Torsdag 22/10-2009: Pressa gränsen…

Jag raglade över ett lågt staket och tilltalade en äldre man på en gård, och bad om lite vatten.
Han tog med mig in i en lada typ från 1a världskriget, gick fram till ett kar på golvet, öste upp en gul sörja ur karet.
-Jisses tänkte jag, menar han att jag ska dricka det där gula vattnet?!
Han såg nog min chockade min, och försäkrade att det inte var vin.
-Aha, det är något annat!!
Och mycket riktigt, nypressad kall äppeljuice, himmelskt god.
Jag svepte karet på ca 5dl, och fick dessutom fylla på i min lilla vattenflaska.

Mat och vatten lär vara viktigt. Strax efter 50km var väggen nära.
Inget matställe hade uppdagat sig, utan 2 Snickers i en automat, och 5dl vatten var allt jag hade fått i mig.
Äppeljuicen räddade mig.

Jag gick upp 6 i morse efter knappa 6 timmars sömn.
På tok för lite, men jag hade en plan.
Den gick ut på att hinna med ett tåg från Besancon till Hericourt 08.34.

Det låter kanske inte så märkligt, men jag skulle packa ihop på hotellet i Mulhouse, köra 13 mil till Besancon,
checka in på ett vandrarhem och lasta in mitt bagage där, och ta mig till tågstationen i Besancon.
Jag satte mig på tåget 08.34, och det rullade iväg…

Visst, vore det inte för den snälle mannen på vandrarhemmet som körde ner mig till stationen så
hade det aldrig fungerat. Men jag var rätt nöjd ändå 🙂

En timme senare rullade vi in i Hericourt.
Milde himmel vilken håla!
Jag trodde att jag skulle hitta en taxi som kunde ta mig till min startpunkt… icke…
Jag började springa…
2 liftningar senare var jag i fas med min startpunkt.
Etersom jag fick springa 5km ”för mycket” i början tog jag en extra lift på de 5km. Kändes rätt gött 🙂
Jag märkte ganska snart av de få nattimmarna, milen gick segt, och jag hade 7 mil att göra.
Det hjälpte att det var en fantastisk dag med 14-15 grader och sol.

Efter äppeljuicen hade jag bra energi några kilometer, sedan började magen göra sig påmind.
Inte så konstigt. Ät inget från 6 på morgonen till 4 på em, och dra i dig 5dl juice. Samtidigt som du har jobbat hårt hela dagen.
Va fan trodde jag egentligen.
Den andra räddning var ett snällt par som gav mig rejält med vatten.
Med vätskebalansen under kontroll blev det lättare så 71 glada kilometer fick jag ihop innan det var mörkt.

Lyckades i mörkret stoppa en bil som körde mig de sista 10km in till Besancon.
Prova att lifta i mörker, det krävs kunskap för att lösa det. Första bilen tog upp mig 🙂

Så imorgon tänkte jag springa 5km åt fel håll först så kompenserar jag för de sista 10km idag.

Maten smakade ljuvligt som jag lagade på vandrarhemmet, och nu rycker det i ögonlocken.
Skulle tro att jag somnar gott, och imorgon blir det sovmorgon. Ingen bilkörning 🙂

En sista reflektion bara:
När det är som jobbigast, och gör ont, så finns det oftast en väg vidare.
Den vägen leder till utveckling.
Det gäller således att pressa gränserna för vad jag tror är möjligt.
Förvånansvärt ofta släpper det onda, och dagen därpå har jag kommit lite längre.

Må gott vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin