Dag 22: Konsten att be om hjälp

Titeln skulle också kunna vara: -Konsten att ta ett nej!

Be om hjälp.
I hela mitt liv har jag haft extremt svårt med att be om hjälp.
Ensam är stark. Jag ska inte vara skyldig någon något. Jag klarar mig själv. Bla, bla, bla, bla…
Vad har jag varit rädd för?
Svårt att svara entydigt på, men det har känts nedvärderande på något sätt att erkänna att jag inte klarar mig själv genom att be om hjälp. Oavsett vad det gällt.
Poängen som jag fullständigt missat är att jag genom att be om hjälp synliggör och förmänskligar mig själv i andras ögon. Jag är mao inte för fin för att be om hjälp. Jag är en människa, och människor behöver andra människor.
Förresten tror jag nog att det ligger en god portion osäkerhet i botten, vilket ni redan visste men var snälla nog att inte säga, eller hur? 🙂

Sättet som jag reser på nu gör mig oerhört utsatt, och i stort behov av andra människors välvilja. På ledarskapskursen hos Dale Carnegie som jag har gått 2 gånger (1 som vanlig kursdeltagare, och en som gruppledare) talades det mycket om att gå utanför den komfortabla zonen. Jag kan lugnt konstatera att utanför den komfortabla zonen har jag -hur underbar och fantastisk den här resan än är- varit konstant de senaste 3 veckorna i aspekten att vara beroende av andra människor.
Karaktärsdanande, och diciplinerande skulle nog vissa ha sagt.

I släptåget på att be om hjälp, följer både konsten att visa genuin tacksamhet, samt att kunna ta ett nej.
Att vara tacksam är jag bra på. Jag blir lika lycklig varje gång, och på ett sätt förvånad när människor ställer upp. Då är det lätt att visa äkta tacksamhet!
Att be om hjälp börjar jag bli bättre på. Jag märker hur det öppnar relationsdörrar, och det är väldigt uppmuntrande.
Att ta ett nej får jag jobba mer på. Där ligger det mig i fatet att jag alltid drivit igenom min vilja i alla situationer, privat och i arbetet. Det har varit både en styrka och en svaghet.
Jag har mao svårt att ta ett nej, och gå vidare. Jag stannar gärna upp i det läget och ältar varför det blev ett nej. Faktum är ju att det egentligen kan finnas tusen orsaker varför en person eller ett företag inte har möjlighet att hjälpa mig, men det är som sagt svårt. Jag menar, det jag har att komma med är ju så bra för alla, så varför, varför vill de inte?? Så snurrar det på i mitt huvud.
Bara jobba på att försöka bli bättre 🙂

Detta har jag funderat till och från på hela resan, och den utlösande faktorn till att jag nu skriver om det var att det var lite problem med transporten av mitt bagage från Mjölby till nästa etappmål.
Jag tog till slut mod till mig och ringde Taxi Östergötland som redan hade hjälpt mig igår. Det kändes lite jobbigt eftersom de redan hade varit så hjälpsamma mot mig. Desto mer underbar känsla när samma Teodor svarar idag som igår, och dessutom ordnar så att samma Lasse som hjälpte mig igår kommer hit till Mjölby och hjälper mig. Vad kan jag säga mer än ett jättestort tack från hela mig! och för vad det kan vara värt så lägger jag in er länk på websidan här. Tusen tack Taxi Östergötland!

Ovan funderingar tycker jag är väldigt vackert för det är mänskligt, levande och sårbart. Jag vill gärna uppfattas på det viset. Jag är ingen stålman. Bara en vanlig kille med många idéer, och en stark vilja att vara en positiv kraft.

Om en stund skall det springas!
Till Motell Vida Vättern styr jag stegen, runt 5 mil.

Tack Stadshotellet i Mjölby för att jag fick bo hos er. Ni har ett jättefint hotell på alla vis, och kanontrevlig personal i Betty och Emma som jag talat en del med.
Mjölby var en mycket positiv upplevelse!

Vi hörs ikväll hoppas jag!

Varma löpande hälsningar!

Martin

Dag 21: Regn underbara regn

Jag har längtat efter regn, och idag kom det.
Det duggregnade när jag lämnade Linköping. Precis så där lagom mycket så jag inte behövde dra på mig regnjackan.
Luften blev lätt att andas, och stegen var lätta. I mitt tycke det perfekta löparvädret.

Jag struntade i att lägga om skavsåret i knävecket utan sprang med skydden nere på vaderna. Kanske inte det allra smartaste draget då skydden åkte upp över knät 1 1/2 timme senare pga känning i ”runners knee”. Närmsta halvtimmen efter det var det inte ”runners knee” jag tänkte mest på utan hur ”gott” skydden tuggade på mitt öppna skavsår. Lustigt nog gick det över efter ett tag. Både det skavonda, och knäontet. Kroppen anpassar sig till de nya belastningarna, och om jag håller ihop till Göteborg känns det som varenda del nedanför midjan har fått sig en tankeställare om att bygga på lite mer muskelmassa, samt stärka upp alla ligament, senor, och muskelfästen.
Ja, nästan alla iaf 😉

Distansen blev 37km på 4,40, och regnjackan fick åka på en timme mot slutet då det regnade mer ihärdigt. Men under huvan med bra musik i lurarna så får det gärna vräka ner regn. Det är bara roligt 🙂

Mjölby var etappmålet, och så här långt har stan varit en mycket angenäm bekantskap. Stadshotellet välkomnade mig med Betty i receptionen. Du är en riktig pärla Betty! Så roligt att prata med dig, och nu har du satt Mount Everest griller i huvudet på mig 🙂
Betty hade under en av sina långresor varit vid Mount Everest och gått upp på 5600 meters höjd under en 18 dagars period. Det skall tydligen inte vara så konstigt eller dyrt att göra något liknande då ambitionen inte är att klättra ända upp. Låter jättespännande i mina öron.
Tack än en gång Lasse från Taxi Östergötland som hade kört ner mina grejor så det bara var att checka in.
Inne på hotellrummet slocknade jag direkt 2 timmar. Det är underbart att bara ge efter för mattheten som finns i kroppen efter ett dagspass och sova.
När jag vaknade till liv låg mat högt på priolistan. Betty rekommenderade restaurangen ”Zeb Macahans”, så jag promenerade runt Mjölby centrum på väg till restaurangen. Stadens centrum var inte stort, men riktigt vackert beläget runt en fantastiskt grön park med ett vattendrag som gick rakt igenom.
”Zeb Macahans” bjöd på höjdarmat, och jag menar verkligen det!
En stekt lax med klyftpotatis på wokade grönsaker och romsås. Stor portion skall tilläggas, och vidunderligt välsmakande. Glass med varma hallon blev en perfekt dessert. Så perfekt att jag beställde in en till. Dubbla desserter mao. Det var ett tag sen kan jag lova, men jag tyckte att jag förtjänade det när det var så fantastiskt gott, och jag har ju inga problem med vikten direkt i dessa dagar. Börjar bli ganska snyggt deffad om jag får säga det själv 🙂
Nä, jag tänker inte bli anorektisk. Jag älskar mat alldeles för mycket.

Summa summarum så blev det en blöt underbar dag med nya härliga möten.

Linköping var härligt på alla sätt. Mjölby verkar vara detsamma.
Kan det vara så? eller är det bara jag som börjar bli så där jobbigt odelat positiv till allting?
Jag tror inte jag bryr mig, för jag mår mycket bättre av att se det på detta viset, och är gladare än jag kan komma ihåg på riktigt länge 🙂

Imorgon blir det Motell Vida Vättern som blir etappmålet, och sedan direkt ner till Jönköping. Jag har mao ändrat lite i etapplaneringen. Gränna gick bort, och min plan är att lägga till Hindås mellan Borås och Göteborg för att få en snällare slutetapp. Jag vill helst springa i mål på Hotell 11/Eriksbergshallen snarare än att krypa. Lite lättare också att styra upp så att goda vänner kan haka på delar av sista etappen när den inte är så lång.
Tänkte kolla med hotellet om det går att styra upp någon sorts buffé då på lördag den 9e. Jag återkommer i ärendet.

Nu skall lampan släckas och onda ben få återhämta sig.
Kan ni tänka er att jag känner mig förväntansfull som ett barn inför julafton när jag tänker på morgondagen, och det är bara ytterligare en löpardag.

Livet är gott att leva, må det aldrig ta slut!
Löpande blöta hälsningar!
Martin

Dag 21: Tack Linköping!

Tack Linköping!
Nu springer jag vidare mot Mjölby!

Nu känns det faktiskt som att jag har vilat ut 🙂
Och vilken tur att jag tajmade vilodagen till igår. Det var ju inte ett moln på himlen. En dröm att kunna softa i skuggan hela dagen.
Tack till alla er jag träffat på förstklassiga Hotell Ekoxen för underbart bemötande och trevliga samtal: Gunilla, Malin, och Ida. Peo på spa-avdelningen.
Du chefar över ett grymt hotell Jonas!

Talade precis med en kille som hette Teodor på Taxi Östergötland, och de kör ner mitt bagage till Mjölby. Tack snälla ni!

Vid 12 tänkte jag sticka, men skall först träffa en journalist från Östgöta Correspondenten. Det är mulet ute. Humöret är på topp.
Det är en underbar dag, och löpningen har inte ens börjat 🙂

Varma snart löpande hälsningar!

Martin

Dag 20: Inspiration

Idag har det varit en dag för vila och eftertanke.
Det blir väldigt uppenbart vilket jobb min kropp får utföra dessa dagar när jag stannar till så här på en vilodag.
Kan ni tänka er att jag blir trött i benen av att gå runt lite i stan.
Oj vad segt det känns i låren, aj vad hälarna är ömma, osv..
Precis som att ansträngningen hinner ikapp när kroppen vet att det är lugnt åtminstone för en dag.
Detta bekräftar bara min gamla tes att kroppen är smartare än huvudet.
Eller som den amerikanska sömnforskaren sa:
-Awakeness is highly overrated.
Det tycker jag är en lysande sägning.

Annars har jag funderat lite kring inspiration.
Vad får mig att springa land och rike runt under en månad?
Självklart är min diabetes grundmotivatorn, men det räcker inte.
Jag skulle vilja lyfta fram några inspirationskällor som jag är väldigt tacksam över. Källor som jag tänker på, och hämtar kraft från.
Nummer 1 är naturligtvis Rune Larsson, vilket inte är någon högoddsare. Från första gången jag var inne på Runes hemsida http://www.loparlarsson.se så kände jag mig inspirerad. Inte det att jag vill ro över Atlanten eller så, men jag kunde relatera till vad han skrev.
Som nummer 2 kommer ett koppel av andra i huvudsak ultralöpare som jag läst om på nätet: Björn Suneson t.ex. som just nu springer i USA. Han korsade USA förra året på 100 dagar. Yiannis Kouros -löparlegenden- som jag hade turen att få se i Hallsberg på Ultraveckan. Jesper Olsen som just nu är ute på sitt World Run II. 4000 mil på 800 dagar. Fascinerande personer som faktiskt hjälper mig att förstå att vi är byggda för ett liv i rörelse ett antal mil om dagen. Det är inte så konstigt, det är bara det att vår samhällsutveckling har rusat ifrån vår biologi.
Som nummer 3 och bland det viktigaste börjar jag inse nu är klubben Solvikingarna som jag gick med i ganska nyligen. Jag har inte gjort så många träningar med klubben, men kommer ändå på mig själv med att vara väldigt glad över de kontakter som jag känner att jag börjar få.
Kontakten med Gunnar Olsson är guld värd. Jag kommer ihåg att du uppmärksammade mig redan första gången jag var med på en träning. Det kändes väldigt välkomnande. Tack för det Gunnar!
Andra samtal som jag haft under vissa söndagslångpass med Lars Lundsjö, Klas Östbye, Anders Öhgren m.fl. är också sådant som jag bär med mig och stärker bilden av mig själv som en person i rörelse bland andra härliga människor som också är det. Jag har inte träffat Solvikingarna Stefan Lindwall eller Barbro Nilsson, men lita på att jag har koll på era enorma prestationer i olika tävlingssammanhang. Ni är helt grymma 🙂
Ingela Berrum har peppat mig här på bloggen vilket har varit kanon.
Ulf Johansson som också är ganska ny i klubben är en riktig höjdarkille. Vi gar snackat en hel del, och det var han som satte mig i kontakt med reklambyrån som såg till att jag fick träffa Novo-Nordisk som tillverkar mitt insulin. Listan blev plötsligt rätt lång 🙂

Den gamle soloseglaren Martin Lidström börjar så smått inse värdet och styrkan i gruppen, och Solvikingarna kommer med största sannolikhet att bli en än viktigare del för mig i framtiden.
Så bortsett från enskilda individer att ha som goda förebilder är nog en klubb eller grupptillhörighet viktig för att orka stå emot alla de krafter som gör så många människor till stillasittande överkonsumerande initiativlösa individer.

Oj, det blev en lång utläggning, men den kändes viktig!

Tillbaka till min softardag i Linköping så knådade Peo liv i mina ben på Hotell Ekoxens spa-avdelning p.a.u.s. I receptionen hängde jag en bra stund och snackade med Gunilla som hade sett till att jag fick ett sådant enormt fint rum. Tack Gunilla du är en ängel!
När vi stod där kom motsvarigheten till min ”ilskna bilist” (som jag skrev om igår, eller i förrgår) in och skulle checka in. Absolut ingenting var bra, och det deklarerade han med all önskvärd tydlighet. Jag kan bara beklaga å hans vägnar, det måste vara fenomenalt jobbigt att vara så kroniskt missnöjd. Observera att detta var innan han ens checkat in.
Efter lite skrivande och telefonerande på rummet så stod en ny (otroligt vacker) tjej i receptionen när jag kom ner -Malin. Så efter middagen så stod jag där igen i receptionen och pratade en stund. Jag tycker verkligen det är kul med alla dessa människor, och de verkar verkligen tycka grymt bra om sina jobb. Någon på alla dessa hotell har helt klart pumpat in arbetsglädje i   dessa medarbetare. Ytterligare något för mig att ta med mig.

Nu är det sent och dags att avrunda.
Imorgon bär det av till Mjölby, och jag ser fram emot att knyta på mig löpardojorna. Jag tänker på det min gamle kompis Agne skrev här på bloggen att jag ska njuta så mycket jag kan de sista etapperna för snart består inte livet längre bara av att springa och skriva.

Han har så rätt, så rätt. Så de kommande dagarna skall jag göra än mer fantastiska. Gör ni det också vet ja 🙂

Varma vilande hälsningar!

Martin