Tisdag 27/10-2009: I huvudet på en sockerjunkey…

091027: Hopplöshet.
Gammal, men fortfarande en av de bästa: Killing in the name

Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!
E de maten som får mig att må så här?
Jag känner att jag vill döda någon.
Jag missade mitt 11.22 tåg tack vare en jävla hotellportier.
12.22 tåget var sedan 50 minuter försenat.
Jag har klämt i mig pizza och 150g Toblerone, plus en massa annan dynga.
Jag skriver inte i min matdagbok för att allt kändes så självklart.
Helvetes jävla skit…………..
Det blir mörkt 18.00 och jag skall springa 43km fast jag helst hade satt mig i ett hörn och skrikit, hetsätit, och gråtit.
Snacka om att hjärnkemin talar.
Jävlar, jävlar, jävlar…………

Detta skrev jag tidigare idag i min iPhone när jag till slut kom på tåget till Macon.
Den osminkade sanningen om hur det är att vara i sockrets våld.
För det är det det handlar om, ingenting annat.
Rubriken på dagens blogg ”I huvudet på en sockerjunkey” hade jag lustigt nog redan förra året, fast den kom inte med någon dag då.

Min insikt om mitt tillstånd är ny, och jag famlar och vinglar än hit än dit.
Någon sorts halvmedvetenhet fanns uppenbarligen redan förra året.
Men det är som med all typ av medvetenhet och kunskap:
-Den ligger på olika nivåer, och grader. Dessutom spelar dagsformen in.

Jag har ingen önskan att dölja något. Tvärtom är ju syftet med detta projektet att bli fri.
Fri från beroende. Därav en av titlarna: -På språng mot frihet!
Men det är svårt, mina vänner, riktigt svårt att i stridens hetta veta vad som är vad.
Är det bilisterna som kör som galningar, eller är det mitt dåliga humör?
Är det fel på alla hundägare, vars hundar skäller som tokar, eller är det min toleransnivå som är nere på noll?
Är det kroppens rop på näring som gör att jag trycker in en massa skräp i munnen, eller är det beroendet som agerar?

Vad händer en dag som denna? Jo detta, och det är osminkat.
Jag tycker att jag har koll, och då behöver jag inte tänka och styra så mycket.
Jag hamnar i inte så märkvärdiga situationer, men för mig i mitt tillstånd ändå stressande.
Jag tar automatiskt till gamla lösningar som går ut på att tillföra socker och därigenom dämpa ångest och stress.
Det fungerar sådär, så jag måste därför hela tiden fylla på när jag väl börjat.
Sedan skall jag börja springa, då kommer prestationsångesten och kompensationsbehovet för att jag har misskött mig så. Så nu skall det gå undan. Visst gick det undan. Jag gjorde 40km på 4, 30. Trots att….
Jag var tvungen att stanna 5 gånger och springa in i skogen för att magen naturligtvis ballade ur.
Lika många pissepauser blev det. Men fort gick det mellan alla pauser…. vad duktigt, eller???

Så formen är det inget fel på. Det är ”fel” på huvudet.
Eller rättare sagt, jag har inte kommit till tals med mitt beroende.
Så kampen går vidare. Det är svårt.

Med tanke på att det finns 1,5 miljoner sockermissbrukare/beroende i Sverige vet jag att många av er som läser detta har någon form av uppfattning om att ni kanske skulle dra ner på sockret.
Ni kanske rent utav kallar er för sockermissbrukare/beroende.
Isf säger jag bara:
-Gör något då! Detta är på allvar! Det kan jämställas med alkoholism!
Dessutom är det jävligt lurigt för beroendet maskerar sig, och får mig/dig att tro att jag/du har en massa problem som vi egentligen inte har. Dålig självkänsla t.ex, och berg-och-dal-bane-humör för att nämna två symptom.
Det är en felprogrammerad hjärna som talar.
Dessutom tillåter vi att giftet säljs överallt, vi trycker i våra barn tonvis av skiten.
Tonåringar lever på Cola och chips. Vi har bara sett början…………

Nu har jag talat nyktert, och det känns bra även om det är utelämnande.

Varma nakna hälsningar från er löpande bångstyrige vän!
Martin

9 kommentarer

  1. Hopplöshet?
    Jo,jo så känns det ibland.
    Men då skall jag muntra upp dig lite.
    Även om du skall ända till Gibraltar så har du nu avverkat en längre sträcka än förra sommarens GBG-STHLM tor.
    Dock har jag kikat på kartan var ”halvtid” är för dig.
    Och det är strax innan Montpellier vilket jag tycker rent visuellt snarare ser ut som nästan 2/3. Konstigt.
    Se upp för Cevennerna bara. Det är höga berg som nog är jobbiga.
    Stryk efter kusten tror jag är bäst?
    Cevennerna har jag dock härliga minnen från när hela min familj var där tillsammans med Ola Karlberg med familj.
    Ola sjöng hela ”Fritiof i Arkadien” med alla sjuttioelva verserna utantill under en bilresa ner till kusten.
    Jag blev så imponerad och samtidigt irriterad på mig själv att jag aldrig har kunnat lära mig en lång text utantill.
    Därför började jag senare vrålplugga texten och lyckades till slut lära mig den.
    Jag kommer nog att komma ihåg den så länge jag lever.
    Ingenting är omöjligt Martin!
    Micke.

    • Du muntrar alltid upp mig med dina rader Micke 🙂
      Oavsett dina infallsvinklar, reflektioner, och ibland som idag även en berättelse.
      Jag är tacksam!

      Ja positionerna är framflyttade….
      Jag har reflekterat över att jag har avverkat längre sträcka än förra året.
      Det är dock lite märkligt med det mänskliga sinnelaget att just nu känns det inte som att det är någon skillnad på 1, 100, eller 300 mil.
      Det finns faser i sträckan oavsett längd, faser av glädje, motgång, styrka, hopplöshet…
      Trodde aldrig att jag skulle skriva det om 300 mil…….. men det känns så….

      Jag tar det till mig som du skrev, ingenting är omöjligt!

      Kram / Martin

  2. Martin, jag känner dig inte men jag följer dig och håller på dig. Du är en duktig löpare, ta det nu bara lugnt så löser det sig. Du gör löpet för dig själv, inte minst för att ha roligt, inte någon prestationsgrej. Det går alltid upp och ner och min erfarenhet är att allt brukar ordna sig till sist. Jag förstår att dina logistiska problem också är mycket besvärliga, de stjäl tid och kraft och dina dagar blir onödigt korta. Går dina transportproblem att lösa på något annat sätt? Att föreslå en babyjogger i detta skede av loppet är ingen lösning men kanske för ett kommande löp. Hur skulle det vara att bara transportera bagaget i taxi till hotellet så att du helt kan ägna dig åt löpningen? Kanske en dyr lösning men möjligen kan någon hjälpsam hotellgäst eller portiern köra bagaget till etappmålet. Hur mycket pick och pack har du förresten? Går det att dumpa en del så att du bara springer med en rygga?

    Ja, det var bara några vilda idéer i all välmening.

    Keep on running!

    • Hej Björn!
      Dina ord väger tungt!
      Jag känner väl till dina grymma löp!

      MIn logistik är ett problem som jag inte riktigt kommit till rätta med, och mina dagar blir precis som du konstaterar för korta.
      Lite känns det som att jag har målat in mig i ett hörn iom ambitionen att ha med så mycket specialmat och kokmöjligheter. Detta pga av min diabetes och sockerberoende.

      I nuläget är jag bara tacksam över dina tankar och reflektioner, och jag ska försöka hitta tillbaka till mer glädje, kämpa vidare, och om möjligt finslipa på logistiken.

      Må gott!
      Varma hälsningar!
      Martin

  3. Jag blir väl tjatig men apropå hundar så glömde jag att berätta om en liten episod ifrån igår när jag sprang 19,7 km.
    Jag sprang på en cykelbana mellan Skärhamn och Rönnäng, 13 km avverkat och på väg hem med ganska stark gospelmusik i öronen från min iPhone så jag hörde inte när det kom en cyklist bakfrån med en korg på styret. I korgen hade han en mops.
    När de var precis bakom ryggen på mig började mopsen vrålskälla på mig och eftersom mopsen nästan var i axelhöjd med mig så var det ju bara nån meter från mitt öra så jag blev ju skiträdd.
    Mopsen var dock rätt söt och säkert jättesnäll.
    Så kan det gå.
    Micke.

  4. Jag blir lite kluven inför din historia Micke.
    Å ena sidan finns det ett komiskt element i den, ja menar en mops e en mops liksom…
    Å andra sidan finns det en sida i mig som blir djupt upprörd.
    Hur fan kan en hundägare ha så jävla dålig koll på sitt djur????!!
    I den fasen jag är nu hade jag blivit precis som du först skiträdd, och sedan flyförbannad och bara velat skära halsen av både hund och husse.

    Jag menar: -It’s my/our world too… right?
    Förbannade egoistiska hundägare, bilförare, m.fl. som bara breder ut sig på andras bekostnad i form av bl.a. otrygghet.

    Jag tycker att det suger fett!

    //Martin

  5. Hej igen Martin

    Önskar dig en kompis på vägen, en Roland the roadie, du vet från Dr. Hook, men är själv för feg och hemkär. Eller så kanske det dyker upp en Gertrud the groupie, är det inte sådana ni musiker brukar hålla er med.
    Skämt åsido så har jag en affärsidé som jag vill diskutera med dig när du kommer hem.
    Nu fick du något att grunna på, hoppas jag.

    Gunnar

    • Faktum är Gunnar att en dag som denna så känns det kanon att köra racet helt solo.
      Även om jag är trött på att vara singel så kanske inte just Gertrud the groupie är någon jag letar efter 🙂

      Om det är något annars som jag är dålig på så är det att vänta på B när någon sagt A.
      Så maila bums vad det är för affärsidé som du har!

      Må gott min vän!
      Martin 🙂

      • Hej igen
        Av risk för att någon annan nappar på idén fortsätter jag att vara kryptisk men jag kan säga så mycket som att det gäller ett så kallat format för TV
        Gunnar


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s