Söndag & Måndag 7-8/8-2011: Kan man dö lite grann?

Kan man dö lite grann?

Frågan har gnagt i huvudet dessa två dagar i land.
Det känns som att jag lämnade en bit av mig själv där ute i havet i lördags.
Precis som jag lämnade en bit av mig själv i bergen ovanför Montreux i Schweiz när jag var 17 år och blev räddad av en helikopter från en bergshylla 1500m upp på bergväggen.
Den gången var jag säker på att jag skulle dö, men gjorde det inte.
I lördags var jag livrädd för att jag skulle dö, men kunde kämpa mig igenom krisen.

Scenariot har hänt fler än ovan två gånger i mitt liv, och det ger mig ångest.
Det ger mig en otäck känsla av att jag i ett parallellt universum faktiskt är död. Lever jag? Hur kan jag vara säker på det?

Eftersom jag vet att vi människor är fysiska/biologiska/kemiska varelser så är det naturligtvis reaktioner utom min kontroll som skapar dessa upplevelser. Icke desto mindre är det ångestladdat och otäckt då vi ju allihop är känslostyrda. Även de som tror sig ha kontroll på sina liv.
Vilken illusion…

Men vem vet… i en kanske inte för avlägsen framtid så kommer kanske intelligenta människor och vetenskapsmän/kvinnor -homo sapiens V2-
att kunna förklara sambanden i hur allting interagerar, och om parallella skeenden kan existera.
Bara ren nyfikenhet om framtiden är ett fullgott skäl att hålla sig vid liv.
Icke att förglömma de uppenbara skälen i form av alla människor jag skulle skada genom att gå bort.
Människor som jag älskar och högaktar.

Det om detta…..

Christians kajak som ju var borta är nu funnen 🙂
En krabbfiskare räddade den (åtminstone stod det så i avisen här).
Krabbfiskaren var i själva verket Niels -vars far var den äldre man som jag bytte några ord innan vår ödesdigra avfärd i lördags.
Niels är ägare till 1 (en) krabbtina och en fet daycruiser.
Han är uppvuxen på Lyngholmen (tror jag att det hette) där vi paddlade iväg ifrån, och har världens finaste båthus vid vattnet.
Snarare än krabbfiskare jobbar han där de hanterar de enorma mängder gas som produceras ute på Nordsjön, och har 15 års erfarenhet av off-shorearbete själv. En otroligt trevlig man som berättade hemska historier från just denna passage av kusten. Omkomna paddlare, förlista båtar med otaliga offer, och ett antal självmord.
Som om jag inte hade nog med ångest ändå.
Starka strömmar nämnde han också och jag ville helst inte höra mer, men höll god min.

Vi fick iaf beskedet när Christian anmälde det hela till Politiet sent igår kväll. Idag kunde vi inspektera skadorna på kajaken, och undersidan var ingen vacker syn, men den kommer säkert att gå att reparera.

Så imorgon paddlar jag vidare.
Jag har drygt 2 mil helt skyddad paddling inomskärs så då är det lugnt i princip oavsett väderlek.
Sedan skall fjorden norr om Stavanger passeras, och då måste jag invänta riktigt lugnt väder. Det får ta den tid det tar, för det är en mils överfart på öppet vatten utan skydd.
Den milen kommer att bli underbar när det rätta vädret infinner sig.
På denne måten kommer sedan trippen fortgå tills jag känner mig färdig. Om jag då har kommit fram till Göteborg -som naturligtvis vore trevligt- eller bara är i Kristiansand spelar ingen större roll.
Bara det är ett framsteg för mig.

Så kära vänner, även om en bit av mig har dött så lever resten kvar med en intensiv livslåga, och så skall det fortsätta att vara.

Varma paddlande hälsningar!
Martin