I de gamla benen 🙂
Titta bara på de glada bilderna på mig och min bror Lasse!
Full fart…
Och hopp!
Jag inväntade ju brorsan och hans Jessica på Motell Vida Vättern tidigare idag. Motellet var kanon med ett underbart läge. Ett stort tack Oskar för vänligt bemötande, fin stuga som jag fick bo i, och mycket god mat! Du har ett toppenställe 🙂
Brorsan och Jessica dök upp vid 13, och eftersom det hällregnade ute så fick vi se över brorsans löparoutfit. Bomullströja, och kortbyxor? Nja, kanske inte optimalt om man skall springa mer än 100 meter i detta vädret. Som tur var så är jag mycket välförsedd på löparklädsfronten, så efter en stund såg vi verkligen ut som löparbröder, bröder som vi är.
Jag kan inte låta bli att le lite åt bilderna ovan för vi är verkligen lika på många sätt. Det har inte varit så tydligt tidigare då Lasse är 10 år äldre än mig. Vi talade om just åldersskillnaden bl.a. när vi sprang sedan. Hur lite kontakt vi hade när vi växte upp, men hur gradvis skillnaden blir mindre och mindre, och att vi har bättre kontakt nu.
Det slutade inte att regna heller. Det formligen vräkte ner, konstant. Men eftersom jag nu hade trevligt löparsällskap så var det det minsta jag tänkte på. De 17 kilometrarna in till Gränna centrum gick som ett kick som det alltid gör när jag springer och pratar med någon trevlig person.
Jessica väntade på biblioteket i Gränna, och bilderna ovan är grusgången till entrén. Väl inne blev det så här:
Från Gränna fick jag springa vidare själv.
Jag vinkade av Lasse och Jessica som tog bilen söderut mot Jönköping och Göteborg. Mitt bagage fick åka med till mitt nästa etappmål vilket kändes mycket bra.
Tack kära vänner för att ni stannade till på vägen, och att du Lasse gjorde mig sällskap en bit. Det var riktigt trevligt, och det gör mig så glad att vi har en bra kontakt nuförtiden 🙂
Att springa själv är en helt annan femma. De 3 milen jag hade kvar tog en stund, och framför så kändes det väldigt långt eftersom det hade gått så enkelt i brorsans sällskap tidigare. Som tur var slutade regnet efter 4 timmar så de sista dryga 2 timmarna blev lite lättare. Åtminstone vädermässigt för på slutet var det vänster fotled, ytter framsida som gjorde de sista kilometrarna till gång. Det gjorde för ont för att springa, men vis av tidigare erfarenhet så är väl det borta i övermorgon när jag skall vidare. Övermorgon? Just det, imorgon är vilodag!!!!
Och jag har checkat in på ytterligare ett grymt ställe: Quality Hotel Winn i Huskvarna precis vid Vätterns strand. Lisbeth i receptionen tyckte att jag hade förtjänat ett rum med havsutsikt.. jag menar sjöutsikt, men det känns som ett hav. Jättefint verkligen 🙂
God mat i restaurangen serverad av urtrevlig personal gör att jag nu skrivandes i sängen kan summera en kanondag till med många härliga beståndsdelar.
Än är inte resan slut och jag gör det mesta, och bästa av var dag.
Må så gott alla!
Varma blöta löpande hälsningar!
Martin
6 kommentarer
Comments RSS TrackBack Identifier URI
Diabetic on the Run 
Hej Brorsan!
Verkligen kul att springa med dig, kilometrarna mellan Vida Vättern och Gränna.
Det är en ny upplevelse att man kan käka en macka och dricka, och sedan prata oavbrutet under 17 kilometers löpning.
Lite regniigt var det ju, men härligt ändå! Efter ombyte i en trappuppgång i Gränna var det skönt att hoppa in i bilen igen.
Det är en mycket bra idé, att samla lite löparfolk sista etappen Hindås-Gbg, jag hänger i alla fall på!
Hälsningar Lasse
Hej Martin
Jag har alltid velat kalla dig Martin inte Moje-
Det är din gamla avlägsna Faster Inga som skriver-
Det skulle vara roligt att få träffa dig ”på riktigt” och lära känna dig och likaså dina syskon. Vi är dåliga på i vår lilla släkt att träffas och hålla ihop.Vi känner inte varandra. Jag lider av det-
Jag visste inget om din enorma prestation som du nu genomför, förrän häromdagen.
det är synd att vi nu på lördag skall ha en syskonträff med din far Bengt ,Sten , Håkan och jag i Västergötland nu på lördag den 9 aug just när du springer in i Göteborg.
Det betyder att vi tar Bengt från nöjet och stoltheten att få ta emot dig där. vi kanske hade kunnat ordna en annan dag om jag bara vetat.
Jag beklagar att du fått diabetes men det kanske kan skyllas på ditt rörliga yrke. mat på olika tider och en diet som kanske inte varit så bra.
Hoppas du nu i fortsättningen kan hålla dina värden och få en bra livskvalite.
Vet du om någon i din släkt haft diabetes?
Vår sons dotter Maria fick diabetes när hon gick i 9 an. det utlöstes genom att hon fick ett slag i huvudet av en skolkamrat och blev medvetslös. Känner du till om något sånt kan inträffa. jag har bara läst om detta.-
Det är den enda jag känner till i vår släkt.
jag kommer att vara i Grästorp några dar och sen nästa vecka åker jag ner till Skåne igen
Tag väl vara på dig Martin och jag önskar dig lycka till med dina föresatser till ett bra fortsatt liv.
Kram och sköt om dig
Din Faster INGA
Åh! Brevet från faster Inga – som inte ens är till mig! – gör mig rörd. Speciellt: ”…Vi känner inte varandra. Jag lider av det-…”
Jag är själv en faster till fina brorsbarn i Norrland medan jag själv bor ända borta i Kalifornien, och jag kan lätt sätta mig in i hennes känslor.
Detta påminner mig om jag ska ringa och prata med dem (dom är ännu små 5-åringar) så vi kan upprätthålla ett slags band! Detsamma gäller mina egna mostrar, fastrar och kusiner. Det är aldrig för sent, och aldrig för tidigt heller för vi vet aldrig hur länge vi har varandra i livet. Men visst är det underbart med Internet; här försvinner avstånden och man kan hålla kontakten genom både blogg, foton och webbkamera!
Ta hand om er, alla familjer out there!
Kram från Petra/vardagspratar’n
Hej själv brorsan!
Ja det var en härligt blöt springtur 🙂
Så mycket regn har det inte varit på hela resan, men lustigt hur bra det ändå går med rätt kläder, och rätt sällskap 🙂
Gott att du hakar på lördag.
Jag gjorde en liten tidsplan med punkter att haka på på nästa inlägg.
Det kommer att bli kanonbra, och Hotell 11 bjuder på lite mat efteråt. Hur trevligt som helst!
Vi hörs snart!
Ha det gott!
Martin
Hej faster Inga!
Vad roligt att du skriver till mig 🙂
Martin är helt rätt nu. Jag blev Martin någon gång vid 16-17 års ålder. Innan dess var jag, och kände mig som Moje. Det hängde kvar ganska länge.
Varje dag är en ny start med nya möjligheter så varför inte bygga tajtare släktband.
Jag kan inte annat än hålla med Petra ”vardagspratarn´” i det att internet krymper världen, och öppnar oerhörda möjligheter till att upprätthålla kontakt och kommunikation oavsett avstånd. Vår släkt är ju minst sagt ganska utspridd geografiskt 🙂
Gällande diabetesen så har jag skrapat ihop till den. Det är jag säker på, men eftersom min livskvalité har ökat så mycket nu så är det inget jag hänger läpp för. Tvärtom har det varit en vinstlott.
Varför tar ni er inte ner till Hotell 11 på lördag? Det är inga jätteavstånd, och vi äter där vid 17.00.
Annars hoppas jag att vi ses snart, och ett stort tack för dina lyckönskningar!
Varma hälsningar / Martin
Hej Petra vardagspratarn´.
Jag har redan refererat till vad du skriver, och det är huvudet på spiken.
Om jag fick önska något så vore det att min syster Katarina skulle ta in oss syskon och våra föräldrar Bengt och Brita (80 respektive 83 år) i sitt liv igen. Det är en familjesorg, men av orsaker som jag inte kan gå in på här något som jag inte kan göra något åt.
Jag har ägnat så mycket tankar, och konkreta handlingar för att få det till stånd utan att lyckas tyvärr.
För som du säger, vi vet inte hur länge vi har varandra.
Kram / Martin