Tisdag 27/10-2009: I huvudet på en sockerjunkey…

091027: Hopplöshet.
Gammal, men fortfarande en av de bästa: Killing in the name

Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!
E de maten som får mig att må så här?
Jag känner att jag vill döda någon.
Jag missade mitt 11.22 tåg tack vare en jävla hotellportier.
12.22 tåget var sedan 50 minuter försenat.
Jag har klämt i mig pizza och 150g Toblerone, plus en massa annan dynga.
Jag skriver inte i min matdagbok för att allt kändes så självklart.
Helvetes jävla skit…………..
Det blir mörkt 18.00 och jag skall springa 43km fast jag helst hade satt mig i ett hörn och skrikit, hetsätit, och gråtit.
Snacka om att hjärnkemin talar.
Jävlar, jävlar, jävlar…………

Detta skrev jag tidigare idag i min iPhone när jag till slut kom på tåget till Macon.
Den osminkade sanningen om hur det är att vara i sockrets våld.
För det är det det handlar om, ingenting annat.
Rubriken på dagens blogg ”I huvudet på en sockerjunkey” hade jag lustigt nog redan förra året, fast den kom inte med någon dag då.

Min insikt om mitt tillstånd är ny, och jag famlar och vinglar än hit än dit.
Någon sorts halvmedvetenhet fanns uppenbarligen redan förra året.
Men det är som med all typ av medvetenhet och kunskap:
-Den ligger på olika nivåer, och grader. Dessutom spelar dagsformen in.

Jag har ingen önskan att dölja något. Tvärtom är ju syftet med detta projektet att bli fri.
Fri från beroende. Därav en av titlarna: -På språng mot frihet!
Men det är svårt, mina vänner, riktigt svårt att i stridens hetta veta vad som är vad.
Är det bilisterna som kör som galningar, eller är det mitt dåliga humör?
Är det fel på alla hundägare, vars hundar skäller som tokar, eller är det min toleransnivå som är nere på noll?
Är det kroppens rop på näring som gör att jag trycker in en massa skräp i munnen, eller är det beroendet som agerar?

Vad händer en dag som denna? Jo detta, och det är osminkat.
Jag tycker att jag har koll, och då behöver jag inte tänka och styra så mycket.
Jag hamnar i inte så märkvärdiga situationer, men för mig i mitt tillstånd ändå stressande.
Jag tar automatiskt till gamla lösningar som går ut på att tillföra socker och därigenom dämpa ångest och stress.
Det fungerar sådär, så jag måste därför hela tiden fylla på när jag väl börjat.
Sedan skall jag börja springa, då kommer prestationsångesten och kompensationsbehovet för att jag har misskött mig så. Så nu skall det gå undan. Visst gick det undan. Jag gjorde 40km på 4, 30. Trots att….
Jag var tvungen att stanna 5 gånger och springa in i skogen för att magen naturligtvis ballade ur.
Lika många pissepauser blev det. Men fort gick det mellan alla pauser…. vad duktigt, eller???

Så formen är det inget fel på. Det är ”fel” på huvudet.
Eller rättare sagt, jag har inte kommit till tals med mitt beroende.
Så kampen går vidare. Det är svårt.

Med tanke på att det finns 1,5 miljoner sockermissbrukare/beroende i Sverige vet jag att många av er som läser detta har någon form av uppfattning om att ni kanske skulle dra ner på sockret.
Ni kanske rent utav kallar er för sockermissbrukare/beroende.
Isf säger jag bara:
-Gör något då! Detta är på allvar! Det kan jämställas med alkoholism!
Dessutom är det jävligt lurigt för beroendet maskerar sig, och får mig/dig att tro att jag/du har en massa problem som vi egentligen inte har. Dålig självkänsla t.ex, och berg-och-dal-bane-humör för att nämna två symptom.
Det är en felprogrammerad hjärna som talar.
Dessutom tillåter vi att giftet säljs överallt, vi trycker i våra barn tonvis av skiten.
Tonåringar lever på Cola och chips. Vi har bara sett början…………

Nu har jag talat nyktert, och det känns bra även om det är utelämnande.

Varma nakna hälsningar från er löpande bångstyrige vän!
Martin