Måndag 11/8: Förvirring

När min kompis Agne för en dryg vecka sedan här på bloggen skrev att jag skulle njuta av de sista dagarna för snart skulle inte livet längre bara bestå av att springa och skriva så konstaterade jag att han hade så rätt, så rätt.
Jag lyckades också få till några av de bästa dagarna på slutet. Föga anade jag vidden av resonemanget ovan.
Verkligheten, och vardagen har slagit till med full kraft, och jag vacklar, omtöcknad och förvirrad.

Jag behåller träningsstället på fortfarande för det känner jag mig trygg, och rätt i. Det jaget som jag vill vara.
Men det är klart att det blir kanske svårt att springa omkring och se ut som en sportfåne i alla sammanhang, eller också är det precis det jag skall göra.

Det första jag gjorde igår efter att jag sagt hejdå till Jenny och Annelie på Hotell 11, och tagit taxin hem, var att hitta en bil på Blocket som passade mitt nya mer modesta jag. En röd liten Opel Astra -96 för 16.000:- som drar 0,6l milen blev min frampå eftermiddagen. Så nu står min gamla V8 BMW utanför huset och surar. Hoppas att någon kommer och förbarmar sig över den för jag tänker då inte ens sätta mig i den.
Jag är klar med buskörning i 180.

Ett långt kvällsmöte med anledning av mitt nya arbetsprojekt var inte klart förräns 22.00.
Lite umgänge med mina ungdomar Jonatan och Dalie, och dagen var slut.
Inte fan orkade jag varken skriva eller springa.

Idag måndag rullar det bara på. Jag gjorde en radiointervju på P4 Göteborg på morgonen. Jättekul, visst!
Sedan nya möten med anledning av jobbet. Handla lite mat till en tvärtom kyl, som nu ser lite mer inbjudande ut, och sedan vid 21.00: -Ut och spring!!!!!
Jag gjorde det jag längtat efter väldigt länge. Tempo! Jag gjorde 14km på på timman jämt, och då gick det ganska slött i början. Således 3.45-4.30 kilometern, och benen svarade.
Imorgon blir det intervallträning med Solvikingarna helt klart!

Förvirringen då? Det känns som jag borde summera mitt löparprojekt, men kan inte fokusera.
Allt bara snurrar med en väldig fart.
Det som är bra dock är att jag inte fått någon ”efterprojektetdepression” som jag annars brukar drabbas av i jobbet. Faktum är att jag trots förvirringen mår bra, och känner mig rätt lugn.
Jag bär en känsla av att: -Ok, vad är det värsta som kan hända? Inte mycket egentligen.
Så då borde det ordna sig så småningom. Jag tror att jag skall fortsätta och blogga tills saker och ting har rättat ut sig.

Så till alla er som stöttat mig, och som jag känner att jag bör ge en uppskattande sammanfattning till.
Ha lite tålamod, det kommer vad det lider.

Tills nästa gång!

Varma löpande hälsningar i högt tempo!

Martin 🙂