Dag 28: Jordgubbar och glass ”en masse”

Gunnar Olsson kom!
Barbro Nilsson kom!
Mikael Vilkas kom!
Min dotter Dalie kom!
Michael Karlsson kom!
Gunnar Bengtsson kom!
Ingela Berrum kom!
Mats Boström kom!
Conny Karlsson kom!
Gunilla Kjellmer kom!
Min bror Lars Lidström kom!
Anders Larsson kom!
Henrik Paulsson kom!
Kea Sundberg kom!
Petra Laurell kom!
Tomas Ekmanus kom!
Håkan Hellqvist kom!
Christian Bjerdén kom!
Sven Boge kom!
Joachim Persson kom!
PA Nilsson kom!

Hans Ekdahl och Janjan Englund filmade och plåtade!
Kurt Karlsson från Solvikingarna plåtade också.
Christer Erlandsson körde allas grejor från alla stoppen till hotellet!

I mål väntade:
Min son Jonatan!
Min mor Brita Lidström!
Yvonne, Hans, och Emilia Apelkvist-Bäfverfeldt.
Mikael och Inger Sjöholm och alla 4 döttrarna!
Martin från Lindh & Partner Göteborg AB.

Har jag missat något namn, förlåt, jag har verkligen försökt att minnas allas namn och ansikten runt mig av respekt. Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att se och bli sedd. Skriv och påminn mig -snälla- om jag missat någon.

Denna dagen blev precis så underbar som jag hade hoppats på.
Gunnar var först på plan ute på Landvetter så vi hann snacka ihop oss lite innan de andra löparna började droppa in. Han åtog sig att leda skaran av löpare mot Göteborg. Tusen tack för det Gunnar!!
Från starten vid hotellet på Landvetter flygplats. Gunnar leder löparskaran 🙂 Kurt fotograferade.

Jag kände en viss oro och ambivalens inför idag, och i viss mån så finns den känslan kvar. Vad har jag gjort, och vad händer nu? Ingen aning faktiskt.

Jag hade önskat att få avsluta i goda vänners lag med en känsla av att vara delaktig i en grupp härliga människor. Exakt så blev det.
Dokumentation är viktigt! Hans och Janjan agerar filmcrew!

Gunnar går i depå? Mats assisterar 🙂

Påt igen. Nu var det bara 9km kvar. Den skäggiga mannen i randig tröja var inte med så länge.

De 30km som i själva verket var 32 eller 33 gick hur enkelt som helst.
När jag checkade in på mitt rum alldeles nyss kom jag på mig själv att fundera på om jag hade rena träningskläder så att jag kunde gå ut och springa en runda. Jag slog det ur hågen 🙂
Rum förresten, jag menar lägenhet eller svit 🙂
Vardagsrum, hall, sovrum, och superfräscht 🙂
Helt grymt Hotell 11, jag känner mig hedrad. Detta var verkligen något extra!
Tack kära vänner!

De flesta var med från start, och några tillkom efter vägen.
Det symboliska målsnöret som Hotell 11 hade ordnat sprang jag och min dotter Dalie hand i hand igenom. Precis som jag föreställt mig och helt i linje med den känslan jag burit med mig av att jag inte har varit själv under min resa.

Glada bilder. Många kramar blev det. Hotellet kom med champagne. Kurt har tagit alla bilderna!

Jonatan och Dalie betyder mest i hela världen för mig. Jättefina bilder du tog Kurt!

Jag har varit mycket på Hotell 11 eftersom de har Eriksbergshallen, och där har jag varit delaktig i produktionen av många stora evenemang.
Detta hotellet är något alldeles extra, och jag känner mig väldigt hemma här.
Petra från hotellet gratulerade mig med en flaska champagne med en jättegullig liten lapp på 🙂 Tack snälla!
Buffén som vi alla blev bjudna på på 6e våningen där restaurangen ligger med underbar utsikt var makalöst god.
Den avslutades med Jordgubbar och glass ”en masse”. 3 portioner för att vara exakt i mitt fall. De 3 1/2e NovoRapid räckte väl vilket säger en del om min insulinkänslighet just nu. Glädjande!

Lite småkrämpor märktes i löparskaran efteråt men inget märkvärdigt.
Tvärtom hörde jag röster som sa att det var en bra runda som sporrade till mer träning framöver.
Eftersom vi startade lite efter 12, och att jag räknat lite fel på distansen (som vanligt) så blev tempot närmre 6min/km än de utlovade 7-7,30.
Sålunda gick vi i mål väldigt punktligt, bara ett par minuter efter 16.00.

Stort tack till Valerie på Friskis & Svettis som väntade på oss efter stängning så att vi fick duscha och byta om hos er.

Överhuvud taget är det så många människor jag vill krama och tacka just nu så jag vet inte var att börja eller sluta.

Jag får göra en kort summering nu, och fullängdaren kommer inom en dag eller två när jag landat.

Det mest fantastiska med min resa är det ”lilla” mötet.
Mötet som vi gör fantastiskt för att det är sådana som livet består av.
Många -framför allt journalister- har frågat vad är det häftigaste som hänt under resan. Mitt svar är det senaste mötet hur obetydligt det än kan te sig.
Jag har inte snavat över några lik i dikena, eller mött en främmande okänd kung på vägen. Jag kan inte stilla den sensationslystnaden. Jag vill inte vara med i det racet för det leder ingenstans vet jag nu.
Livet är vad jag gör det till, och kan jag inte se och uppskatta storheten i mänskliga möten överallt så kommer jag definitivt inte heller hitta en större tillfredsställelse, eller djupare förståelse i Amazonas jungler eller Antarktis bitande kyla.
Jag tillerkänner mig att det är en viss bedrift att med min ringa löparbakgrund ändå springa (för det mesta) 115 mil på 23 dagar plus 5 vilodagar, men det största för mig är den delaktighet som jag nu känner med mina medmänniskor, och jag vill därför tacka från djupet av mitt hjärta alla er som följt med på min resa i verkliga livet, alla jag mött på hotellen och alla andra ställen, på nätet via denna bloggen, eller som nu på själva avslutningen.

Ett jätte TACK, och utan att bli sentimental eller pretentiös vill jag bara säga att jag tycker så fantastiskt mycket om er alla!

Kram, och fortsatta löpande hälsningar!

Martin