Lördag 6/8-2011: Dag 4: Fortfarande i chock…

Jag är fortfarande i chock.
Det känns fel att dramatisera det som hände igår i form av en spännande text. Det känns respektlöst. Jag har en klump i magen, och tårar i ögonen bara för att jag tänker på det hela nu när jag ska skriva.
Så det blir en torr redogörelse. En kort historia om dumhet, övermod, styrka, och en god portion tur.

Lördag morgon och jag avslutar fredagens blogg med orden:
Det mesta är fortfarande fuktigt. Det regnar på tälttaket, men vi skall strax kasta loss iaf.
Klockan är 09.30.
Gör en god dag. Det skall vi 🙂

Hade vi kollat väderprognosen?
Hade vi frågat andra paddlare, lokalbefolkning, eller någon om sträckningen vi just skulle paddla?
Hade vi tränat speciellt mycket paddling innan detta projektet överhuvudtaget?
Hade vi samtränat oss?
Svaren är nej, nej, nej, och nej.
Dumhet och övermod.

Vi hade övat kamraträddningar en gång med Jens Marklund.
Jens skrev till mig i ett mail efteråt att han oroades av vår ambition att göra långa distanser, och gav mig ett citat som direkt ur mitt minne löd ungefär: -There are old cayakers, and there are bold cayakers, but no old and bold cayakers.
Abbe Asovic skrev på min FB sida: -Glöm aldrig att havet alltid är övermäktigt er, så tålamod, försiktighet och respekt inför allt på havet är ett måste.

Tack förresten för alla omtänksamma kommentarer på FB.
Jag skulle vilja bli en ”old cayaker”, och känner att jag genom olika omständigheter nu fått möjligheten att bli en.
Jag tror att ni förstår vad jag menar.

Så vad hände?
Vi startar ca 16-17km från Haugesund.
Vi hade övernattat precis vid den sista skyddade platsen vilket vi inte hade en aning om. Från vår punkt fanns det inga skyddande öar, och efter en punkt var kusten i princip en lång ganska brant bergvägg.
Jag bytte några snabba ord med en äldre väderbiten norrman strax innan vi gav oss i väg och han sa med ett svårtydbart ansiktsuttryck att det förvisso skulle sluta regna men att det var grov sjö där ute.
-Jaja tänkte jag, och hur svårt kan det vara? Det är ju bara ett par timmars paddling.

Om jag skrev om grov sjö för vår paddling på fredagen så var det ingenting mot vad som väntades.
Ganska snabbt sa jag till Christian att han skulle öka tempot för att jag var kall. Vi är som sagt inte sampaddlade.
I takt med att sjön ökar känner jag att jag måste trycka på för att kunna hantera sjön. Detta gör att jag snabbt kommer framför Christian.
Jag vågar inte vända mig om för rädslan att välta.
Jag paddlar alltså ifrån Christian, och tänker först att om jag paddlar lite till så kommer säkert ett ställe där jag lugnt kan invänta honom.
Det stället kommer aldrig.
Istället blir det bara värre och värre.
När jag tror att det inte kan bli värre så blir det just ännu värre.

Nu är jag rejält rädd. I min hjärna blir det som ett tunnelseende.
Jag trycker på allt jag har för jag märker att fart gör att jag kan parera alla kasten bättre. Jag tvingas hålla ut från kusten för jag märker att så fort jag driver närmre så kommer de nu gigantiska vågorna från båda hållen. Det är ett inferno av vågor och vind. Som att kastas runt i den värsta bergochdalbanan man kan tänka sig. Detta tillståndet varar i 3 timmar. I huvudet finns bara fokuset på att ge allt i paddlingen, en gnagande oro för Christian för jag vet att han har vält, och ett par personer som jag mer än allt vill återse.

Det absurda i det hela är att jag nu först förstår vidden av vad havet kan göra. Jag inser att jag är i livsfara trots att det skulle kunna vara mycket mycket värre. Vattnet är ju förhållandevist varmt, och mina jättevågor kan säkert vara 3 gånger så stora.
Men vad gör det om jag välter, garanterat inte kommer upp, och ingen ser mig, eller om jag slås in mot klipporna.
Det finns ytterligare försvårande omständighet som jag inte är mogen att skriva här. Det får komma längre fram.

Jag tänker alltså hela tiden att det måste bli lugnare, men det blir det inte. Efter ett par timmars kamp börjar tankar dyka upp som säger att vad skönt det vore att bara rulla runt, att ge upp. Jag känner hur krafterna tryter, hur desperat törstig jag är. Men vattenflaskan ligger i tryggt förvar under däck bredvid min sits. Jag vet inte om dessa tankar får mig att slappna av, men jag tycker kanske att min teknik att ta alla slag och kast blir något bättre. Min begynnande sjösjuka börjar släppa något.
Detta ger mig kraft att fortsätta, och efter 3 timmar blir det lugnare.

Jag har paddlat 15km i de värsta förhållanden jag kan tänka mig, och glider hulkande och gråtandes in mot de första öarna styrbord om Haugesund. Jag hugger tag i några stora bildäck längs en öde kaj, och blir sittande i ett chocktillstånd. Tar lite att dricka, en energibar, och trycker iväg ett desperat sms till Christian i förhoppningen att få ett positivt svar på hans situation. Vilset paddlar jag vidare för att hitta någonstans att gå iland och för att larma om en som jag tror nödställd Christian.

Jag skriker rätt ut när jag får ett sms från Christian som säger att han är ok, och att han strax också är i Haugesund. Hur gick det till?
Jag får inte ihop det, men struntar i det i glädjen över att min vän är ok.

När vi ses på kajen i Haugesund får jag hans historia.
Han märkte snabbt att han inte kom någonstans alls. Innan infernot startade bara efter ett par km lyckades han att ta sig till en liten kobbe, och därifrån sedan paddla in mot klipporna där han tog sig i land till priset av en skadad kajak.
Kajaken ligger kvar och senare idag ska vi ta oss dit och se hur illa det är.
Förhoppningen är att den bara är skrapad och att den går att paddla vidare med. Kanske med lite smålagningar.

Denna dagen innehöll verkligen allt.
Christian fick hjälp av två norskor som såg honom från klipporna när han kom gående med det mesta av hans packning.
Bente körde honom in till Haugesund, och kom sedan med hemlagad pizza och rödvin till campingen som vi inkvarterade oss på.
Ett stort tack till dig Bente! 🙂

Solen sken, och gick ned över ett hav som om ingenting hade hänt, men mina ögon fylls av tårar när jag tänker tillbaka på det som hände.
Chocken sitter djupt i bröstet, och jag är tacksam över att jag kan skriva dessa rader.

Kram på er alla!

Varma paddlande hälsningar!
Martin