Tisdag 23/8-2011: Sista sträckan!

Sista sträckan!
Ja det blir så. Projektet avslutades iom dagens paddling.
Visst ska jag paddla ner kajaken till Askim där jag bor, men det känns som att det blir en separat paddlardag någon fin dag.
Så nu är det slut!

Välkomnad av mina föräldrar, min syster, och en gammal bekant sitter jag nu proppmätt efter en underbar middag och reflekterar över dagen.

Jag startade i fint väder från Smögen vid 08.00 i morse.
Direkt gick jag ut till havs. Orkar inte strula omkring inomskärs.
Gick även utanför Härmanö naturreservat, och tog dagens första och enda stopp på Vallerö alldeles ovanför Käringön.
Klockan 12.45 paddlade jag vidare.

Trodde nog att jag skulle komma fram tidigare till vårt sommarställe, men klockan hann bli nästan 19.00 innan jag var framme.
Jag körde vidare utomskärs och dök in först vid Klädesholmen.
Detta är för mig kända vatten vilket kändes bra.
Sista biten förbi Dyrön, Älgön, och Lövön var dock lite seg.
Mentalt var jag ju redan hemma, men även de sista tagen måste tas.

Efter kramkalas på bryggan, och en välbehövlig dusch var det middag med mycket snack. Hur trevligt som helst. Som jag längtat!

Det finns fortfarande en epilog med reflektioner att skriva här på bloggen, men för nu är det godnatt!

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Måndag 22/8-2011: Hemlängtan…

Hemlängtan med stort H!
Jag vill träffa mina stora barn, min familj, Någon…

Sovmorgon och komma iväg innan 12 var det ja…
När jag satt i morse 07.30, och åt en underbar hotellfrukost på Laholmen så låg havet spegelblankt utanför.
Varför slappa? Jag har ju precis lärt mig att jag paddlar när havet tillåter.
Så 09.15 togs dagens första tag. Härligt! Sol, och lugnt!
Lite för lugnt… jag tog inomskärs från Strömstad, och kom inte ut förräns söder om Resö. Riktigt tråkig sträcka. Grunt med en massa alger….

En kort bensträckare på en holme, och så bar det ut till havs 12.30.
Långt ut… på något märkligt sätt har jag formats som paddlare av mina upplevelser, och långt ute ridandes de stooora vågorna känns allt mer intensivt. Full fokus på paddlingen och högt tempo.
Jag dök inte in igen mellan öar förräns strax in Hamburgersund.
Mellan Dyngö och Hjärterön för att vara exakt.
En bit in i Hamburgersundkanalen tog jag 16.15 en snabb sen lunch, och var tillbaka paddlandes 17.10.

Sträckan efter Hamburgersundkanalen och Sotekanalen var dagens tuffaste. Det blåste upp ganska mycket, och det var riktigt grov sjö.
Havet fick in 3 riktiga bredsidor på mig, men med paddeln som stöd rätt in i den attackerande vågen som sköljde över hela mig så stod jag pall.
Dock ska medge att det var en stressfaktor så jag ökade tempot ytterligare, och tänkte ge upp tanken att nå Sotekanalen när jag dök in just före Sotekanalen 🙂
Jag visste helt enkelt inte om den låg där eller längre fram.
Att ta fram GPSen ur flytvästens magficka i de vågorna låter sig inte göras.

Ett stort tack till dig Yvonne som fixade mitt boende på Makrillvikens vandrarhem!

Och ett stort tack till dig -Rune- på vandrarhemmet som kom och hämtade mig då jag hamnat fel, hjälpte mig upp med kajaken, och körde mig till vandrarhemmet.

Nyduschad, och nyäten slog det mig just att titeln på dagens blogg var hemlängtan med stort H!
Jag har inte kunnat hålla igen. Jag vill hem. Jag känner hur det är inom räckhåll. Det har varit tillräckligt med äventyr nu. Så jag paddlar på.
Skulle kunna ta sträckan till mitt hem i Askim imorgon – Strömstad-Askim på 2 dagar är inte illa ;-)- men sommarstället Årsnäs strax norr om Marstrand duger gott att komma hem till som första hemkomst.
På onsdag och torsdag skall det bli regn så jag kör nog in till stan lite, och åker tillbaka till Årsnäs på fredag och paddlar hem kajaken.

Äventyret är nästan slut, men det kommer ett par blogginlägg till.

Nu natti natti…

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Fredag-Söndag 19-21/8-2011: Paddlarhelg med förtydliganden!

Paddlarhelg med vissa förtydliganden.

Om någon till äventyrs tror att det -bortsett från dramatiken dag 4- är soft och mysigt att paddla längs Norges kust. Att det måste finnas mycket tid till funderingar. Att det helt enkelt är en aktiv semester.

Fel, fel, fel…
Visst var våra första två dagar i Hardangerfjorden softa, och gav utrymme för funderingar.
Resten av trippen har varit ett j-a slit på ren svenska.
Självklart är de bilder jag lägger ut från de stunder som är lugna.
Övrig tid går det inte att fotografera.
Havspaddling utomskärs i dessa vatten är inte lugnt ens när det är lugnt.
Rätt vad det är ändras strömmarna, du passerar någon av otaliga fjordar och drabbas av krabb sjö och helt plötsliga vindar från ingenstans.
De flesta av mina riktigt bra dagar på 11-13 timmar har innehållit allt från softa morgontimmar till ett helvete på eftermiddagen, och allt därimellan. De flesta dagar har jag tvingats bekänna färg flera timmar i sträck för att passera diverse problemställen.

En aktiv kajaksemester hade varit att paddla några svenska sjöar.

Det stora värdet för mig är en kombination av storslagen natur, och den fysiska utmaningen. Jag tycker om att ta ut mig till bristningsgränsen, och få belöningen efteråt i ett lugn som är svårt att beskriva.
Det känns som en klarsyn där saker och ting får rätt perspektiv.
Min plats i helheten, och helhetens uppbyggnad.
Det är värt allt!

Fredag 19/8 fortsättning:
Det blev ingen paddling denna fredagen.
Dagen gick, och när det väl klarnade upp, och stillade sig något var det för sent att ge sig iväg.
Jag fick en god middag av mina generösa nya vänner, och hjälpte sedan Atanas lite med att släpa grenar och sly som han röjde på ön.
Skönt att göra något annat 🙂


Undertecknad, Atanas, och Eirinn.

Ganska tidigt fick jag säga tack för allt, och godnatt till familjen.
Klockan var ställd på 04.00.
Jag hoppas att vi ses igen mina kära nya vänner :-)!

Lördag 20/8:
Jag startade från Stråholmen tidigt i ottan vid 05.30 cirka.
Det blev en mycket intensiv paddlardag med få pauser.
När jag rundade klacken som betydde att jag paddlade norrut brast jag ut i sång. Känslan var euforisk för det hade varit tuffa villkor de senaste timmarna. Nu var jag verkligen på rätt väg, och vattnet var förhållandevist lugnt.
Det ledde till att jag hamnade på ön Hvasser redan vid 14-tiden.
Hvasser ligger ganska långt ner i Oslofjorden ett par mil över Strömstad i höjd.
Jag samrådde med en lots på öns lotsstation om möjligheten att korsa Oslofjorden på detta stället nästa dag trots att det var ett ganska stort avstånd över här.
Om jag startade tidigt, och inte hade problem med gammal sjö bestående av stora dyningar, så tyckte han att det var ok.
Detta i kombination av en väderprognos som sa rätt vindriktning och styrka avgjorde saken.
Jag stannade på Hvasser och gjorde mig redo för morgondagen.
Lite orolig kände jag mig. Sömnen ville inte riktigt infinna sig.
Trots allt är 3 timmar på helt öppet hav ganska skrämmande.

Söndag 21/8:
05.34 tog jag de första paddeltagen.
Första timman ganska lugn.
Sedan kom 3 stora fartyg och färjor.
I det läget kände jag mig väldigt liten. Jag har svårt att tro att de ser mig, och jag sitter i ett litet skal väldigt långt ute.
Vinden ökade sakta, men framför allt blev sjön grövre och aggressivare.
Så sista timman var en bergochdalbana igen.
Jag sitter rätt säkert i sadeln, men det är 100% fokus på paddlingen och inget annat i huvudet.
Tryggt över Oslofjorden gled jag till vänster om Västeröy.
Tanken var att ta skydd bakom Västeröy och nästkommande öar ner till Strömstad. Det skulle bli en smal sak.
Jag borde vara i Strömstad senast 14.00.
Det var bara det att vinden la sig rätt emot mig, och det gick inte att få skydd bakom öar. Snarare blev det värre då det blev som blåshål överallt. Efter 8 timmars paddling totalt gick jag iland på en liten strand, och satt och grät av ren utmattning. Besvikelse, ilska, och andra känslor stormade runt i kroppen. Naturligtvis behövde jag energi.
Så ett par kokta ägg, ett par knäckemackor, ett par Snickers, m.m. och jag var på banan igen.
De sista 3 timmarna in till Strömstad var en seg kamp som jag vann emot motvind, och spöregn.

Sällan har det varit så skönt att checka in på ett hotell som nu.
Laholmen är jättefint, och efter en lååång dusch, lite mat, rakning, fixa alla sura kläder, så känns det nu riktigt riktigt bra 🙂

Imorgon blir det sovmorgon till 07.00, minst, och sedan hotellfrukost!
Kommer jag iväg innan 12.00 är det helt ok.
Istället för att pina mig ner till Göteborg på 3 dagar vilket hade gått, så tar jag 5 dagar, och kommer hem lagom till fredagsmys!
Imorgon tänkte jag lägga upp lite fler bilder här på bloggen också.

Nu är det snart nattning. Det har varit en lång hård, men givande dag!

Kram och varma paddlande hälsningar!
Martin

Måndag-Fredag 15-19/8-2011: Paddlarvecka!

Paddlarvecka!
Ja denna veckan paddlades det.
Havet gav mig tillåtelse.
Efter 2 dagar i land i Farsund -förvisso trevligt-, så kliade det i fingrarna att få fortsätta färden.

Måndag 15/8:
Klockan ringer 05.00. Gääsp!
Jag är inte van vid att stå upp så tidigt.
Morgonen är kav lugn, som utlovat!
Packa ihop allt, och smyga ut ur huset där Katrins familj ligger och sover.
En 20 minuters promenad med all packning, och jag är definitivt vaken, och något svettig.

Vid 07.00 kan jag styra ut från kajen på ett i det närmsta spegelblankt hav.
Härligt, äntligen!
Allt går som på räls!
Bra fart, och medvind!
Dock börjar det att blåsa upp allt eftersom, och efter ett antal timmar när jag just passerat Mandal ger jag upp.
Det kräver full koncentration att ha 9 m/s i ryggen, Specielllt vid passager förbi sund och fjordar.
På sådana ställen bygger havet ofta upp stora vågor, och det kan bli eländigt krabb sjö.
Jag söker mig in på en ö där jag kan landa.
Så här års är 9 av 10 hus här i den Norska skärgården tomma.
Jag letar runt, och i ett hus hittar jag livstecken.
En ung tjej -Julia- öppnar och ger mig tillåtelse att tälta i deras trädgård, där det är vindskyddat.
Lite påfyllning av vatten får jag också, så nu är det bara att ligga still och ladda för morgondagen.
Tack Julia!
Solen är ändå framme, och i lä det skönt.
Tidig nattning.

Tisdag 16/8:
Samma procedur som igår. Upp 05.00.
Ambitionen att komma iväg vid 06.00 spricker lite då det tar längre tid att få ihop allt.
Typ 06.30 är jag iväg iaf.
Idag liknar igår på pricken.
Morgontimmarna är magiska. Naturupplevelserna avlöser varandra.
Skalan på naturen här i syd börjar likna lite mere det jag är van vid från Bohuslän.
Något mera småskaligt.
På Nordsjön -och föralldel i Hardangerfjorden- var allt jättestort.
Jag kunde titta på GPSen och ta ett riktmärke, bara för att efter ihärdigt paddlande upptäcka att riktmärket var 1 mil bort. Det var svårt att navigera för jag visste helt enkelt inte riktigt vad det var jag såg.

Hursomhelst…
Jag paddlar med ganska hög intensitet med ökande vind i ryggen.
Oroande mycket vind i ryggen. Minnet av den 4e dagen gör sig påmind när jag höll på att stryka med.
Strax efter Kristiansand gör jag en miss och paddlar in i en vik istället för vad jag tror är ett sund.
Vid det laget har jag ridit ganska kraftiga vågor i ett antal timmar, och orkar och vågar helt enkelt inte paddla ut ur viken emot den krabba och grova sjön.
Klockan är inte mer än 12.30, och jag slutar för dagen.
Ett mönster börja framträda.
Det gäller alltså att gå upp mitt i natten och börja paddla för då är det lugnt. Sedan blåser det upp.
Säkert självklart för alla vana sjömän och kvinnor, men det är nu inte jag.

I denna viken ligger några jättefina hus, men det är soprent på människor.
Jag slår helt sonika upp tältet i lä bredvid ett hus, njuter av solen, och ligger och filosoferar.
Solen värmer gott så det går verkligen ingen nöd på mig.
Jag känner mig lite stolt som inser mina begränsningar, och faktiskt bryter när det inte känns bra.

Imorgon ska det börjas riktigt tidigt. Jag ska ställa klockan på 04.00, och då är det bäst att lägga sig tidigt.
Jag säger godnatt till min underbara dotter -Dalie- när jag talar med henne på mobilen vid 19.30.
Inte helt lätt att somna så tidigt, men någon form av vila är det väl, och så småningom så törnar jag in.
Det ska tilläggas att de flesta nätterna är ganska kalla.
Också en miss i planeringen kan jag tycka så här i efterhand att lägga projektet i augusti.
I mitten och slutet av augusti kan det faktiskt börja bli kallare. Det är inte högsommar längre.
I princip varje natt i tältet vaknar jag i min sommarsovsäck. och fryser. och får bylta på mig allt jag har i klädväg.
Så också denna natt.

Onsdag 17/8:
Men va fan!
04.00 och det är svart ute.
Ska detta vara grejen? Det är inte normalt! Det är för tidigt!
Men, men, men…
Har man gett sig in i leken så får man leken tåla, heter det ju.

Nåväl, torkar gruset ur ögonen, och försöker tänka klart.
Koka morgongröten. Havregryn, salt, och russin. Varmt vatten istälet för mjölk.
3 falu rågrut hårt bröd utan pålägg med varmt vatten.
Äcklig frukost!
Kollar blodsockret. Som vanligt kan jag skippa måltidsinsulinet, men tar mina vanliga lilla dos 3E långtidsverkande i benet.

Som parentes kan nämnas bland andra farliga faktorer som jag lärt mig:
-Det är inte bra att pressa sig till det yttersta på havet för när du mest behöver dina krafter saknar du dom -typ när du har vält.
-När jag har tagit en ack så liten dos måltidsinsulin till frukosten, och sedan kört på 5-6 timmar i ett sträck med liten eller ingen energipåfyllnad så har blodsockret var nere på 3mmol.
Också ett farligt tillstånd om något skulle hända när du behöver friska krafter.
Jag är helt enkelt inte van vid den begränsande faktorn som havet innebär, men jag lär mig.

Lite morgontvätt. Diska. Plocka ihop tusen och en saker i tältet.
Sätta på mig våtdräkt innerst. Löpartröja, paddlarjacka, skor och keps.
Packa ihop tältet. Bära ner allt till kajaken. Stuva in allt i kajaken.
På med kapellet, och flytväst. Rigga mobilen i den vattentäta påsen, och ner med den och den vattentäta kameran i fickan på flytvästens framsida.
Montera ihop paddeln. Putta i kajaken, och krångla sig i. På med paddlarhandskarna…
Sjutton också, måste på toaletten…
Nä inte just denna morgonen 😉
Ville bara med denna utläggningen visa att det tar tid att starta på mornarna, och min ambition att göra det på 1 timma blir alltid drygt 1 1/2, upp till 2 timmar tom innan jag tar första paddeltaget.

Så någon gång efter 05.30 startar jag denna onsdagen.
Det blir en fulländad dag som i princip innehåller allt.
Paddling i kanaler, i fjordar, i havet.
Paddling på spegelblank yta till lagom stora (ganska stora :-)) hanterbara vågor.
Vind från 0m/s till 5-6m/s.
SOOOL!
Lillesand passeras i ett huj först inomskärs och sedan ut utomskärs vid Asperöya redan vid 10.30.
Paus 1 1/2h utanför Grimstad vid 14.00.
Fortsatt utomskärspaddling till efter Fevik där jag svänger av in till inomskärspaddling med massor av läckra kanaler upp till Arendal. Här ligger miljonvillorna, och miljonbåtarna på parad, och knappt en människa i sikte.
Jag har hört att under 4 veckor i juli är det fullt kaos här. Det går knappt att paddla för alla rika med stora båtar som alla har rätt att köra hur som helst, och hur fort som helst, var som helst. Detta sagt av en norsk paddlare jag möter lite senare denna dag. Den första paddlare som jag mött hittills på hela resan.

Väl uppe i Arendal stannar jag till och handlar mat. Stooor hunger råder.
Det har varit väl mycket gröt, vatte, och hårt bröd de senaste 2 dygnen.
Så nu köps ägg, vispgrädde, tomater, äpple, 1 apelsin, konserver, en massa Snickers, och en 200g chokladkaka.
Chokladkakan på 200g åker ner direkt plus en halv konservburk kall Jägargryta.
Tänk att en kall konserv kan smaka så gott 🙂

Jag paddlar vidare en timme uppåt nordost, och hamnar på en privat tomt när det börjar bli för sent, och längre fram ser det väldigt tomt ut på hus.

Morten med familj låter mig tälta på deras strand, jag får tillgång till el så jag kan ladda mina elgrejor.
De kommer ner till stranden med en termos med kaffe och mjölk.
Vad annat kan jag säga än ett stort tack från mitt hjärta för generositeten.
Jag somnar gott och ställer klockan till bara kl 05.00 för morgondagen.

Torsdag 18/8:
Gårdagen var magnifik 🙂
Denna dagen hade alla förutsättningar att bli lika bra.
Samma morgonprocedur och iväg en stund innan 07.00.

Dagen hade som sagt samma förutsättningar, men känslan ville inte infinna sig riktigt initialt.
Jag kände mig sliten, undersövd, och dessutom proppfull med mat.
Visserligen var inomskärspaddlingen hur fin som helst.
Jag gick till utomskärspaddling efter Lyngöya.
I höjd med Risör kände jag mig svag, och vinglig.
Paddlingen hade gått bra, men jag måste få sova.
In på en ö. Solen skiner. Äta. Bre ut handdukar, och kläder för torkning.
Slumrade en stund i solen, och blev som ny. Nåja, piggare iaf…
Gav sedan järnet utomskärs tills jag inte vågade längre.
Jag hade passerat Kragerö och såg långt borta Langesund och Stavern som ligger utanför Larvik.
Klockan var 20.40, solen skulle snart gå ner, och jag var fullständigt slut.
Dags att visa att jag lärt mig något.

In på närmsta skyddade vik. Framåt låg öppen paddling i minst en timma till.
En riktig sörjig vig. Geggig.
Jag hade hamnat på Stråholmen visade det sig. En riktig gammal kulturbyggd.
Detta hade jag ingen aning om när jag klafsade in på en tomt och tilltalade Eirinn.
-Ursäkta mig, jag är en…….. skulle jag kunna få en sängplats i natt? Jag är helt slut.

Eirinns familj har visat mig en generositet utan motstycke.
Stråholmen är en väldigt speciell ö, med en lång historia som går 400 år tillbaka i tiden.
Ön har ingen elektricitet så livet är väldigt enkelt.
Men vilka kvaliteer!
Nog för att moderniteter är bra, men ibland är avsaknad av dem också bra.
Vi tvingas till kreativitet, blir lösningsorienterade, och får ett annat socialt mönster.

Jag blev erbjuden sängplats, fick en dusch i en enkel konstruktion med vatten uppvärmt på gasspis.
En fantastisk måltid bestående av hemodlade potatisar och fiskbiffar gjorda på nyfångad fisk.
Och sooova i en riktig säng.
Fast innan dess hade vi suttit och pratat en del.
Eirinn, hennes man Atanas, och deras 3 barn, samt Eirinns föräldrar. Alla underbara människor.

Ett stort tack känns lite futtigt i sammanhanget, men ihop med ett välkommen att hälsa på mig när som helst i Göteborg så känns det lite värdigare.
Ni har verkligen hjälpt mig när jag behövde det som mest.

Behövde jag säga att jag somnade gott 🙂

Fredag 19/8:
Ja, så idag är det fredag.
Klockan är just nu 13.30 cirka, och det är regnigt och blåsigt ute.
9m/s motvind, och nyss hördes åskan. Hmmm…. inte så bra.
Jag skulle helst vilja paddla några timmar idag så jag fick möjlighet att korsa Oslofjorden i morgon när det ska bli en lucka i vädret mitt på dagen.
Men jag börjar lära mig att det inte är jag som styr detta.
Familjen har sagt att jag kan stanna om jag behöver vilket jag är otroligt tacksam för, men de hade varit skönt att få göra ett par mil. Vi får helt enkelt vänta och se.

Dagen har iaf hittills varit mysig. Sovmorgon, och frukost i ett gammaldagsköks med öppen spis och brasa.
Samt trevligt umgänge.
Vad mer kan jag önska mig? Egentligen inget just nu.
Livet är underbart överraskande 🙂

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Lördag & Söndag 13-14/8-2011: Konsten att ligga still…

Konsten att ligga still.
Konsten att vänta.
Konsten att göra något konstruktivt av det.
Så vad göra?

Min paddling igår lördag blev inte lång…
Jag kände direkt att Den motvinden som jag hade rakt i ansiktet var inget att fightas emot.
Så jag kom typ de 3km som det var in till Farsund centrum.

På turistinformationen fick jag ovärderlig hjälp av Anne som ordnade ett boende åt mig trots att allt var fullbelagt.
Stort tack till dig Anne 🙂
Jag hamnade i en privat villa med en avdelning som var som en liten lägenhet som familjen bara använde just inom familjen.
Katrin hette den jättetrevliga tjejen som ägde huset ihop med sin man.
En liten 2-åring -Henning- och en Siberian Husky bodde också i huset.
Stort tack till dig Katrin för att jag fick bo hos er 🙂

Så klockan är 15.00 på lördag och det skall inte paddlas förräns på måndag morgon i bästa fall. Vad göra?
Jag vet!! Sooooova!!!
Jag har alltid hävdat att sömnen är ett av de mest kreativa tillstånden, och det står jag fast vid.
För att citera en Amerikansk sömnforskare:
-Awakeness is highly overrated!
Det är inte macho att sova 4 timmar per natt. Det är korkat!

Hursomhelst, efter en eftermiddagslur blev det en promenad på stan, en glass på bryggan (bortsett från vinden var det bitvis ok väder), handla lite god mat som jag saknat, och tillbaka till huset.

Somnade ganska tidigt, och gick upp 10.30 på söndagen.
Grått, blött, och blåsigt ute….
Efter frukost gick jag och la mig igen.
Vaknade vid 13.00, och tänkte att hmmm… kanske en liten löptur….

Sagt och gjort. Det blev 25 blöta km på 2.20. Helt ok med tanke på att benen knappt rört sig på två veckor.
Passet var också en upplevelse i sig. Först platt 2km sedan brant uppför 3km till en värld av små bergssjöar och skog. Sedan nedför och löpning invid en fjord. Tillbakavägen en ganska stor väg med en 3,3km lång tunnel som man inte fick springa i.
Klart att jag sprang i den. Där var det ju torrt 🙂

Lite mer mathandlande, och laga mat, och dagen är snart slut.
Vad fort en helg kan gå 🙂

Just det, jag köpte en extra vattentät påse till min mobil och ett båthorn. Båthornet ska höras på 1500m avstånd om man vill larma.
Skulle vart bra att ha i Nordsjön, men bättre sent än aldrig med säkerhetsdetaljerna.

Så imorgon 06.00 sitter jag i kajaken.
Det ska bli skoj 🙂

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Lördag 13/8-2011: Godmorgon med bilder!

Godmorgon!
Här kommer fler bilder från onsdag, torsdag, och igår fredag.
Tre härliga dagar fyllda av paddling och naturupplevelser.

Idag lördag är det motvind. Får se hur långt det blir.
Jag lär inte sitta i kajaken förräns vid 11.00, och sedan ska jag stanna redan om ett par km i Farsund centrum och handla lite mer mat.
Men, men.. någon sa väl att jag skulle ta det lugnt också.. eller? 🙂

Onsdag 10/8:

 

Torsdag 11/8:

Fredag 12/8:

 

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Tisdag-fredag 9-12/8-2011: Omstart!

Omstart!
Det är ett ord som jag gillar 🙂
Egentligen ger varje dag en möjlighet till omstart.
I detta fallet är det dock en riktig omstart eftersom Christian tvingades hoppa av pga kajakhaveriet, och jag fortsätter själv.
Det blir en kort redogörelse för de senaste 4 dagarna.

Tisdag 9/8:
12m/s är mycket vind, och jag hade legat på campingen strax norr om Haugesund länge… lite för länge i mitt tycke.
Så jag tänkte att surfa ner i den skyddade kanalen vid Haugesund med 12 m/s i ryggen måste väl ändå gå bra.
Sagt och gjort. Jag plockade ihop mitt pick och pack.
Två oberoende av varandra äldre norrmän tittade på mig när jag höll på med kajaken och undrade oroligt om jag skulle ge mig ut.
De såg lugnare ut när jag sa att jag bara skulle in till Haugesund och vidare i kanalen.
Men, men… 12 m/s är mycket vind, och efter typ 40 minuter med en hysteriskt slingrande kajak tröttnade jag. Trots att kanalen var säker och stranden bredvid så satt minnet av lördagen hårt kvar.
Jag tog skydd i ett båthus, och fick lov att sätta upp tältet utanför ett hus.
Vänta, vänta, vänta…. ok, så det är så här det är att paddla kajak.
Man väntar.
Gick in till byn -jag hade ju bara kommit ett par km söderut- och tog en fika. Tittade lite i affärer. Rätt ok att vänta. Dessutom skulle det ju bli fint de närmaste dagarna.

Onsdag 10/8:
Upp tidigt och iväg i kajaken kl.07.00.
Den bästa dagen hittills. Jag fick till 8 mil på 13 timmar.
Till största delen sol. Ett par korta regnskurar.
Korsade fjorden norr om Stavanger utan problem.
Kollade för säkerhets skull prognosen i mobilen precis innan övergången. yr.no sa fint väder hela dagen. Det kändes bra.
Våtdräkt och flytväst på naturligtvis.

Helt utmattad frågade jag en kille i ett hus om möjlighet till dusch och sängplats. Klockan var sent, och jag var iskall.
Till min stora glädje sa han ja.
Paulius var från Litauen, och hade kommit till Norge för två dagar sedan för att jobba.
Så en timma senare satt vi och pratade, drack vodka, och åt Litauiska specialiteter. Är inte livet för härligt ändå!! 🙂
Det blev alldeles för sent i säng, men det var såå trevligt!
Stort tack till dig Paulius. Du räddade mig den kvällen!

Torsdag 11/8:
Klockan ringde 05.00. Gäsp! Kroppen var trött…
Men faktiskt fungerade allt.
Mina kläder hade torkat, jag hade fått sova -om än bara knappa 5h- i en riktig säng. Det kändes bra!
Om gårdagen var den bästa dittills så blev torsdagen ännu bättre.
Jag förtstår vad Jens Marklund talade om när han talade om en lucka i vädret.
Tänk er att paddla på Nordsjön och inte ett moln, inte en krusning.
Helt fantastiskt!
Nu är det iofs en sanning med modifikation för Nordsjön är ett oberäkneligt hav och helt plötsligt kunde det bli krabb sjö, jobbiga reflektioner från klippväggar, strömt, och vind från ingenstans.
Och betänk att detta är en perfekt dag.
Jag pressade mig till det yttersta. Kanske lite för mycket, för när jag kom fram till några hus som jag tagit sikte på så lyckades jag ramla ur kajaken i vattnet när jag skulle kliva ur. Ingen skada skedd, bara ännu kallare.
Även här hade jag tur.
Olav hyrde utr små hybels (typ en liten etta).
Så jag somnade även här nyduschad och varm.
Imorgon blir det sovmorgon!

Fredag 12/8:
Idag blev det start 10.00.
Olav gav mig massor med ovärdeliga tips.
Jag kortade distansen. Tog båttrekking för att slippa Listapassagen.
Det innebar att en traktor drog min kajak -gratis- 1km över land till en annan skyddad fjord. Samma distans fast helt safe.
Kändes toppen!
Jag är klar med Nordsjön! Tack för mig!
Det var fantastiskt!
Nu är jag i Farsund och sängen kallar!

Kram alla vänner!
Varma paddlande hälsningar!
Martin

Tisdag 9/8-2011: Bilder, bilder…

Bilder från de första 4 dagarna. Lägerplatser, vyer, glada killar, m.m.

Söndag & Måndag 7-8/8-2011: Kan man dö lite grann?

Kan man dö lite grann?

Frågan har gnagt i huvudet dessa två dagar i land.
Det känns som att jag lämnade en bit av mig själv där ute i havet i lördags.
Precis som jag lämnade en bit av mig själv i bergen ovanför Montreux i Schweiz när jag var 17 år och blev räddad av en helikopter från en bergshylla 1500m upp på bergväggen.
Den gången var jag säker på att jag skulle dö, men gjorde det inte.
I lördags var jag livrädd för att jag skulle dö, men kunde kämpa mig igenom krisen.

Scenariot har hänt fler än ovan två gånger i mitt liv, och det ger mig ångest.
Det ger mig en otäck känsla av att jag i ett parallellt universum faktiskt är död. Lever jag? Hur kan jag vara säker på det?

Eftersom jag vet att vi människor är fysiska/biologiska/kemiska varelser så är det naturligtvis reaktioner utom min kontroll som skapar dessa upplevelser. Icke desto mindre är det ångestladdat och otäckt då vi ju allihop är känslostyrda. Även de som tror sig ha kontroll på sina liv.
Vilken illusion…

Men vem vet… i en kanske inte för avlägsen framtid så kommer kanske intelligenta människor och vetenskapsmän/kvinnor -homo sapiens V2-
att kunna förklara sambanden i hur allting interagerar, och om parallella skeenden kan existera.
Bara ren nyfikenhet om framtiden är ett fullgott skäl att hålla sig vid liv.
Icke att förglömma de uppenbara skälen i form av alla människor jag skulle skada genom att gå bort.
Människor som jag älskar och högaktar.

Det om detta…..

Christians kajak som ju var borta är nu funnen 🙂
En krabbfiskare räddade den (åtminstone stod det så i avisen här).
Krabbfiskaren var i själva verket Niels -vars far var den äldre man som jag bytte några ord innan vår ödesdigra avfärd i lördags.
Niels är ägare till 1 (en) krabbtina och en fet daycruiser.
Han är uppvuxen på Lyngholmen (tror jag att det hette) där vi paddlade iväg ifrån, och har världens finaste båthus vid vattnet.
Snarare än krabbfiskare jobbar han där de hanterar de enorma mängder gas som produceras ute på Nordsjön, och har 15 års erfarenhet av off-shorearbete själv. En otroligt trevlig man som berättade hemska historier från just denna passage av kusten. Omkomna paddlare, förlista båtar med otaliga offer, och ett antal självmord.
Som om jag inte hade nog med ångest ändå.
Starka strömmar nämnde han också och jag ville helst inte höra mer, men höll god min.

Vi fick iaf beskedet när Christian anmälde det hela till Politiet sent igår kväll. Idag kunde vi inspektera skadorna på kajaken, och undersidan var ingen vacker syn, men den kommer säkert att gå att reparera.

Så imorgon paddlar jag vidare.
Jag har drygt 2 mil helt skyddad paddling inomskärs så då är det lugnt i princip oavsett väderlek.
Sedan skall fjorden norr om Stavanger passeras, och då måste jag invänta riktigt lugnt väder. Det får ta den tid det tar, för det är en mils överfart på öppet vatten utan skydd.
Den milen kommer att bli underbar när det rätta vädret infinner sig.
På denne måten kommer sedan trippen fortgå tills jag känner mig färdig. Om jag då har kommit fram till Göteborg -som naturligtvis vore trevligt- eller bara är i Kristiansand spelar ingen större roll.
Bara det är ett framsteg för mig.

Så kära vänner, även om en bit av mig har dött så lever resten kvar med en intensiv livslåga, och så skall det fortsätta att vara.

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Lördag 6/8-2011: Dag 4: Fortfarande i chock…

Jag är fortfarande i chock.
Det känns fel att dramatisera det som hände igår i form av en spännande text. Det känns respektlöst. Jag har en klump i magen, och tårar i ögonen bara för att jag tänker på det hela nu när jag ska skriva.
Så det blir en torr redogörelse. En kort historia om dumhet, övermod, styrka, och en god portion tur.

Lördag morgon och jag avslutar fredagens blogg med orden:
Det mesta är fortfarande fuktigt. Det regnar på tälttaket, men vi skall strax kasta loss iaf.
Klockan är 09.30.
Gör en god dag. Det skall vi 🙂

Hade vi kollat väderprognosen?
Hade vi frågat andra paddlare, lokalbefolkning, eller någon om sträckningen vi just skulle paddla?
Hade vi tränat speciellt mycket paddling innan detta projektet överhuvudtaget?
Hade vi samtränat oss?
Svaren är nej, nej, nej, och nej.
Dumhet och övermod.

Vi hade övat kamraträddningar en gång med Jens Marklund.
Jens skrev till mig i ett mail efteråt att han oroades av vår ambition att göra långa distanser, och gav mig ett citat som direkt ur mitt minne löd ungefär: -There are old cayakers, and there are bold cayakers, but no old and bold cayakers.
Abbe Asovic skrev på min FB sida: -Glöm aldrig att havet alltid är övermäktigt er, så tålamod, försiktighet och respekt inför allt på havet är ett måste.

Tack förresten för alla omtänksamma kommentarer på FB.
Jag skulle vilja bli en ”old cayaker”, och känner att jag genom olika omständigheter nu fått möjligheten att bli en.
Jag tror att ni förstår vad jag menar.

Så vad hände?
Vi startar ca 16-17km från Haugesund.
Vi hade övernattat precis vid den sista skyddade platsen vilket vi inte hade en aning om. Från vår punkt fanns det inga skyddande öar, och efter en punkt var kusten i princip en lång ganska brant bergvägg.
Jag bytte några snabba ord med en äldre väderbiten norrman strax innan vi gav oss i väg och han sa med ett svårtydbart ansiktsuttryck att det förvisso skulle sluta regna men att det var grov sjö där ute.
-Jaja tänkte jag, och hur svårt kan det vara? Det är ju bara ett par timmars paddling.

Om jag skrev om grov sjö för vår paddling på fredagen så var det ingenting mot vad som väntades.
Ganska snabbt sa jag till Christian att han skulle öka tempot för att jag var kall. Vi är som sagt inte sampaddlade.
I takt med att sjön ökar känner jag att jag måste trycka på för att kunna hantera sjön. Detta gör att jag snabbt kommer framför Christian.
Jag vågar inte vända mig om för rädslan att välta.
Jag paddlar alltså ifrån Christian, och tänker först att om jag paddlar lite till så kommer säkert ett ställe där jag lugnt kan invänta honom.
Det stället kommer aldrig.
Istället blir det bara värre och värre.
När jag tror att det inte kan bli värre så blir det just ännu värre.

Nu är jag rejält rädd. I min hjärna blir det som ett tunnelseende.
Jag trycker på allt jag har för jag märker att fart gör att jag kan parera alla kasten bättre. Jag tvingas hålla ut från kusten för jag märker att så fort jag driver närmre så kommer de nu gigantiska vågorna från båda hållen. Det är ett inferno av vågor och vind. Som att kastas runt i den värsta bergochdalbanan man kan tänka sig. Detta tillståndet varar i 3 timmar. I huvudet finns bara fokuset på att ge allt i paddlingen, en gnagande oro för Christian för jag vet att han har vält, och ett par personer som jag mer än allt vill återse.

Det absurda i det hela är att jag nu först förstår vidden av vad havet kan göra. Jag inser att jag är i livsfara trots att det skulle kunna vara mycket mycket värre. Vattnet är ju förhållandevist varmt, och mina jättevågor kan säkert vara 3 gånger så stora.
Men vad gör det om jag välter, garanterat inte kommer upp, och ingen ser mig, eller om jag slås in mot klipporna.
Det finns ytterligare försvårande omständighet som jag inte är mogen att skriva här. Det får komma längre fram.

Jag tänker alltså hela tiden att det måste bli lugnare, men det blir det inte. Efter ett par timmars kamp börjar tankar dyka upp som säger att vad skönt det vore att bara rulla runt, att ge upp. Jag känner hur krafterna tryter, hur desperat törstig jag är. Men vattenflaskan ligger i tryggt förvar under däck bredvid min sits. Jag vet inte om dessa tankar får mig att slappna av, men jag tycker kanske att min teknik att ta alla slag och kast blir något bättre. Min begynnande sjösjuka börjar släppa något.
Detta ger mig kraft att fortsätta, och efter 3 timmar blir det lugnare.

Jag har paddlat 15km i de värsta förhållanden jag kan tänka mig, och glider hulkande och gråtandes in mot de första öarna styrbord om Haugesund. Jag hugger tag i några stora bildäck längs en öde kaj, och blir sittande i ett chocktillstånd. Tar lite att dricka, en energibar, och trycker iväg ett desperat sms till Christian i förhoppningen att få ett positivt svar på hans situation. Vilset paddlar jag vidare för att hitta någonstans att gå iland och för att larma om en som jag tror nödställd Christian.

Jag skriker rätt ut när jag får ett sms från Christian som säger att han är ok, och att han strax också är i Haugesund. Hur gick det till?
Jag får inte ihop det, men struntar i det i glädjen över att min vän är ok.

När vi ses på kajen i Haugesund får jag hans historia.
Han märkte snabbt att han inte kom någonstans alls. Innan infernot startade bara efter ett par km lyckades han att ta sig till en liten kobbe, och därifrån sedan paddla in mot klipporna där han tog sig i land till priset av en skadad kajak.
Kajaken ligger kvar och senare idag ska vi ta oss dit och se hur illa det är.
Förhoppningen är att den bara är skrapad och att den går att paddla vidare med. Kanske med lite smålagningar.

Denna dagen innehöll verkligen allt.
Christian fick hjälp av två norskor som såg honom från klipporna när han kom gående med det mesta av hans packning.
Bente körde honom in till Haugesund, och kom sedan med hemlagad pizza och rödvin till campingen som vi inkvarterade oss på.
Ett stort tack till dig Bente! 🙂

Solen sken, och gick ned över ett hav som om ingenting hade hänt, men mina ögon fylls av tårar när jag tänker tillbaka på det som hände.
Chocken sitter djupt i bröstet, och jag är tacksam över att jag kan skriva dessa rader.

Kram på er alla!

Varma paddlande hälsningar!
Martin