Måndag 28/9-2009: Nya bilder

Det blev lite nya bilder idag också.
Min företagsgranne till mina lokaler i Mölndal heter Nisse Sjödén och är en grym fotograf.
På en halvtimme tog han ett gäng riktigt bra bilder 🙂
Här är ett par smakprov:

Martin running67CUT

Martin running55 CUT2

Martin running26 CUT

Tack Nisse!

Måndag 28/9-2009: Mera planering….

Nu börjar det faktiskt sjunka in….
Jag skall iväg om några dagar!
Känner en lätt stress över allt som skall göras.
Allt från all packning, stänga igen mitt företag, hur göra med posten, serva bilen som skall vara med, till de rent mentala förberedelserna. Är jag redo? Visst fan är jag redo!! 🙂

Jag har löst en chaufför för de första 10 dagarna.
Det känns bra för då kan jag gå igång med löpandet i lugn och ro.
Om jag får ner ytterligare chaufförer som kan ta vid återstår att se.
Min nödplan är att köra själv.
Det kanske låter konstigt, men är inte så konstigt egentligen.
Jag kör bilen till nästa etappmål, tar en buss tillbaka och springer sträckan.
Visst det blir bökigare, men med min nya utmaning i form av att adressera mitt sockerberoende så är jag mycket beroende av en hel del matvaror samt en kokplatta som jag kommer att ha med i bilen.
Det är svårt för mig att lösa matbiten annars upplever jag.

Jag har haft ett par återfall sedan mitt bryt med sockret den 4e augusti, och det är när jag hamnat i en situation med press, stress, och ingen tillgång till den maten som jag nu vet fungerar för mig.
Naturligtvis hoppas jag att undvika press, och stress under detta löparprojekt, men samtidigt är det en ansträngning som heter duga, och då är det lätt att falla när kroppen börjar skrika efter energi, NU!!!

Jag är mycket glad att träffa Pernilla Lindroth på Sober Konsult i Höör på väg till Berlin.
Hon driver en av mycket få kliniker i Sverige för sockermissbrukare / sockerberoende.
Min förhoppning är att få en inspirations och informationskick som gör det lättare för mig under de nästkommande 2 månaderna på vägen.
Väl hemma i Göteborg i december är min intention att börja gå regelbundet i självhjälpsgrupper, och senare haka på en av de intensivkurser som Bitten Jonsson har i Hudiksvall.

Men som sagt, nedräkning är i full gång.
Jag känner en oerhörd optimism, och tillförsikt för den närmsta framtiden 🙂

Gör en god dag vettja!
Varma löpande hälsningar!
Martin 🙂

Måndag 21/9-2009: Tävlingar, jobb, och planering.

Snacka om lugnet efter stormen.

Förra lördagen den 12e sprang jag Stockholm halvmaraton på 1.21.03.
I torsdags genomförde jag ett av mina största evenemang i jobbet efter flera månaders förberedelser.
Igår sprang jag Berlin Marathon på 3.18.53.

Idag är en jobbig dag….

Om jag skall dra allt positivt som hänt den senaste tiden så är det en hel del.
Nu kan ju en del positiva saker vara jobbiga också, eller hur?
-Det är positivt att jag kommit till insikt om att jag har en sorts missbruksproblematik.
-Det är positivt att jag har spelat in 10 egna låtar som legat i byrån mellan 15-25 år.
-Det är positivt att träningen går åt rätt håll.
-Det är positivt att min 20-åriga son -Jonatan- går på en bra konstskola, och hyr en lägenhet i mitt hus.
-Det är positivt att det senaste evenemanget -som jag legat sömnlös fler nätter över än jag vågar tänka på- gick så bra att det kallas succé.
-Det är positivt att min 16-åriga dotter -Dalie- till slut hittade en häst som hon nu kan fortsätta att tävla i dressyr med.
-Det är positivt att jag verkar komma iväg på mitt nästa löparprojekt.

Jag är mentalt trött.
Under de dryga 3 timmar som Berlinmaran varade hann det passera ganska många funderingar i huvudet.
Jag kände det på mig redan när jag åkte iväg hemifrån i lördags att det skulle komma att bli jobbigt.
Lättirriterad, och stingslig är inte de optimala förutsättningarna för att resa iväg själv till en ny stad och prestera.
Själva loppet blev som ett stålbad. Allt det negativa kom fram, från banala saker som missade bussar, och otrevliga människor till allvarligare saker som ifrågasättande av min själva existens, och värdet i allt som jag faktiskt kämpar för.
Strax efter 15km kliver jag av banan och frågar en funtionär om transport tillbaka till start och målområdet.
Jag tycker att jag har ont i baksidan av låren, och mår helt enkelt inte bra.
Svaret blir att den hjälpen finns bara var 5e kilometer och jag har ju precis passerat 15.
Ok, jag lunkar till 20km var min tanke. Vid 20km tänkte jag att ok, jag kanske skall ta det för vad det är och bara genomföra. Vid 25km hittar jag en bra rygg att följa, och sedan ökar jag bara för att avsluta loppet i samma tempo som jag startade.

Idag känner jag i princip ingenting i benen, men i huvudet är det ett virrvarr som heter duga.
Jag är glad att jag bet ihop och genomförde loppet för det ledde till något positivt i den meningen att allt det svarta fick en motvikt, tankemässigt.

Självklart sitter det mycket i att jag sprang en halvmara 8 dagar tidigare på 1.21.03, men framför allt så satt det i huvudet.
Detta tycker jag sätter fingret på det fantastiska faktum att långlöpning ger dess utövare möjligheter till reflektioner.
Ett maratonlopp är såpass långt att du hinner vackla fram och tillbaka åtskilliga gånger under tiden, och det ger möjligheter till insikter som åtminstone jag tycker är svåra att hitta annars.
Det är precis som att ansträngningen bryter ner min gard mot vad jag helst undviker att se.
Klart att det är jobbigt, men det är positivt.

En dryg vecka till avfärd:
Ja tanken är att det bär iväg i mitten av nästa vecka.
Jag och min följebilschaufför Richard kör ner till Berlin. Där skall jag starta mot sydväst.
Om jag skall vara ärlig så känns det jättekonstigt. Overkligt…
Om det inte vore för att jag vet vad jag gjorde förra sommaren så hade jag inte trott på det själv.
Antagligen vaknar jag till liv när den första etappen startar.
Kanske kan det ta några dagar.

Eftersom upplägget är så annorlunda från förra året så är det inte alls samma typ av förberedelser.
Då var det mycket fix och trix med hotell, sponsorer, bloggen, och inte minst oro för hur det skulle gå.

Nu är det mer att säkerställa ekonomin, och se till att all mat som jag behöver nu blir inköpt och att den får plats i bilen. Överhuvud taget kretsar mycket hur jag skall lösa problemet att få tillräckligt med energi utan att trigga mitt sockermissbruk.
Det lär visa sig….

Tiden på Berlinmaran, blygsamma 3.18.53, var en halvtimme efter min målsättning.
De något udda 5km-tiderna var avrundade 20, 22, 22, 30, 25, 24, 24, 22. Sista 2,2km på dryga 9min.

Nu ropar sängen!
Det blir upp tidigt imorgon bitti för det vanliga kortpasset innan frukost.

Må väl!
Varma löpande hälsningar / Martin

Måndag 7/9-2009 Tomtar, tomtar, tomtar….

Tomtar, tomtar, tomtar…………

Idag var tydligen dagen då jag skulle träffa tomtar.
Trots att jag knappt har varit utanför dörren.

Backa bandet….

Som avsötad sockermissbrukare har jag tenderat att bli ganska ilsk av mig.
Hälsosamt ilsk måste jag säga. Odopad /odrogad utan socker i kroppen blir saker ganska tydliga.
Kanske blir jag bitvis orättvis, men det känns faktiskt helrätt just nu, så jag tänker inte spara på krutet längre.
Jag har länge funderat på att starta en ”elakavdelning” här på min blogg, och det kanske blir så med tiden också.
Men för nu får jag härja här i dagsinläggen. Så…

1. Tomtar på dörren.
Jag avskyr verkligen religion och all form av troende.
Jag vill knappt kalla mig för ateist för att  det ger  en legitim klang  åt  teism, och för all del även  deism, och agnosticism.
Hur svårt kan det vara att inse att det inte finns några gudar???
Och så ringer det på dörren vid 10 på förmiddagen, och jag öppnar glatt för att min son Jonatan skulle hälsa på.
Där står två jävla tomtar!!! Unga välkammade killar med fåniga flugor som frågar om jag känner till en gammal bok som heter Bibeln???
Jag hoppas att de kände vinddraget när jag smällde igen dörren utan ett ord.
Det tog mig en halvtimma att bli av med den obehagliga stanken av gammal sunkig vidskepelse.
Bibeln är en bok, punkt slut. Skriven av människor. Precis som alla andra sagoböcker.
Hur svårt kan det vara att förstå???
Jag gick med i Humanisterna för att få en känsla av samhörighet mot bl.a. denna vidskepelse i form av religion.
Jag åkte t.o.m. upp till Trollhättan och lyssnade på en debatt mellan HUmanisternas ordförande Christer Sturmark och någon religiös fårskalle. Debatten ägde rum i en Pingstkyrka. Milde tid, vilken plåga.
Artiga fraser mellan två herrar som trivdes alldeles utmärkt i rampljuset. Pinsamt slätstruket, och utan udd.
Jag läser just nu Richard Dawkins ”The God Delusion”. Konsten att slå in öppna dörrar, men det kanske behövs.
Kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att en så skarp hjärna skall bemöda sig med att argumentera mot något så infernaliskt värdelöst som vidskepelse, och troende.
Nä, bäst vore om alla kristna, muslimer, katoliker, hade sina egna små länder för sig själva så kunde vi som vill leva med öppna ögon få vara ifred för all dårskap som dessa människor sprider runt sig.

2. Tomtar på vägen:
Så tog jag mig ut på en liten löptur nu på kvällen.
Jag har en runda på 12km som jag kör när jag bara vill sträcka ut lite.
Varför blir så många -framför allt män- bindgalna hundar bakom ratten?? (tyvärr är jag bitvis en av dem)
Jag ska springa över ett övergångsställe och en bilist noterar mig inte förräns ganska sent.
Jag blir lite rädd (jag vill ju inte bli överkörd), och tvekar lite varpå han stannar precis på övergångsstället.
Då morrar jag surt: -Idiotjävel! för att jag blir tvungen att springa runt bilen för att kunna fortsätta.
Då hör jag hur han vrålar genom den öppna bilrutan att jag för helvete ska bära reflexer.
Ok, jag ska alltså -bortsett från att mina löparkläder är täckta med reflexband- bära separata reflexer för att han skall slippa sakta in vid ett övergångsställe. Det kallar jag logik. Att jag inte förstod det. Dumma, dumma mig…

Jaja, det var väl inte så farligt egentligen.
Ska nog fokusera på gårdagen istället som innebar ett härligt pass på 45km uppe i Skatås.
Därefter en god middag på Solrosen i Haga med min gode vän Christian Bjerdén.
I Skatås finns inga bilar, och inte var det någon som knackade på dörren igår heller.
Min son Jonatan har flyttat in i lägenheten jag har på undervåningen i mitt hus.
Huvudet är klart, och livet är rätt skönt.

Jag hoppas få uppleva under min livstid när tomtarna bara finns kvar i sagoböcker.
Tomtarna som tror på tomtar är borta, och tomtarna i trafiken likaså.
För vi har blivit en mer insiktsfull art i och med det paradigmskifte vi genomgår just nu i evolutionens namn.

God natt!

Varma löpande hälsningar!

Martin 🙂