att leva ett liv som jag väljer själv. Vill jag vara ambitiös, och strikt så kan jag klara mig med små doser. Om livet inte tillåter den fokuseringen, och tidsåtgången som det innebär att motionera, och äta lågkolhydratkost så finns möjligheten att kompensera med ökade insulindoser.
Novo Nordisk som tillverkar mitt insulin har också stöttat mig. Jeanette Karlsson på Novo har varit min kontaktperson, och hon har skickat massor med uppmuntrande sms längs vägen. Tack Jeanette och tack Novo Nordisk för allt stöd! Jag skall med stor glädje vara tillgänglig för er vid flera tillfällen som ni bestämmer för att tala eller svara på frågor som har med mina nya erfarenheter att göra.

Abbott Scandinavia AB som tillverkar min blodsockermätare har också stöttat mig. Er produkt är verkligen ryggraden i min vardag nuförtiden, och det ger en enorm trygghet att ha koll på blodsockervärdena.
Jag ser fram emot att komma till er och tala vid tillfälle! Tack Abbott och min kontaktperson Daniel!

Mikael Sjöholm som äger och driver Nordic Event ihop med sin fru Inger är nära vänner till mig, och det kändes kanon att ni gick in och hjälpte mig också. Att ni stod på kajen dessutom med alla 4 barnen när jag gick i mål gjorde mig jätteglad. Ni betyder så mycket för mig 🙂 och jag vet att ni vet det! Tack snälla!

Dessa 5 som jag kallade mina huvudsponsorer gjorde att mitt löpprojekt kunde gå jämt upp vilket jag naturligtvis är mycket tacksam för. Jag hoppas och tror att ni tycker att det har varit värt det då projektet har fått mycket uppmärksamhet pga sin okommersiella måbra-karaktär, som i kombination med diabetesaspekten verkligen har berört många människor.

Under projektet har jag bott som en kung. Att få komma till ett bra hotell, med en underbar personal har varit en morot utan dess like. När jag innan projektet gick igång ringde till Choice Hotels marknadschef Rita Östberg i Stockholm, och fick en positiv respons på att mitt projekt låg i linje med Choices ”We Care program” var alla Choice Hotels superpositiva till mitt initiativ när jag kontaktade dem ett och ett.
Jag har bott på:
Quality Hotel Prisma i Skövde.
Clarion Hotel Örebro.
Clarion Collection Hotel Etage i Västerås.
Quality Airport Hotel i Arlandastad.
Clarion Hotel Sign i Stockholm.
Quality Hotel Park i Södertälje.
Clarion Collection Hotel Kompaniet i Nyköping.
Quality Hotel Ekoxen i Linköping.
Quality Hotel Winn i Huskvarna.
Comfort Hotel Jazz i Borås.
Quality Hotel 11 i Göteborg.

Alla dessa Choice hotell har en fantastiskt engagerad personal som verkligen bryr sig, och verkar älska sitt jobb. Choice ledning verkar ha lyckats mycket bra att inympa en företagsanda som måste vara guld värd.
Att alla ni har bjudit på hotellnätterna, och i vissa fall även på mat är jag oerhört tacksam för.
Mötena med er personal har varit guld värd för mig, och jag hoppas att mitt projekt, och min person kan ha inspirerat till ännu mer fokus på motionens betydelse för oss moderna människor.
Tusen tack Choice för allt!

Jag har även bott på ett antal andra hotell som har varit helt fantastiska också:
Nääs Fabriker. Ett helt nytt superdesignat hotell i makalöst vacker miljö. Det var en fröjd att bo hos er! Tack snälla!
Vårgårda Värdshus: Jättefint hotell med en kanonpersonal i centrala Vårgårda. Tack för ert personliga engagemang. Du tutatde fint åt båda hållen Liselott 🙂
Kurorten Mösseberg i Falköping. Vilken anläggning, och vilka behandlingar jag fick. Ni var underbara allihop, och tog verkligen hand om mig. Jag hade en tuff etapp till Falköping, och jag minns att jag var orolig för fortsättning när jag var hos er. Men det löste sig galant! Tack snälla!
Kanalhotellet i Karlsborg. Vad vackert hotellet låg! Och jag kommer aldrig glömma er Hjortronparfait 🙂 Tack Lotta för ditt personliga engagemang. Det värmde!
First Hotel Park Astoria i Enköping. Också ett grymt trevligt hotell, med en kanonpersonal. Tack snälla för att jag fick bo hos er!
Elite Grand Hotel i Norrköping. Det var härligt att bo så centralt och så flott hos er i Norrköping. Stort tack Elite Park!
Mjölby Stadshotell. Jättefint hotell i en jättefin liten stad. En riktig pärla. Tack för allt! Och Mount Everest väntar på mig. Det har du Betty sett till 🙂
Motell Vida Vättern söder om Ödeshög. Ljuvligt placerad invid Vättern. Jag minns den underbara solnedgången över Vättern kvällen jag kom till er. Tack för att ni tog så väl hand om mig! Tack Oskar!
Bogesund Hotell i Ulricehamn. Hotellet var jättefint med en mycket trevlig personal! Ulricehamn var helt fantastiskt. En av mina bästa dagar hade jag här! Stort tack!

Alla dessa hotell bjöd mig på övernattningarna, och gav mig via sin personal ovärderliga mänskliga kontakter under projektets gång. Det gav mig motivation och styrka att orka när det tog emot, vilket det självklart gjorde på många etapper.

Transporterna av mitt bagage har också varit en följetong, och något som jag har varit tvungen att lösa varje dag. Här har jag fått hjälp högt och lågt.
Min syster Bittan Lidström körde till Nääs. Tack Bittan!
Min gode vän Christer Erlandsson körde från Nääs till Vårgårda. Tack Christer!
Liselott på Vårgårda Värdshus körde till Falköping. Tack Liselott!
Personalen på Kurorten Mösseberg körde till Skövde. Tusen tack!
Min kompis Olas föräldrar Kjell och Pia Hansson körde till Karlsborg. Tack snälla ni!
Lotta på Kanalhotellet körde till Askersund. Tack Lotta!
Robert på Shellmacken i Askersund körde till Örebro. Tack Robert!
Ingemar Karlsson taxichaufför i Arboga körde till Västerås. Tack Ingemar!
Sabine på Enköpings Taxi löste så bagaget kom till Arlandastad. Tack Enköpings Taxi!
Göran på Bussgods i Nyköping såg till att bagaget kom till Norrköping där min systerdotter Linnea Lidström tog grejorna till hotellet. Tack Göran och Linnea!
Janne på Bussgods i Norrköping tog bagaget till Linköping. Tack Janne!
Lasse på Taxi Östergötland tog bagaget både till Mjölby och sedan till Vida Vättern dagen därpå. Tusen tack Lasse!!
Min bror Lasse och hans tjej Jessica körde till Huskvarna! Tack Lasse och Jessica!
Patrik på Borås Tidning tog grejorna till Ulricehamn. Tack Patrik!
Tomas på Villa Skogshyddan i Ulricehamn körde tIll Borås. Tack Tomas!
Hotel Jazz i Borås ordnade så Flygbussen tog bagaget till Landvetter. Tack Jazz och Flygbussen!
Christer Erlandsson min gode vän körde sedan följebil med mina och alla andra löpares alla grejor till Hotell 11 i Göteborg! Tack än en gång Christer!!

Klubben Solvikingarna som jag är relativt ny medlem i har också betytt mycket för mig. Solvikingarnas förre ordförande Gunnar Olsson och jag har haft daglig kontakt, och det har stärkt mig enormt mycket! Tack Gunnar och Solvikingarna!
Personer som jag har haft en löpande kontakt med är:
Min syster Bittan. Jag tycker så enormt mycket om dig Bittan, och vår kontakt är guld värd!
Min gamle vän Michael Karlsson. Det känns som vi är lite tvillingsjälar Micke. Att du dök upp på avslutningsetappen trots att du inte egentligen hade tid var en superduperhärlig överraskning. Tack för att du finns!
Mikael Vilkas. Vad kan jag säga? Vi går så långt tillbaka tillsammans. Har fan ta mig gjort nästan allt ihop från fester, turnéer, stora evenemang, till filosofiska långpromenader. Jag känner att jag alltid kan bolla allt med dig, och det och vår vänskap är ovärderlig!
Mina föräldrar Bengt och Brita som hört av sig varje dag, och kollat om benen fortfarande håller 🙂 Ni är för härliga kära föräldrar! Tack för ert engagemang!
Min dotter Dalie som jag talat med nästan varje dag. Jag har saknat dig och din storebror Jonatan jättemycket, men vår dagliga kontakt gjorde att det kändes bra ändå. Att vi sprang tillsammans över mållinjen var den perfekta avslutningen.
Min bror Lasse som var med mig och sprang vid 3 tillfällen, slutetappen inräknad. Det var en höjdare när du var med Lasse!
Min f.d. svåger Anders Larsson som kom och räddade mig innan Landvetter när jag var fullständigt mentalt soppatorsk. Tack Anders!
Det finns hur många som helst, och ni vet att jag vet. Jag uppskattar er enormt, alla ni jag nämnt här, och alla ni som jag inte nämnt. Tack från djupet av mitt hjärta!

Sedan alla dessa människor på alla dessa företag och hotell. Alla andra människor som jag stött på längs vägen, i hus där jag knackat på för att be om lite vatten, i alla affärer där jag varit inne. Det blir många möten. Möten som jag lärt mig uppskatta enormt mycket. Möten som blev essensen av själva projektet. Små möten som blir stora för det är vad jag gör dom som räknas, och mitt och alla andras liv består just av dessa möten.

I mitt tidigare liv har jag varit för stressad för att uppskatta människor, och dessa möten. Det har känts för litet. Vad är det som blir så mycket bättre bara för att jag träffar en kung. Han är väl också bara människa som äter, sover och skiter som alla andra. Gräset är inte grönare i Sydamerika, eller i Australien bara för att det är långt borta. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har nära. Jag har fått ett helt annat perspektiv på min tillvaro. Jag hoppas att jag har cementerat denna nya livsstilen, och vill inte för allt i världen tillbaka till det gamla.

Detta är sammanfattningen på min resa. En resa som blev lika mycket en inre som en yttre resa. Något som jag var helt oförberedd på. Icke desto mindre är jag oändligt tacksam för att livet gett mig dessa nya möjligheter. Det är inget jag tar för givet, och jag inser att jag är oerhört priviligierad. I den andan blir ett av mina nya mål att vara en positiv kraft i samhället, och om jag kan inspirera någon till ett aktivare, rörligare liv så skänker det mig en enorm lycka.

Jag kommer att fortsätta att skriva blogg i någon form.
Jag har inte bestämt i vilken form ännu, och framtiden innehåller just nu ganska många frågetecken.
Men det är positiva frågetecken för jag känner att mitt liv är öppnare än på länge, och det är en mycket god sak.

Så fortsatta varma löpande hälsningar och kramar till er alla!

Martin

Måndag 11/8: Förvirring

När min kompis Agne för en dryg vecka sedan här på bloggen skrev att jag skulle njuta av de sista dagarna för snart skulle inte livet längre bara bestå av att springa och skriva så konstaterade jag att han hade så rätt, så rätt.
Jag lyckades också få till några av de bästa dagarna på slutet. Föga anade jag vidden av resonemanget ovan.
Verkligheten, och vardagen har slagit till med full kraft, och jag vacklar, omtöcknad och förvirrad.

Jag behåller träningsstället på fortfarande för det känner jag mig trygg, och rätt i. Det jaget som jag vill vara.
Men det är klart att det blir kanske svårt att springa omkring och se ut som en sportfåne i alla sammanhang, eller också är det precis det jag skall göra.

Det första jag gjorde igår efter att jag sagt hejdå till Jenny och Annelie på Hotell 11, och tagit taxin hem, var att hitta en bil på Blocket som passade mitt nya mer modesta jag. En röd liten Opel Astra -96 för 16.000:- som drar 0,6l milen blev min frampå eftermiddagen. Så nu står min gamla V8 BMW utanför huset och surar. Hoppas att någon kommer och förbarmar sig över den för jag tänker då inte ens sätta mig i den.
Jag är klar med buskörning i 180.

Ett långt kvällsmöte med anledning av mitt nya arbetsprojekt var inte klart förräns 22.00.
Lite umgänge med mina ungdomar Jonatan och Dalie, och dagen var slut.
Inte fan orkade jag varken skriva eller springa.

Idag måndag rullar det bara på. Jag gjorde en radiointervju på P4 Göteborg på morgonen. Jättekul, visst!
Sedan nya möten med anledning av jobbet. Handla lite mat till en tvärtom kyl, som nu ser lite mer inbjudande ut, och sedan vid 21.00: -Ut och spring!!!!!
Jag gjorde det jag längtat efter väldigt länge. Tempo! Jag gjorde 14km på på timman jämt, och då gick det ganska slött i början. Således 3.45-4.30 kilometern, och benen svarade.
Imorgon blir det intervallträning med Solvikingarna helt klart!

Förvirringen då? Det känns som jag borde summera mitt löparprojekt, men kan inte fokusera.
Allt bara snurrar med en väldig fart.
Det som är bra dock är att jag inte fått någon ”efterprojektetdepression” som jag annars brukar drabbas av i jobbet. Faktum är att jag trots förvirringen mår bra, och känner mig rätt lugn.
Jag bär en känsla av att: -Ok, vad är det värsta som kan hända? Inte mycket egentligen.
Så då borde det ordna sig så småningom. Jag tror att jag skall fortsätta och blogga tills saker och ting har rättat ut sig.

Så till alla er som stöttat mig, och som jag känner att jag bör ge en uppskattande sammanfattning till.
Ha lite tålamod, det kommer vad det lider.

Tills nästa gång!

Varma löpande hälsningar i högt tempo!

Martin 🙂

Dagen efter: Vill inte landa

Jag vill inte landa.
Jag ligger i min stora hotellsäng och tittar ut över det typiskt gråa, regniga Göteborgska vädret, och funderar.
Varför landa?
Om detta vore min sista dag i livet vad gjorde jag då? Landa?
Absolut inte.

Just nu känner jag att detta är inget projekt som jag behöver landa.
Visst jag skall väl summera, och knyta ihop säcken vad det lider, men det är mer som att jag startat en ny livsriktning, och den flygningen har bara börjat.

Om en stund kommer TV4 hit till hotellet för att göra en intervju vilket känns roligt. De skall få tillgång till det materialet som Hans och Janjan filmade igår. Det blir väl något i TV4 Göteborg hoppas jag.
Efter det skall jag beställa en taxi som tar mig hem till Askim. Hade egentligen tänkt att promenera, men jag vill hem och krama Jonatan och Dalie, och se om mitt hus står kvar.

Fortfarande är tacksamhet, och ödmjukhet vad jag känner djupt inuti. Gentemot mig själv såtillvida att jag kunde växa med uppgiften, och att min kropp accepterade alla långa mil. Gentemot min omgivning för all värme, vänlighet, omtanke, och intresse.
Tanken att kunna vara en inspiratör är en hejdlöst härlig känsla.
Kanske kan det bli en del i min framtida tillvaro. Jag får se.

Jag gör ett litet ryck nu, plockar ihop mina grejor, och kör intervjun samt taxiresan. Sedan återkommer er ödmjuke skribent till kvällen för ytterligare ett kort inlägg.

Kram / Martin

Dag 28: Jordgubbar och glass ”en masse”

Gunnar Olsson kom!
Barbro Nilsson kom!
Mikael Vilkas kom!
Min dotter Dalie kom!
Michael Karlsson kom!
Gunnar Bengtsson kom!
Ingela Berrum kom!
Mats Boström kom!
Conny Karlsson kom!
Gunilla Kjellmer kom!
Min bror Lars Lidström kom!
Anders Larsson kom!
Henrik Paulsson kom!
Kea Sundberg kom!
Petra Laurell kom!
Tomas Ekmanus kom!
Håkan Hellqvist kom!
Christian Bjerdén kom!
Sven Boge kom!
Joachim Persson kom!
PA Nilsson kom!

Hans Ekdahl och Janjan Englund filmade och plåtade!
Kurt Karlsson från Solvikingarna plåtade också.
Christer Erlandsson körde allas grejor från alla stoppen till hotellet!

I mål väntade:
Min son Jonatan!
Min mor Brita Lidström!
Yvonne, Hans, och Emilia Apelkvist-Bäfverfeldt.
Mikael och Inger Sjöholm och alla 4 döttrarna!
Martin från Lindh & Partner Göteborg AB.

Har jag missat något namn, förlåt, jag har verkligen försökt att minnas allas namn och ansikten runt mig av respekt. Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att se och bli sedd. Skriv och påminn mig -snälla- om jag missat någon.

Denna dagen blev precis så underbar som jag hade hoppats på.
Gunnar var först på plan ute på Landvetter så vi hann snacka ihop oss lite innan de andra löparna började droppa in. Han åtog sig att leda skaran av löpare mot Göteborg. Tusen tack för det Gunnar!!
Från starten vid hotellet på Landvetter flygplats. Gunnar leder löparskaran 🙂 Kurt fotograferade.

Jag kände en viss oro och ambivalens inför idag, och i viss mån så finns den känslan kvar. Vad har jag gjort, och vad händer nu? Ingen aning faktiskt.

Jag hade önskat att få avsluta i goda vänners lag med en känsla av att vara delaktig i en grupp härliga människor. Exakt så blev det.
Dokumentation är viktigt! Hans och Janjan agerar filmcrew!

Gunnar går i depå? Mats assisterar 🙂

Påt igen. Nu var det bara 9km kvar. Den skäggiga mannen i randig tröja var inte med så länge.

De 30km som i själva verket var 32 eller 33 gick hur enkelt som helst.
När jag checkade in på mitt rum alldeles nyss kom jag på mig själv att fundera på om jag hade rena träningskläder så att jag kunde gå ut och springa en runda. Jag slog det ur hågen 🙂
Rum förresten, jag menar lägenhet eller svit 🙂
Vardagsrum, hall, sovrum, och superfräscht 🙂
Helt grymt Hotell 11, jag känner mig hedrad. Detta var verkligen något extra!
Tack kära vänner!

De flesta var med från start, och några tillkom efter vägen.
Det symboliska målsnöret som Hotell 11 hade ordnat sprang jag och min dotter Dalie hand i hand igenom. Precis som jag föreställt mig och helt i linje med den känslan jag burit med mig av att jag inte har varit själv under min resa.

Glada bilder. Många kramar blev det. Hotellet kom med champagne. Kurt har tagit alla bilderna!

Jonatan och Dalie betyder mest i hela världen för mig. Jättefina bilder du tog Kurt!

Jag har varit mycket på Hotell 11 eftersom de har Eriksbergshallen, och där har jag varit delaktig i produktionen av många stora evenemang.
Detta hotellet är något alldeles extra, och jag känner mig väldigt hemma här.
Petra från hotellet gratulerade mig med en flaska champagne med en jättegullig liten lapp på 🙂 Tack snälla!
Buffén som vi alla blev bjudna på på 6e våningen där restaurangen ligger med underbar utsikt var makalöst god.
Den avslutades med Jordgubbar och glass ”en masse”. 3 portioner för att vara exakt i mitt fall. De 3 1/2e NovoRapid räckte väl vilket säger en del om min insulinkänslighet just nu. Glädjande!

Lite småkrämpor märktes i löparskaran efteråt men inget märkvärdigt.
Tvärtom hörde jag röster som sa att det var en bra runda som sporrade till mer träning framöver.
Eftersom vi startade lite efter 12, och att jag räknat lite fel på distansen (som vanligt) så blev tempot närmre 6min/km än de utlovade 7-7,30.
Sålunda gick vi i mål väldigt punktligt, bara ett par minuter efter 16.00.

Stort tack till Valerie på Friskis & Svettis som väntade på oss efter stängning så att vi fick duscha och byta om hos er.

Överhuvud taget är det så många människor jag vill krama och tacka just nu så jag vet inte var att börja eller sluta.

Jag får göra en kort summering nu, och fullängdaren kommer inom en dag eller två när jag landat.

Det mest fantastiska med min resa är det ”lilla” mötet.
Mötet som vi gör fantastiskt för att det är sådana som livet består av.
Många -framför allt journalister- har frågat vad är det häftigaste som hänt under resan. Mitt svar är det senaste mötet hur obetydligt det än kan te sig.
Jag har inte snavat över några lik i dikena, eller mött en främmande okänd kung på vägen. Jag kan inte stilla den sensationslystnaden. Jag vill inte vara med i det racet för det leder ingenstans vet jag nu.
Livet är vad jag gör det till, och kan jag inte se och uppskatta storheten i mänskliga möten överallt så kommer jag definitivt inte heller hitta en större tillfredsställelse, eller djupare förståelse i Amazonas jungler eller Antarktis bitande kyla.
Jag tillerkänner mig att det är en viss bedrift att med min ringa löparbakgrund ändå springa (för det mesta) 115 mil på 23 dagar plus 5 vilodagar, men det största för mig är den delaktighet som jag nu känner med mina medmänniskor, och jag vill därför tacka från djupet av mitt hjärta alla er som följt med på min resa i verkliga livet, alla jag mött på hotellen och alla andra ställen, på nätet via denna bloggen, eller som nu på själva avslutningen.

Ett jätte TACK, och utan att bli sentimental eller pretentiös vill jag bara säga att jag tycker så fantastiskt mycket om er alla!

Kram, och fortsatta löpande hälsningar!

Martin

Dag 27: Mental soppatorsk

-Har du fått mental soppatorsk?
Den som frågar är Solvikingarnas förra ordförande Gunnar som ringer när jag är på väg.
-Japp, fullständigt! Är mitt svar.

Gunnar är en duktig ordvridare, och uttrycket mental soppatorsk stämde till 100% på mig idag.
Det gick trögt redan från början när jag sprang ut ur Borås vid 12.00.
Lite otippat var det för jag lämnade en underbar stad, ett underbart dygn, ett underbart hotell med underbara människor. Christina, Ståle, Lila i restaurangen, Shiva, Anna som jag aldrig hann träffa men som jag vet styrde upp med min bagagetransport.
Comfort Hotel Jazz tog hand om mig fantastiskt väl. Tack snälla ni för allt!

Antagligen börjar jag slappna av. Jag är ju nästan hemma.
Första milen gick på timman, sen började det bli segt. En halvtimma till på knapp styrfart, och in på en mack där jag köpte lite att äta av en glad Pelle.
Tog grejorna i handen och åt när jag gick. Springa? Nä. Ska du inte försöka springa lite? Nä.
Jag kunde alltså inte få mig själv till att springa! Visst gjorde det väl jätteont i höger lår, kanske. Pyttelite spring? Nä.
Jag gick i 3 timmar (med en paus i Bollebygd på 20 minuter). Redan innan jag började gå provade jag med att se hur många steg jag kunde springa och blunda, det fortsatte i gången.
Det var under gången som Gunnar ringde. Skönt med en människoröst i örat, men springa? Nä.

Räddaren i nöden blev min f.d. svåger Anders Larsson som kom från Växjö på väg mot Göteborg. Han gjorde mig sällskap en knapp mil medans hans kompis Mikael körde bilen. Först gick vi några minuter och pratade, sedan som genom ett trollslag gick det att springa. Bra tempo dessutom.
Nog för att jag visste att den mentala biten är viktig, men det har för mig aldrig varit så uppenbart som idag. Från att omöjligt kunna springa till språng behövdes en medmänniska. Det säger allt. Så här glada var vi.

På språng!

Anders och hans kompis Mikael.

Så av bara farten sprang jag hela vägen till dagens hotell, bortsett från den hemska backen från Härryda upp mot 40an innan det planar ut.
Tack Anders för att du dök upp som en räddande ängel, och dessutom fick jag en lektion i vad det mentala betyder.
Det blev totalt 46km på sega 6,50.

Imorgon är det dags före de sista 3 milen.
Jag kommer att få sällskap av en massa härliga människor så jag är inte ett dugg orolig för löpningen. Det kommer att bli en fröjd.
Gunnar har lovat att någon rutinerad Solviking kommer att leda oss för jag vill inte för allt i världen springa i spetsen för en massa människor. Jag vet att jag sprungit själv fysiskt i detta projektet, men inte mentalt, och om jag kommer att göra något nytt projekt i framtiden så skall jag leta medlöpare högt och lågt. Jag är ingen solomänniska helt enkelt, även om som bl.a. Petra konstaterat så är ett projekt av detta slaget ganska karaktärsdanande. Jag har fått bekänna färg, typ 🙂

Nog om detta, det blir en perfekt avslutning imorgon, och om någon annan vill ansluta så hoppa bara med. Tiderna står på mitt inlägg ”Kan jag så kan ni”.

Nu skall jag sova den utmattades tunga sömn, och vakna med spring i benen för snart får jag träffa min familj igen. Jag har speciellt saknat mina barn/ungdomar Jonatan och Dalie enormt mycket, särskilt nu när Göteborg har närmat sig.

Varma löpande hälsningar!

Martin

Dag 26: En LADA får NADA

Innan jag går in på dagens inläggstitel som kräver en förklaring så en kort löpardagsrapport.
Riksväg 40 lämnade Walk-Over. 1km ner till vägen och det första jag ser är en skylt Borås 34km. Yipee, det blir en riktigt soft dag.
Nu blev det kanske inte så soft som jag hoppades på för 3 cyklister försäkrade att gamla banvallen bara var typ 1km längre än 40an, och då skulle jag ju slippa alla bilar. Jag tog banvallen som var kanon att springa på men den var 10km längre, inte 1km.
Sålunda blev det 46km totalt på ganska snabba 5 timmar jämt. Bra ben idag.

Jag kommer tillbaka till dagen strax, men först: En LADA får NADA?
Jag menar inte att en gammal rysk bil inte får någonting utan att en LADA-diabetiker får NADA-akupunktur. Stor skillnad 🙂
I dessa förkortningarnas tidevarv krävs förklaringar.

LADA står för ”Latent Autoimmune Diabetes in Adults”, och är ett begrepp som beskriver hur en person insjuknar i diabetes typ-1.
Jag är troligtvis ett LADA-fall. Det antar min diabetesläkare för att vi vet att jag hade förhöjda sockervärden så långt tillbaka som 2002. Dock visste jag tyvärr inte om det av olika orsaker. Ett LADA-insjuknande går mycket långsammare än ett traditionellt typ-1 insjuknande, men leder till samma sjukdom i slutändan. En LADA-patient kan i vissa fall behålla en viss insulinproduktion längre tid innan alla beta-celler är förstörda.
I mitt fall har jag ytterst lite kvar, och eftersom jag var ovetande om mina förhöjda värden i så många år så är jag övertygad om att mitt destruktiva leverna knuffade mig över tröskeln in i en fullt utvecklad typ-1 diabetes.
Detta är något som jag initialt hade mycket svårt att komma över då jag kände i efterhand att jag hade haft möjlighet att fördröja sjukdomsförloppet med kanske många år med ett sundare leverne. Men nu blev det inte så, och jag gråter inte längre över det.

NADA står för National Acupuncture Detoxification Association.
Sedan 1974 har NADA öronakupunktur använts som ett hjälpmedel vid behandling av beroendetillstånd.
Jag vet att Maria som gav mig behandlingen inte avsåg att bota mitt beroende av att springa 🙂 utan som hon sa: -Det fungerar fantastiskt bra att ge NADA öronakupunktur till någon man vill väl, i avslappnings och återhämtningssyfte, samt att lindra smärta. Och inte för att jag riktigt vet vad som är vad i denna min härliga resa, men jag har haft en fantastiskt bra dag med pigga snabba ben. Jag tror att din behandling Maria definitivt är en del i sanningen bakom min dag.
Tack Tomas, Tomas och Maria som står bakom Villa Skogshyddan i Ulricehamn för allt. Jag ser gärna att vi håller kontakten! Tack också för att ni hjälpte mig med mina grejor till Borås!

Överhuvudtaget blev Ulricehamn ett väldigt trevligt möte.
Bogesunds hotell som Patrik och Camilla driver är förstklassigt med ett grymt läge invid sjön! Tack snälla för att jag fick bo hos er!
Det nya kallbadhuset där jag tog ett snabbt dopp alldeles innan avfärden var superfint byggt på pålar en bit ut i sjön.

Det slår mig att många, många Svenska orter är väldigt fint uppbyggda i närheten av vatten. Sjöar, hav, åar, och andra vattendrag.
Mycket möda har lagts ner på att integrera vattnet i stadsbilden.
Ulricehamn var inget undantag, hur fint som helst!

Löpningen gick som sagt strålande idag, och kan ni tänka er att jag hade cykelcoachning de sista 7km från Gånghestra. Nina cyklar upp bredvid mig, och börjar prata med mig. Det var en artikel i både Borås Tidning och Ulricehamns Tidning idag så hon kände igen mig. Springa och prata är det bästa för allt blir bara så mycket enklare. Högre tempo och roligare. Så Nina hjälpte mig till genaste vägen till Stora Torget i Borås där Mina från Radio Sjuhärad väntade för att göra en intervju. Tack Nina, utan dig, och ditt trevliga sällskap hade jag aldrig hunit fram i tid 🙂

Efter intervjun promenerade jag den korta sträckan till mitt hotell Comfort Hotel Jazz. Borås är fullt av folk denna dag. När jag sprang in var det en massa stadsorienterare som rusade runt för fullt. Ett kul inslag i stadsbilden 🙂 På Stora Torget är det en konsert ikväll, så som sagt, mycket folk, liv, och rörelse.

Christina hälsade välkommen på Comfort Hotel Jazz, och nu var jag hemma igen. Sååå skönt, varje gång!!!
Upp och checka in på ett ljust underbart rum, skriva, skriva, skriva…
Och nu mina vänner ska det ätas!

Dagen är långt ifrån slut, jag ska krama ut det sista av allt dessa sista dagar.
Vi hörs snart igen!

Pigga löpande hälsningar!

Martin

Dag 25: Martin knockar riksväg 40

Riksväg 40 körde fult hela vägen, men det hjälpte föga.
Martin värmde upp kanske lite för länge. När löparuret stod på 2.10 först klev han ut på 40an, som svarade med ett fult grepp direkt. En skylt kastades fram som sa: -Ulricehamn 43.
Men va fan! Jag har ju sprungit med friska ben i ett ok tempo i 2.10, säkert 18-19 km. Är det 43km kvar??
40an flinade gott när han märkte hur ur balans Martin blev, och ännu hade han inte ens börjat att kasta ut resten av fulkorten.
Dock kom 2 journalister till Martins räddning, något som 40an inte räknat med. Patrik från Borås Tidning som dessutom var oerhört snäll genom att ta Martins bagage till nästa etappmål. Tusen tack Patrik!
Henrik från Ulricehamns Tidning var den andre. Båda sprang en bit med Martin och samtalade för kommande artiklar. Först Henrik, sedan Patrik, sedan Henrik igen.
40ans grepp om Martin lossnade då samtal är en given källa till ny energi.
Efter ett snabbstopp på en Shellmack med lite att äta och dricka var Martin åter ensam med en nu riktigt irriterad 40an. Långa, långa svaga uppförslut, och långa, långa nerförslut var nästa fulgrepp som sakta malde ner Martins ben som började värka både här och där. Dessutom slängde 40an in ett otal långtradare, och en bilist som på skoj låtsades köra mot Martin men i sista stund väjde undan. Nu började läget bli kritiskt för Martin som dessutom började sina på vätske och födofronten.
Föga hade dock 40an räknat med Marianne i Torhult. Hon bistod Martin med 1 liter vatten och ett äpple, och med detta i kroppen stampade Martin hårt på 40ans beläggning. Tusen tack Marianne 🙂
Ytterliga ett depåstopp på en mack och det började kännas riktigt bra för Martin!
I detta läget stod matchen och vägde då 2 avgörande ögonblick inträffar. Tomas Ekmanus ringer och ger Martin förnyade krafter med sin inbjudan till akupunkturen imorgon, och strax därpå stannar en supertrevlig Tomas Pettersson med sin bil och lämnar över ett kort till det nya fina Kallbadhuset i Ulricehamn.
40an plågas nu av Martins hårda, jämna steg, och i en korsning svänger Martin av ner mot Ulricehamn och lämnar en knockad, tillplattad riksväg 40 kvar på marken.
Stegen styrs ner mot Bogesunds Hotell där han checkar in, och om 40an skall ha en chans imorgon får den skärpa till sig. Då blir det dessutom inte så långt som dagens extremt jobbiga 62km på 8,40.

Ja ni får ursäkta mig, men jag sprang och flummade om denna matchen en ganska lång bit av vägen idag 🙂
Det har varit kul/jobbigt, och gjort göttont. Mentalt var jag inte riktigt förberedd på längden, men jag hämtade mig efter hand.

Jag har haft det underbart på Quality Hotel Winn i Huskvarna. Vilodagen har verkligen hjälpt känner jag nu. Tack Lisbeth och Maria i receptionen för ett kanonbemötande och intressanta samtal!
Restaurangen har serverat jättegod mat med en engagerad service. Tack Antonia på restaurangen för dina försök att hjälpa mig med bagaget. Du är kanon!
Jag fick höra om planerna på att hotellet skall försvinna snart. Jättetrist måste jag säga. Hotell Winn kändes som ett riktigt guldställe med sitt fantastiska läge så nära Vättern.

Och nu sitter jag alltså på Bogesunds Hotell i Ulricehamn. Madeleine tog emot mig med ett stort leende 🙂 haka på en bit imorgon vettja 🙂 Snart går ju fotbollssäsongen igång igen, då kan det vara bra att ha ett par mil i benen.
Skämt åsido (inte helt dock för att det var Madeleine som sa att hon kände för att haka på) så är här sjukt fint, och där jag åt nere vid vattnet var det hur vackert som helst.
Sverige är tydligen fullt av guldkorn som jag missat i 46 år.

Jag är jättemosig nu så mata in blodsockervärden, och svara på några inlägg får det bli imorgon bitti.

Må så gott!
Varma stronga löpande hälsningar!

Martin

Dag 24: Kan jag, så kan alla

Kan jag, så kan alla.
Nej, jag tycker inte att det är en överdrift.
Frågan är snarast om jag vill.

Nu när jag kan se slutet på projektet närma sig, och jag sitter på mitt mysiga hotellrum med ett upprört Vättern utanför rutan är det inte utan att funderingarna kommer över mig.
Vad är det egentligen jag håller på med? Vad är det egentligen jag försöker bevisa? För vem, och för vad? Hur skall jag avsluta projektet? Vad händer sedan?
Självklart har jag haft en tydlig målbild med mitt springande under denna semestern. Samtidigt så håller ni säkert med mig om att insikter och medvetande ligger på väldigt olika nivåer, och i olika skikt.
Mina frågor ovan kräver av mig djupare svar än de något mer ytliga som jag haft med mig.

Titeln på dagens inlägg ”kan jag så kan alla” känns väldigt rätt i djupet av mig, då det inte fokuserar på min prestation eller person, utan mer på den inbyggda potential som jag upplever finns i oss alla. På något sätt skulle jag önska att jag kunde förmedla den känslan när jag avslutar löpningen på lördag. Mer än att ha gjort en stor individuell prestation varit delaktig i en helhet, och faktum är att jag inte vet hur jag hade hanterat denna resan utan all den kontakt med människor både i möten på vägen, och här på nätet.
Som jag konstaterat tidigare så har dessa möten och samtal blivit essensen av hela resan.

Sålunda blir min tanke att rent symboliskt hade det varit roligt att vara fler på sista etappen in mot Göteborg, för det är ju så jag upplever min resa. Jag har inte sprungit själv, jag har haft support hela tiden från alla människor jag har mött här och på vägen.

Så för er som är intresserade att haka på hela etappen eller delar av den så finns följande ungefärliga hålltider (inom parentes av mig uppskattade distanser):
12.00 Start från Landvetter Airport Hotel
13.00 Shellmacken i Landvetter (7km)
13.45 Shellmacken i Mölnlycke (6km)
14.30 Delsjömotet vid Burger King (5,5km)
14.50 Shellmacken vid St.Sigfridplan (3km)
15.15 Gustav Adolfs Torg (3km)
16.00 Hotell 11 vid Eriksbergshallen (5,5km)
Totalt ca: 30km. Jag räknar med ett lugnt 7-7,30 min/km tempo med några små stopp. Semesterjogg mao 🙂
Christer Erlandsson som hjälpte mig med mitt bagage i början av resan på en etapp kommer att agera följebil med sin lastbil. Det innebär att om någon vill haka på från någon av ovanstående stopp så kan ni kasta in er väska med ombyte i bilen, och hänga med.
Väl framme vid Hotell 11/Eriksbergshallen så bjuder hotellet oss som kommer springandes på lite mat vid 17.00.
Hur det blir med ombyte och duschmöjligheter får jag reda på imorgon bitti.
På något vis hoppas jag naturligtvis att det skall lösa sig, frågan är just nu bara hur.
Vill ni haka på så skicka bara ett mail till mig på martin@kreativitet.se så vidarebefordrar jag till hotellet hur många vi blir.

Nu skall jag ner till Hotel Winns poolavdelning 🙂
Lite simma, och lite bastu kommer att mjuka upp stela ben.
Att bo så här känns hur lyxigt som helst, och optimalt inför de kommande sista dagarna!
Lisbeth i receptionen berättade förresten att hon tränar löpning med sin 23-åriga dotter 3 dagar i veckan. Det kallar jag det ultimata sättet att umgås inom familjen på 🙂 Du är grym Lisbeth, oerhört inspirerande!
Jag skall se till att få till fler löprundor med min dotter Dalie. Vi pratar om det oftare än vi har fått till det. Ändring är på gång 🙂

Så dagens motto igen är:
Kan jag, så kan alla!

Varma vilande hälsningar!

Martin

Dag 23: Än finns det hopp!

I de gamla benen 🙂
Titta bara på de glada bilderna på mig och min bror Lasse!
Full fart…

Och hopp!

Jag inväntade ju brorsan och hans Jessica på Motell Vida Vättern tidigare idag. Motellet var kanon med ett underbart läge. Ett stort tack Oskar för vänligt bemötande, fin stuga som jag fick bo i, och mycket god mat! Du har ett toppenställe 🙂

Brorsan och Jessica dök upp vid 13, och eftersom det hällregnade ute så fick vi se över brorsans löparoutfit. Bomullströja, och kortbyxor? Nja, kanske inte optimalt om man skall springa mer än 100 meter i detta vädret. Som tur var så är jag mycket välförsedd på löparklädsfronten, så efter en stund såg vi verkligen ut som löparbröder, bröder som vi är.
Jag kan inte låta bli att le lite åt bilderna ovan för vi är verkligen lika på många sätt. Det har inte varit så tydligt tidigare då Lasse är 10 år äldre än mig. Vi talade om just åldersskillnaden bl.a. när vi sprang sedan. Hur lite kontakt vi hade när vi växte upp, men hur gradvis skillnaden blir mindre och mindre, och att vi har bättre kontakt nu.

Det slutade inte att regna heller. Det formligen vräkte ner, konstant. Men eftersom jag nu hade trevligt löparsällskap så var det det minsta jag tänkte på. De 17 kilometrarna in till Gränna centrum gick som ett kick som det alltid gör när jag springer och pratar med någon trevlig person.
Jessica väntade på biblioteket i Gränna, och bilderna ovan är grusgången till entrén. Väl inne blev det så här:

Från Gränna fick jag springa vidare själv.
Jag vinkade av Lasse och Jessica som tog bilen söderut mot Jönköping och Göteborg. Mitt bagage fick åka med till mitt nästa etappmål vilket kändes mycket bra.
Tack kära vänner för att ni stannade till på vägen, och att du Lasse gjorde mig sällskap en bit. Det var riktigt trevligt, och det gör mig så glad att vi har en bra kontakt nuförtiden 🙂

Att springa själv är en helt annan femma. De 3 milen jag hade kvar tog en stund, och framför så kändes det väldigt långt eftersom det hade gått så enkelt i brorsans sällskap tidigare. Som tur var slutade regnet efter 4 timmar så de sista dryga 2 timmarna blev lite lättare. Åtminstone vädermässigt för på slutet var det vänster fotled, ytter framsida som gjorde de sista kilometrarna till gång. Det gjorde för ont för att springa, men vis av tidigare erfarenhet så är väl det borta i övermorgon när jag skall vidare. Övermorgon? Just det, imorgon är vilodag!!!!
Och jag har checkat in på ytterligare ett grymt ställe: Quality Hotel Winn i Huskvarna precis vid Vätterns strand. Lisbeth i receptionen tyckte att jag hade förtjänat ett rum med havsutsikt.. jag menar sjöutsikt, men det känns som ett hav. Jättefint verkligen 🙂
God mat i restaurangen serverad av urtrevlig personal gör att jag nu skrivandes i sängen kan summera en kanondag till med många härliga beståndsdelar.

Än är inte resan slut och jag gör det mesta, och bästa av var dag.

Må så gott alla!

Varma blöta löpande hälsningar!

Martin

Dag 23: God morgon Vättern och alla andra

God morgon!
Det blev inget skrivande igår kväll. Det går lite upp och ner, men vissa kvällar är jag helt färdig. Igår var det så.
Egentligen var inte etappen så märkvärdig, 47km på 5,40. Möjligtvis höll jag ett högre tempo i början för det var så skönt att under de första 3.30 inte behöva dra upp skyddet på höger knä. Det regnade en del, men det är ju bara skönt. Fick resans värsta skur på några minuter, och då sprang jag bara som ett barn och skrattade och plaskade med fötterna i vattenpussarna. Charmigt, eller hur? 🙂

Eftersom jag tog det lugnt i Mjölby och inte sprang iväg förrens vid 15, så kom jag fram till Motell Vida Vättern strax före 21. Lagom till att se en magnifik solnedgång långt bort över Vätterns västra strand.
En aspekt av resans tempo är att jag uppfattar saker tydligare.
Jag har åkt förbi Vättern säkert hundratals gånger utan att egentligen titta. Nu ser jag ett veritabelt hav. Mäktigt!
Motellet ligger en bit ovanför stranden med en fantastisk utsikt över nämnda hav.
Strax efter Ödeshög någon mil före Motell Vida Vättern träffade jag Jan-Erik, en fotograf från Aftonbladet som tog lite olika bilder. Få se vad det resulterar i.

Väl framme så välkomnades jag av ägaren Oskar Pantzar. Det är alltid lika gott att komma fram, och veta att nu väntar mat, rena lakan, och vila.
Albin -Oskars brorson- fixade en grym måltid på restaurangen med mycket dessert. Det där med desserterna har blivit en återkommande ritual. En dessert-turné genom Sverige helt enkelt. Albin berättade att väldigt snart blir han 18, och imorgon skall han åka och köpa en Volvo S-70. Mycket sommarjobb låg bakom detta köpet. Kul!
På motellrummet i en stuga snett ovanför restaurangen ville inte ögonen vara öppna längre, och kroppen krävde sömn. Eftersom dessutom sängen ropade mitt namn så slocknade jag som en klubbad 22.30.

10 timmars sömn senare är läget ett helt annat. Jag sitter och skriver i matsalen med magen full av frukost. Det ligger ett dis över Vättern vilket gör att jag knappt ser över till den västra sidan. Känslan av ett hav blir ännu tydligare. Nu väntar jag bara på att min bror skall höra av sig. Han skall ju köra ner från Stockholm och komma förbi här så att vi kan springa en bit tillsammans. Det ser jag fram emot.
Under tiden är det skönt att softa i denna vackra omgivning.

Ikväll hoppas jag kunna skriva lite om den kommande dagens etapp ner till Huskvarna strax innan Jönköping. Ungefär 5 mil skall det bli, och det känns bara bra! 🙂

På återhörande!
Varma löpande hälsningar!

Martin