Dag 27: Mental soppatorsk

-Har du fått mental soppatorsk?
Den som frågar är Solvikingarnas förra ordförande Gunnar som ringer när jag är på väg.
-Japp, fullständigt! Är mitt svar.

Gunnar är en duktig ordvridare, och uttrycket mental soppatorsk stämde till 100% på mig idag.
Det gick trögt redan från början när jag sprang ut ur Borås vid 12.00.
Lite otippat var det för jag lämnade en underbar stad, ett underbart dygn, ett underbart hotell med underbara människor. Christina, Ståle, Lila i restaurangen, Shiva, Anna som jag aldrig hann träffa men som jag vet styrde upp med min bagagetransport.
Comfort Hotel Jazz tog hand om mig fantastiskt väl. Tack snälla ni för allt!

Antagligen börjar jag slappna av. Jag är ju nästan hemma.
Första milen gick på timman, sen började det bli segt. En halvtimma till på knapp styrfart, och in på en mack där jag köpte lite att äta av en glad Pelle.
Tog grejorna i handen och åt när jag gick. Springa? Nä. Ska du inte försöka springa lite? Nä.
Jag kunde alltså inte få mig själv till att springa! Visst gjorde det väl jätteont i höger lår, kanske. Pyttelite spring? Nä.
Jag gick i 3 timmar (med en paus i Bollebygd på 20 minuter). Redan innan jag började gå provade jag med att se hur många steg jag kunde springa och blunda, det fortsatte i gången.
Det var under gången som Gunnar ringde. Skönt med en människoröst i örat, men springa? Nä.

Räddaren i nöden blev min f.d. svåger Anders Larsson som kom från Växjö på väg mot Göteborg. Han gjorde mig sällskap en knapp mil medans hans kompis Mikael körde bilen. Först gick vi några minuter och pratade, sedan som genom ett trollslag gick det att springa. Bra tempo dessutom.
Nog för att jag visste att den mentala biten är viktig, men det har för mig aldrig varit så uppenbart som idag. Från att omöjligt kunna springa till språng behövdes en medmänniska. Det säger allt. Så här glada var vi.

På språng!

Anders och hans kompis Mikael.

Så av bara farten sprang jag hela vägen till dagens hotell, bortsett från den hemska backen från Härryda upp mot 40an innan det planar ut.
Tack Anders för att du dök upp som en räddande ängel, och dessutom fick jag en lektion i vad det mentala betyder.
Det blev totalt 46km på sega 6,50.

Imorgon är det dags före de sista 3 milen.
Jag kommer att få sällskap av en massa härliga människor så jag är inte ett dugg orolig för löpningen. Det kommer att bli en fröjd.
Gunnar har lovat att någon rutinerad Solviking kommer att leda oss för jag vill inte för allt i världen springa i spetsen för en massa människor. Jag vet att jag sprungit själv fysiskt i detta projektet, men inte mentalt, och om jag kommer att göra något nytt projekt i framtiden så skall jag leta medlöpare högt och lågt. Jag är ingen solomänniska helt enkelt, även om som bl.a. Petra konstaterat så är ett projekt av detta slaget ganska karaktärsdanande. Jag har fått bekänna färg, typ 🙂

Nog om detta, det blir en perfekt avslutning imorgon, och om någon annan vill ansluta så hoppa bara med. Tiderna står på mitt inlägg ”Kan jag så kan ni”.

Nu skall jag sova den utmattades tunga sömn, och vakna med spring i benen för snart får jag träffa min familj igen. Jag har speciellt saknat mina barn/ungdomar Jonatan och Dalie enormt mycket, särskilt nu när Göteborg har närmat sig.

Varma löpande hälsningar!

Martin