Dag 20: Inspiration

Idag har det varit en dag för vila och eftertanke.
Det blir väldigt uppenbart vilket jobb min kropp får utföra dessa dagar när jag stannar till så här på en vilodag.
Kan ni tänka er att jag blir trött i benen av att gå runt lite i stan.
Oj vad segt det känns i låren, aj vad hälarna är ömma, osv..
Precis som att ansträngningen hinner ikapp när kroppen vet att det är lugnt åtminstone för en dag.
Detta bekräftar bara min gamla tes att kroppen är smartare än huvudet.
Eller som den amerikanska sömnforskaren sa:
-Awakeness is highly overrated.
Det tycker jag är en lysande sägning.

Annars har jag funderat lite kring inspiration.
Vad får mig att springa land och rike runt under en månad?
Självklart är min diabetes grundmotivatorn, men det räcker inte.
Jag skulle vilja lyfta fram några inspirationskällor som jag är väldigt tacksam över. Källor som jag tänker på, och hämtar kraft från.
Nummer 1 är naturligtvis Rune Larsson, vilket inte är någon högoddsare. Från första gången jag var inne på Runes hemsida http://www.loparlarsson.se så kände jag mig inspirerad. Inte det att jag vill ro över Atlanten eller så, men jag kunde relatera till vad han skrev.
Som nummer 2 kommer ett koppel av andra i huvudsak ultralöpare som jag läst om på nätet: Björn Suneson t.ex. som just nu springer i USA. Han korsade USA förra året på 100 dagar. Yiannis Kouros -löparlegenden- som jag hade turen att få se i Hallsberg på Ultraveckan. Jesper Olsen som just nu är ute på sitt World Run II. 4000 mil på 800 dagar. Fascinerande personer som faktiskt hjälper mig att förstå att vi är byggda för ett liv i rörelse ett antal mil om dagen. Det är inte så konstigt, det är bara det att vår samhällsutveckling har rusat ifrån vår biologi.
Som nummer 3 och bland det viktigaste börjar jag inse nu är klubben Solvikingarna som jag gick med i ganska nyligen. Jag har inte gjort så många träningar med klubben, men kommer ändå på mig själv med att vara väldigt glad över de kontakter som jag känner att jag börjar få.
Kontakten med Gunnar Olsson är guld värd. Jag kommer ihåg att du uppmärksammade mig redan första gången jag var med på en träning. Det kändes väldigt välkomnande. Tack för det Gunnar!
Andra samtal som jag haft under vissa söndagslångpass med Lars Lundsjö, Klas Östbye, Anders Öhgren m.fl. är också sådant som jag bär med mig och stärker bilden av mig själv som en person i rörelse bland andra härliga människor som också är det. Jag har inte träffat Solvikingarna Stefan Lindwall eller Barbro Nilsson, men lita på att jag har koll på era enorma prestationer i olika tävlingssammanhang. Ni är helt grymma 🙂
Ingela Berrum har peppat mig här på bloggen vilket har varit kanon.
Ulf Johansson som också är ganska ny i klubben är en riktig höjdarkille. Vi gar snackat en hel del, och det var han som satte mig i kontakt med reklambyrån som såg till att jag fick träffa Novo-Nordisk som tillverkar mitt insulin. Listan blev plötsligt rätt lång 🙂

Den gamle soloseglaren Martin Lidström börjar så smått inse värdet och styrkan i gruppen, och Solvikingarna kommer med största sannolikhet att bli en än viktigare del för mig i framtiden.
Så bortsett från enskilda individer att ha som goda förebilder är nog en klubb eller grupptillhörighet viktig för att orka stå emot alla de krafter som gör så många människor till stillasittande överkonsumerande initiativlösa individer.

Oj, det blev en lång utläggning, men den kändes viktig!

Tillbaka till min softardag i Linköping så knådade Peo liv i mina ben på Hotell Ekoxens spa-avdelning p.a.u.s. I receptionen hängde jag en bra stund och snackade med Gunilla som hade sett till att jag fick ett sådant enormt fint rum. Tack Gunilla du är en ängel!
När vi stod där kom motsvarigheten till min ”ilskna bilist” (som jag skrev om igår, eller i förrgår) in och skulle checka in. Absolut ingenting var bra, och det deklarerade han med all önskvärd tydlighet. Jag kan bara beklaga å hans vägnar, det måste vara fenomenalt jobbigt att vara så kroniskt missnöjd. Observera att detta var innan han ens checkat in.
Efter lite skrivande och telefonerande på rummet så stod en ny (otroligt vacker) tjej i receptionen när jag kom ner -Malin. Så efter middagen så stod jag där igen i receptionen och pratade en stund. Jag tycker verkligen det är kul med alla dessa människor, och de verkar verkligen tycka grymt bra om sina jobb. Någon på alla dessa hotell har helt klart pumpat in arbetsglädje i   dessa medarbetare. Ytterligare något för mig att ta med mig.

Nu är det sent och dags att avrunda.
Imorgon bär det av till Mjölby, och jag ser fram emot att knyta på mig löpardojorna. Jag tänker på det min gamle kompis Agne skrev här på bloggen att jag ska njuta så mycket jag kan de sista etapperna för snart består inte livet längre bara av att springa och skriva.

Han har så rätt, så rätt. Så de kommande dagarna skall jag göra än mer fantastiska. Gör ni det också vet ja 🙂

Varma vilande hälsningar!

Martin