Söndag 13/12-2009: Eureka!

Eureka!

Jag har det!

Vi väljer inte, vi reagerar.
We do not choose, we react.

Visst har det varit en av mina käraste käpphästar de senaste åren.
Det faktum att det fria valet är en illusion.
Samtidigt har det varit en utmaning att formulera det, att förstå vidden av det.

Vi väljer inte, vi reagerar.
Jag vet att nästan alla inte håller med mig, ok, men läs bara detta med öppet sinne en gång.

Objektivt utifrån sett:
Till att börja med så har vetenskapen -så vitt jag vet- fortfarande inte lyckats förklara vad medvetandet egentligen är, och hur ett eventuellt fritt val går till.
Tvärtom pekar mycket på att det mesta som vi gör initieras i hjärnan innan vi blir medvetna om det.
Så vem ”drar i trådarna”?
Jag? Som sagt medvetandet/jaget är långt ifrån förklarat.
Gud? Det där var ett skämt naturligtvis, jag kunde lika gärna ha skrivit tomten 🙂 för om det är något som inte ens förtjänar att diskuteras så är det tro.
Kvar finns egentligen bara reaktioner på yttre och inre stimuli.
Detta är vad vi vet just nu, och jag tycker att livet förtjänar att levas efter det vi vet, för då ökar chansen att vi kan hålla sams, och därigenom ge alla en möjlighet till ökad livskvalitet.

För mig personligen:
För att jag skall kunna ta det till mig har jag varit tvungen att pressa mig själv till gränsen, och för all del en bit över gränsen.
Först då -efter gränsen-, har min tjurskallighet mjuknat, jag har känt mina begränsningar, min mänsklighet, och därigenom vunnit en ödmjukhet.
Ödmjukheten, som är en förutsättning för att förstå att vi inte väljer.
Ödmjukhet kommer i mitt fall även av det faktum att jag mår bra i min nuvarande utmattning.
Jag orkar inte kämpa längre, orkar inte tycka illa om längre. Jag är ok, och du med. Oavsett.
Önskar bara alla ett gott liv utan höga försvarsmurar mot just livet.

Slutsatser:
För är det inte så att vi när vi mår dåligt av olika anledningar förminskar vi vårt livsutrymme för att känna att vi har kontroll åtminstone över det lilla.
Detta leder oundvikligen till isolering.
Isolering bland människor, isolering utan människor, isolering från mina känslor, isolering från andras känslor.
Jag är själv ett bra exempel på detta, och allt bara för att jag har mått dåligt.
Därför vägrar jag att lasta mig själv för vad jag eventuellt har gjort för illgärningar.
Jag känner bara en enorm glädje över att vara på väg -i dubbel bemärkelse.

I mitt fall är maten en stor bov i sammanhanget.
Jag skriver är för jag kämpar fortfarande i motvind mot maten, men jag har fått smaka på friskheten, och tror mig kunna komma dit mer beständigt var det lider.
För er andra som ibland eller alltid mår dåligt finns det naturligtvis tusen och en anledningar till varför.

Två saker som jag säger till mig själv:
Jag vågar se att det finns ett bättre, nyktrare, mer klarsynt, och rikare liv.
Jag ser vad som måste göras, och jag gör det.

Idag har jag sprungit 50km på ren inspiration utan att ens titta på klockan.
Det har varit backigt, himlen tvärgrå, 14 grader, och härligt frisk luft!
Jag passerade Sorbas som var målet, och fortsatte 12km.
Med start strax innan Garrucha blev det faktiskt 50km 🙂 helt grymt!

Jag ser vad som måste göras, och jag gör det!

Imorgon är en ny dag, och en dag närmre målet!
Målen är just nu två: Gibraltar, och hem till min familj!

Se till att må bra!
Varma löpande hälsningar!
Martin