Tisdag 22/12-2009: Mår så j-a bra!

Hej!

Jag vill bara säga att jag mår så j-a bra 🙂

Tack för alla gratulationer 🙂

Det känns annorlunda än förra året…
Större….
Jag är mer tillfreds….

Sitter just nu i en god väns underbara hus uppe strax norr om Calpe.
Det brinner i den öppna spisen, havet ligger nedanför, och jag känner ett enormt lugn.
Jag körde upp från Gibraltar idag efter intervjun med The Chronicle.
En soft dag, och imorgon flyger jag hem…. hem…. hem… (som E.T. sa)
Det kommer att bli en soft joggrunda imorgon oxå.
Planet går ju inte förräns 15.30.

Må gott alla kära vänner!
Varma hälsningar och kramar!
Martin

Måndag 21/12-2009: Målgång!!!!!!!!!!!

Målgång!!!!!!!!!!
Frammeeeeeeeeeeeeeee!!!
Yippieeeeeeeeeee!!!!!!

Lite snack innan klättringen till toppen!

Denna sista etapp på projektet blev den blötaste hittills.
Det har i princip regnat konstant hela dagen.
Jag är såå glad att Barbro Nilsson sprungit med mig 🙂
Visserligen har vi båda två varit som dränkta katter, men att vara två under sådana förhållanden är så mycket enklare än att hantera det själv.
Att Barbro sedan är en sådan duktig löpare, och kämpe, är inspirerande.
Inget snack om att plöja de veritabla sjöarna som var på vägarna.
Att det sedan var toppen som gällde var vi rörande överens om.

Vi kom iväg strax efter 10 på förmiddagen, och var genomvåta efter typ 15 minuter.
Vid 15.00 hade vi gjort de första 40 kilometrarna och var i Gibraltar.
Klättringen till toppen blev en rejäl prövning som tog både tid och kraft.
Det blåste kraftigt och kallt på toppen, dimman låg tät, så någon utsikt var det inte tal om.
Fikastugan på väg ner var en riktig höjdare 🙂
Äpplepaj med grädde, och varmt kaffe satt som smäck efter 6 1/2 timmas löpande och klättrande:
Jag tog dubbla portioner, vad annars?!

En trevlig cool apa hälsade på oss på vägen ner!

Så nu är det en mycket nöjd nyduschad Martin som njuter av att faktiskt vara i mål!
310 mil är gjorda, kroppen har hållt på ett väldigt bra sätt!
Jag känner mig riktigt stark!

Imorgon skall jag göra en liten grej med tidningen The Chronicle här i Gibraltar innan jag kör sakta upp mot Alicante.
På onsdag går sedan planet hem!
Jag längtar så till mina två barn (stora ungdomar) Jonatan och Dalie!
Julhelgen är efterlängtad 🙂

Vi hörs snart igen, jag kommer att skriva vidare varje dag tills jag har landat och förstått vad detta har betytt egentligen.
För det har jag ingen direkt koll på nu.

Må gott alla vänner
Varma löpande hälsningar!
Martin

Lördag 19/12-2009: Videobloggar

Håkan och Martin innan start:

Stilstudie av Håkan med Martins kommentarer:

Avslutning på löpardagen för Håkan:

Anders, Björn, Lennart, och Martin på HardRock:

Hela gänget på avslutande Italiensk middag:

Lördag & Söndag 19-20/12-2009: Klippan i sikte!

Vi kunde skymta Gibraltarklippan redan igår!
Den 426m höga klippan med sin karakteristiska branta ena sida reste sig längst bort mot horisonten.
Under dagen idag har den blivit märkbart större.
Imorgon är den under mina fötter!

Igår var det lördag, och planen var att springa mellan Malaga och Marbella, runt 55km.
Jag var lite orolig för mitt löparsällskap Håkan, som hade ont i sitt högerknä efter fredagens 42km.
Men några åtgärder som massage, mina knäskydd och Voltarensalva, samt ordentligt med sömn gjorde honom i löpdugligt skick även till lördagen.
Väldigt kul då jag sett fram emot löparsällskap!

Håkan var en betydligt envisare person än jag trodde, så trots stela ben, ömma fötter, och någon blåsa, så kämpade han igenom ytterligare 42km.
Riktigt bra jobbat Håkan! 🙂
För min del går det lätt att springa nu, så jag gjorde de 55km jag planerat.
Jag känner mig grymt inspirerad!

Det blev många timmar på restaurang med mycket god mat med alla killarna på kvällen. Supertrevligt 🙂

Så idag söndag var det bara att säga hejdå till gänget.
Redan vid 7 på morgonen drog de iväg uppåt landet till sitt väntande flyg i Alicante.

Tack för att ner kom ner Anders, Håkan, Björn, och Lennart!
Det har betytt mer för mig än jag kan förmedla via mina skrivna ord.
Om jag ändå skall försöka, så känner jag mig uppskattad, inspirerad, och väldigt glad, mycket tack vare er!
Löpningen har dessutom gått lättare, tom när jag kommit sent i säng.
Naturligtvis har Håkan en stor del i det!

Jag har filmat en del som jag skall sätta mig och klippa ihop nu.
Jag lägger ut det om några timmar.

Jag har sprungit lite idag också 🙂
30km närmare bestämt. Ingen match!
Snabbt gjort på 3,15.
Rått och kallt är det nu, inte många plusgrader alls, men medvind som tur är. Granada -inte långt härifrån- hade -3 grader tydligen.
Det har snöat i Valencia.
Jag är precis söder om detta eländet ;), så här är något bättre.
Mina 3 mil idag gjorde jag faktiskt med ett tunt linne.

Så till slut kommer då avslutningen imorgon -måndag!
Wow!!
Jag ska träffa Barbro Nilsson (Solviking och grym ultralöpare) kl.10.00 i Estepona. Tillsammans kör vi de sista 45km ner till Gibraltar.

Jag har inte bestämt mig ännu för var exakt målsnöret är.
Är det vid gränsen?
Är det vid mitt hotell i Gibraltar?
Är det på toppen av klippan?

Vad tycker ni?

Må gott!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Fredag 18/12-2009: Jag behöver påminnas…

Jag behöver verkligen påminnas om hur viktigt det är med goda vänner runt mig.
I detta projektet -som i mångt och mycket är ett ensamprojekt- blir det så tydligt när jag får sällskap.

Angående ensamhet:
Ensamheten är viktig för mig för att kunna stanna upp, och reflektera.
Jag upplever också att slitet på vägarna bygger något för framtiden i form av förstorade referensramar, och en nyktrare syn på mig själv.

Angående sällskap:
Oj vad tydligt det blev idag när Håkan sprang med mig hela dagens etapp.
Benen gick lättare, och humöret var på topp 🙂
Sedan är ju Anders, Björn, och Lennart här också, och helheten med dessa härliga vänner runt mig gör mig tveklöst till en gladare, öppnare, och mer harmonisk människa.
Jag måste också berätta om middagen igår kväll på den Japanska krogen Zenart.
Björn grävde fram var den låg, så vi begav oss dit alla 5.
Vi kom in på en riktigt läckert designad krog, hade jättetrevligt, och för min del bland de bästa middagarna jag ätit, någonsin.
Jag åt en 6-rätters, och blev ändå behagligt mätt.
Jag tog inget insulin, och tänkte när jag mätte blodsockret på hotellet att: –Nu är det nog lite högt, men icke… det låg så fint på 6,2mmol.
Japansk mat känns väldigt hälsosam. Inte minst för en diabetiker som jag.

Summan av ensamhet och sällskap är nog att båda delarna behövs otroligt väl.

Idag har det annars varit en riktigt blöt dag.
Småduggande mest hela dagen, och ett par rejäla skyfall med blixt och dunder.
Bortsett från när det värsta skyfallet pågick så har ändå Håkan och jag sprungit på.
Vi har gjort 42km, och det känns strålande.
Nu hoppas jag bara att hans lilla stelhet från slutet av idag går över tills imorgon, så att vi kan köra ihop imorgon med.
-Håkan, du är ett grymt trevligt löparsällskap! 🙂

Nu är det bara 14 mil kvar.
Jag kan nästan känna doften av Gibraltar, och målgången.
Imorgon blir det löpning mot Marbella.
Få se om vi kommer ända fram, eller om det blir stopp strax innan.

Må gott!
Varma hälsningar!
Martin

Torsdag 17/12-2009: Trevligt sällskap!!

Tut, tut, tut, tut!!!!!!!!!

Bakom mig kom de till slut!
Anders, Håkan, Björn, och Lennart!

Så jäkla kul att få sällskap ett par dagar 🙂 🙂
Anders Jonsson är en av mina allra bästa vänner.
Håkan är Anders kompanjon, och skall springa med mig i 2 dagar, riktigt kul 🙂
Björn, och Lennart är vänner till Anders , och 2 härliga lirare!

Klockan hann bli 18.30 innan de kom ikapp mig så jag har sprungit 50km idag.
Backar och motvind i 30km, sedan lite plattare.
Underbart väder annars!

Kroppen rullar på ett gäng, och nu ska vi ut och äta på restaurang.
Så det blir inte så mycket mer skrivit idag!

Jag mår toppenbra!!

Må gott ni också!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Onsdag 16/12-2009: Och fram stormade dom till slut…

Till slut kom dom stormande…
Fyra stycken till på köpet…
Ja just det… hundar… lösa… framför mig… i min färdriktning…
Mitt mardrömsscenario….

Jag antar att det hjälpte att det inte var fyra stycken pitbulls, eller dobbermans som kom springande mot mig, men faktum är att det är en lite coolare Martin på vägen just nu.
Jag gick över till gående, och fortsatte framåt.
Hjärnan gick för högtryck, men jag kände mig rätt lugn.
-Stick härifrån!! Vrålade jag, och vevade med armarna när de var riktigt nära.
Detta upprepade jag hela tiden, och eftersom de uppenbarligen inte var tränade för att attackera så svärmade de runt mig istället tills jag kom till gården där de kom från.

Där stod en trött jävla tant, och tittade på spektaklet.
Hon sa något som lindrande svärmandet hjälpligt sen vände hon på klacken.
När jag är förbi skulle naturligtvis en komma och nafsa mig i hasorna lik förbannat.

Ingen skada skedd således, men en viss pulshöjning blev det, och en liten irration som inte ville släppa över den jävla tanten som var så nonchalant.
Hade detta hänt för en månad sedan hade jag ballat ur, och jag är säker på att just det hade triggat hundarna än mer.
Så det var väl rätt tillfälle nu antar jag.
Jag mår ju bra, och är i balans.
Dessutom hjälpte det som en kompis sa till mig i telefon häromdagen att de hundarna här nere som attackerar människor skjuter dom av omgående.
Det tog jag till mig 🙂 trevliga människor de här Spanjorerna 😉
Varför gör vi inte så i Sverige också? Ett vov, och pang! Problemet löst 🙂

Helt rätt! Jag avskyr hundar, trots att jag är uppvuxen i en familj där vi alltid hade hundar som jag älskade.
Men det var då, och det har hänt lite för mycket på vägen, och runt om i världen på mina resor.
Så tyvärr är jag helt omvänd.
Katter däremot som jag avskydde som liten tycker jag är riktigt coola nu.
Om de bara kunde låta bli att skita i barnens sandlådor…

Ja, ja, ja… detta om djur.

Som ni säkert noterat så hamnar ofta löpningen sist på bloggarna i dessa dagar.
Det flyter på. Inte lätt, för det är inte lätt att springa som idag 57km.
Men det är problemfritt, och det är en härlig känsla av att vara stark.
Idag har det varit en till sådan dag.
Trots backar, lite regn, ingen sol, och rätt svalt så rullar jag på.
Bitvis i riktigt bra tempo dessutom.

Jag har ett par låtar i iPhonen som går i vissa tempon.
En lite rappare låt har gått säkert 50 gånger idag.
För jag vet att det tempot är bra, och sedan räknar jag mina steg mellan stolparna till vägräckena.
Också ett sätt at förlusta sig på, men det ger faktiskt lite inspiration att märka t.ex. att:
-Wow, nu håller jag 3 steg mellan stolparna 😉 fy fan va nördigt…, men jag bjussar på det 😉

Så Adra till Motril blev det idag (och jag har sprungit fel, då blev jag sur, det är långt ändå)
Imorgon får vi se.
Jag har planerat hela 3 dagar för den ”korta” sträckan Motril-Malaga 95km.
Tanken är att få sällskap 2 hela dagar på vägen av en löparkompis -Håkan- som är på väg ner nu i skrivande stund.
Han kommer i sällskap av bl.a. en av mina absolut bästa vänner -Anders Jonsson!
Jag tror att de är 4 killar som kommer, och det skall bli hur kul som helst 🙂

Sedan när de drar hem hoppas jag att få sällskap av en höjdarlöpare från Solvikingarna -Barbro Nilsson.
Eventuellt både den 21e och finalen den 22e.
Det verkar som att det skall fungera.
Så avslutningen på projektet ser ut att bli supertrevligt med härliga människor!

Nu är det nattning!
Sov gott!

Varma löpande hälsningar!
Martin

Tisdag 15/12-2009: Kort rapport…

Soligt, men kallt…
Då blir det varmt ändå!

Runt 10 grader i luften, men härligt molnfritt, och således strålande sol.
Så länge jag springer i solen är det bara det tunna linnet som gäller.
Men så fort det blir skugga, eller om jag stannar till måste Haglöfs-jackan på.
Den är fortfarande min bästa investering, Haglöfs-jackan på 170 gram.

Vägen från Almeria var vacker, men efter 7-8km blev det en raksträcka…
Och ännu mera raksträcka, och ännu mera raksträcka….
Det är kuligare med berg och svängar. Jag blir uttråkad av raaaaksträckor.

Nu var detta ändå en väldigt bra löpdag.
Jag gjorde 55km, och kunde avsluta fint med 1 1/2 timme på de sista 15 kilometrarna.
Det bådar gott för avslutningen, som borde kunna ske med flaggan i topp 🙂

Jag hamnade iaf till slut i Adra, och därifrån tog jag -surprise!!- en buss.
Bussen skulle gå 17.00.
Jag frågar en busschaufför som sitter i en buss 16.46 om det är den som skall till Almeria.
-Venga!! säger han lätt irriterat, jag kliver ombord, han river min biljett, stänger dörrarna, och gasar iväg -16.48!!
Detta har faktiskt hänt mig en gång tidigare för ett par veckor sedan, och jag förstår absolut ingenting!
För det mesta är dom ju försenade… sen drar vissa iväg för tidigt!!

Hur som helst så är jag välbehållen, nyduschad, och nyäten tillbaka på hotellet.
Imorgon väntar kanske ytterligare lite längre distans än idag. Typ 57-58km skulle jag gissa.
Så tidig nattning, och tidig start blir receptet.

Må gott alla vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Måndag 14/12-2009: En blåsa på lilltån…

Vilken jävla dag….

En blåsa på lilltån…
Krångla med hotellbyte…
Kallt har det blivit oxå…
Och molnigt… det regnade tom ett gäng idag…
Finns det några bussar? Självklart inte…
Tåg då? Skojar du??? Vi är ju i Spanien, där ångloken togs ur bruk först på 70-talet….
Hotellpersonalen på Gran Hotel Almeria där jag checkat in har gått en anticharmkurs, som typ 90% av alla spanjorer i serviceyrken…
2 hundar skällde på mig idag…
En bilist prejade mig…
En annan tutade vilt när jag pissade…
Taxin till startplatsen kostade 50 euro!!
När jag tillbaka till Almeria hade p-vakter transporterat bort min bil…. 75 euro till…
200g choklad åkte ner för att jag skulle orka hämta ut den….
Motvind var det förresten också idag…
Osv, osv, osv….

Men vet ni vad?
Jag är glad ändå 🙂
Allt ovan bekommer mig inte 🙂
Jag har sprungit 43km (varav 2 mil i nedförsbacke), och jag är grym!

Fast jag har allt en liten blåsa på lilltån.

Må gott, och kom ihåg att allt är väldigt relativt!
Varma löpande hälsningar!
Martin 🙂

Söndag 13/12-2009: Eureka!

Eureka!

Jag har det!

Vi väljer inte, vi reagerar.
We do not choose, we react.

Visst har det varit en av mina käraste käpphästar de senaste åren.
Det faktum att det fria valet är en illusion.
Samtidigt har det varit en utmaning att formulera det, att förstå vidden av det.

Vi väljer inte, vi reagerar.
Jag vet att nästan alla inte håller med mig, ok, men läs bara detta med öppet sinne en gång.

Objektivt utifrån sett:
Till att börja med så har vetenskapen -så vitt jag vet- fortfarande inte lyckats förklara vad medvetandet egentligen är, och hur ett eventuellt fritt val går till.
Tvärtom pekar mycket på att det mesta som vi gör initieras i hjärnan innan vi blir medvetna om det.
Så vem ”drar i trådarna”?
Jag? Som sagt medvetandet/jaget är långt ifrån förklarat.
Gud? Det där var ett skämt naturligtvis, jag kunde lika gärna ha skrivit tomten 🙂 för om det är något som inte ens förtjänar att diskuteras så är det tro.
Kvar finns egentligen bara reaktioner på yttre och inre stimuli.
Detta är vad vi vet just nu, och jag tycker att livet förtjänar att levas efter det vi vet, för då ökar chansen att vi kan hålla sams, och därigenom ge alla en möjlighet till ökad livskvalitet.

För mig personligen:
För att jag skall kunna ta det till mig har jag varit tvungen att pressa mig själv till gränsen, och för all del en bit över gränsen.
Först då -efter gränsen-, har min tjurskallighet mjuknat, jag har känt mina begränsningar, min mänsklighet, och därigenom vunnit en ödmjukhet.
Ödmjukheten, som är en förutsättning för att förstå att vi inte väljer.
Ödmjukhet kommer i mitt fall även av det faktum att jag mår bra i min nuvarande utmattning.
Jag orkar inte kämpa längre, orkar inte tycka illa om längre. Jag är ok, och du med. Oavsett.
Önskar bara alla ett gott liv utan höga försvarsmurar mot just livet.

Slutsatser:
För är det inte så att vi när vi mår dåligt av olika anledningar förminskar vi vårt livsutrymme för att känna att vi har kontroll åtminstone över det lilla.
Detta leder oundvikligen till isolering.
Isolering bland människor, isolering utan människor, isolering från mina känslor, isolering från andras känslor.
Jag är själv ett bra exempel på detta, och allt bara för att jag har mått dåligt.
Därför vägrar jag att lasta mig själv för vad jag eventuellt har gjort för illgärningar.
Jag känner bara en enorm glädje över att vara på väg -i dubbel bemärkelse.

I mitt fall är maten en stor bov i sammanhanget.
Jag skriver är för jag kämpar fortfarande i motvind mot maten, men jag har fått smaka på friskheten, och tror mig kunna komma dit mer beständigt var det lider.
För er andra som ibland eller alltid mår dåligt finns det naturligtvis tusen och en anledningar till varför.

Två saker som jag säger till mig själv:
Jag vågar se att det finns ett bättre, nyktrare, mer klarsynt, och rikare liv.
Jag ser vad som måste göras, och jag gör det.

Idag har jag sprungit 50km på ren inspiration utan att ens titta på klockan.
Det har varit backigt, himlen tvärgrå, 14 grader, och härligt frisk luft!
Jag passerade Sorbas som var målet, och fortsatte 12km.
Med start strax innan Garrucha blev det faktiskt 50km 🙂 helt grymt!

Jag ser vad som måste göras, och jag gör det!

Imorgon är en ny dag, och en dag närmre målet!
Målen är just nu två: Gibraltar, och hem till min familj!

Se till att må bra!
Varma löpande hälsningar!
Martin