Tisdag 3/11-2009: Det var bron…

-Är det jag som svajar så, tänkte jag lite nervöst.
-Nej det måste vara bron som jag springer på.
-Men det är ju en solid stålbro…

När jag kom över bron märkte jag att marken blev stadigare.
Men faktiskt inte helt.
Jag vet inte hur det är för andra långlöpare, men i mitt fall så känner jag efter en hel del.
Det finns en ständig oro för saker som kommer och går.
-Ok, nu har jag sprungit till mig ett hjärtfel (när det krampar i bröstet).
-Ok, nu har jag sprungit mig själv in i väggen (när huvudet inte vill mer).
-Ok, nu har jag sprungit till mig kroniska hälseneproblem (när smärtan inte vill släppa).

Jag vill absolut inte kalla mig själv för hypokondriker, och det kanske inte är så konstigt att det kommer tankar som ovan under dessa ganska extrema förhållandena.

Vad det gäller svajningen så kom den smygande efter 15km.
En sorts matthet i kroppen som gjorde mig vinglig.
Vid 20km la jag mig 5 minuter på en bänk vid en busshållplats, och slumrade till.
Tänk vad 5 minuter i vågrätt läge kan göra.
Återigen är det de små pauserna som lättar upp det för mig.
Bryter monotinin, och ger en energikick.
Helt plötsligt gjorde jag en mil på 48 minuter, och kände att det var kul att springa.

Så vid 30km dök en McDonalds upp.
Visst, en BigMac slank ner utan annat till än vatten.
Jag orkar inte lägga någon värdering i det.
Det är skitsvårt med maten, och burgaren gav mig energi, punkt.

Av någon anledning så har de sista 20km varit ganska pigga ett antal dagar.
Så även idag.
Totalt blev det 57km på 7,30 på sträckan Orange-Nimes.
En ganska trevlig dag i ett nu något annorlunda landskap.
Klipporna är mycket ljusare, och ganska mycket barrträd överallt.
Det är inte lika höstlikt här som det var norrut, även om temperaturen är ungefär detsamma.

Jag planerar att stanna här i Montpellier så länge det bara går.
Det är skönt med en bas, även om det innebär mycket tågåkande.
Men eftersom jag bor precis vid stationen så fungerar det smidigt.
Imorgon blir det start i Nimes och 50km ner hit till Montpellier.
Sedan får jag se vilken nästa etapp blir.

Denna ganska anspråkslösa låt hjälpte mig framåt idag:
”Mas Que Nada” med Patti Austin och Marc Antoine.

Lyssna och njut 🙂

På återseende!
Varma löpande hälsningar!
Martin