Torsdag 10/12-2009: Ödmjuk…

Ödmjukhet!
Visst är det en fin egenskap?!
I perioder besitter jag ödmjukhet, i andra perioder inte alls.

För min del så fungerar det så att jag blir ödmjukare ju bättre jag mår.
Hur är det för er?

Jag inser först nu hur mycket jag pressade mig själv veckorna innan jag åkte hem för att jobba.
Långa löpdagar, och all planering för evenemanget blev ganska maxat.
Jag löste det, det blev en formidabel succé, men till ett pris.
Nu är jag iofs glad även för det priset, för det påskyndar min förståelse över vad jag måste göra.
Vad jag måste ta tag i.

Idag mår jag iaf jättebra :), jag har sprungit 52km från Torrevieja till Cartagena.
Under 10 dagar i Göteborg blev det bara ett löppass på ynkliga 10km, så jag var allt lite orolig för hur denna dagen skulle utveckla sig.
Visst var sista milen brutalt seg, men kroppen skramlade igång, och jag känner en enorm ödmjukhet inför att min kropp accepterar vad jag utsätter den för.
Med ödmjukheten följer ett lugn som är väldigt behagligt.
Med lugnet en klarsyn som leder mig framåt.

Sålunda:
Jag bryter ner mig själv, lär av processen, och bygger upp något nytt.
Just nu tror jag att det är vad detta handlar om.

Imorgon finns en del logistiska knutar att lösa, men jag vet att jag kommer att sträva vidare söderut.
Hur långt beror på hur jag skall ta mig tillbaka till hotellet.

Må gott vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin