Epilog.
Egentligen är jag inte mogen att skriva detta, men tänker att jag måste ge det ett försök för att sedan gå vidare.
Projektet är avslutat.
Det var oerhört mycket mer dramatiskt, och svårare än jag hade föreställt mig.
Det gick betydligt fortare än jag trodde var möjligt.
Speciellt med tanke på de faktiska omständigheterna.
Jag är återigen imponerad av vad min kropp klarar av att leverera.
Händer, armar, axlar, bål, rygg, rumpa…. inte ont någonstans.
Vår anpassningsförmåga är enastående.
Jag skriver ”vår” för som jag vidrört i mitt bloggande under löparprojekten så ligger denna fysiska kapaciteten inom de flesta av oss.
Mentalt kanske det är en annan sak, men vi är gjorda för konstant rörelse.
Ursäkt.
Till mina nära och kära:
-Jag är ledsen över att jag utsatte er för en massa oro som följd av min undermåliga planering, och mina obefintliga förberedelser.
Nordsjön är inte rätt ställe att träna upp sig till havskajakpaddlare.
Jag har sagt detta om och om igen:
-Med det jag vet idag hade jag aldrig gett mig iväg!
Jag vet att jag är en överlevare, en fighter.
Dock kan jag inte ta cred för att ha överlevt strapatserna.
Det hade lika gärna kunnat slutat med en begravning.
Den dagen, i de vågorna, i det havet, utan kunskap, flytväst, våtdräkt, eller ens vetskap om jag skulle ta mig ur sittbrunnen med all packning som var i den. Utan fastsatt lina i kajaken för att kunna hålla i den.
Med mobilen nerpackad i dubbla sjösäckar.
Jag hade haft en mycket kort tid på mig att bli räddad i det kalla vattnet.
Vem hade ens sett mig i de jättevågorna?
Men livet går vidare.
Många tillskriver havet egenskaper. Havet är lugnt, havet är uppretat, osv. Jag säger att havet är. Det är som livet i stort.
Många människor vill ha en mening med det som sker.
Jag tycker att det är ett förmätet, och inskränkt synsätt.
Visst är vi oändliga och unika i ett perspektiv inåt, men lika oändligt obetydliga i ett perspektiv utåt.
Varför skulle något styras av vad vi vill?
Varför skulle någon naturkraft bry sig?
Som jag ser det måste vi förhålla oss till hur allt rent faktiskt är.
Allt sker som resultat av oändligt många osannolika händelser.
Händelser som inte bryr sig. Havet bryr sig inte.
Jag måste hitta en acceptans för att saker och ting är som dom är.
Att saker och ting sker utan en för oss giltig mening.
Jag lever, men kunde lika gärna vara död.
Det är inte lätt att acceptera, men som jag ser det, det enda sättet att betrakta det på utan att använda skygglappar och önsketänkande.
Framtiden.
Ja den ja….
Precis som efter tidigare projekt så känner jag väldigt tydligt nu efteråt vad jag inte vill göra. Med utvidgade referensramar ter sig mycket av min, och andra människors strävan som tämligen missriktad.
En strävan efter en ouppnålig trygghet, och en ytlig rikedom.
Ett stort och viktigt projekt för mig blir nu att vårda mina relationer, och att försöka låta bli att bli rastlös. En rastlöshet som ofta leder in i projekt som egentligen är återvändsgränder.
Ursprungligen var min plan att flytta ner till Barcelona i Spanien i slutet av oktober, och stanna där i 8 månader.
Orsaken var att slippa den svenska vintern, och att arbeta som musiker.
Den uppdelningen med 4 månader i Sverige och 8 månader utomlands skulle jag sedan fortsätta med.
Nu är ju som sagt livet en oändlig serie av osannolika händelser, och i ändan av en sådan serie fanns en person som jag inte räknade med att träffa. Denna Någon som har berört mig jättemycket vill jag veta vem det är, och vad som kan komma att bli resultatet av att vi ses.
Så med skygglapparna kastade är det bara att vackert se vad livet erbjuder och förhålla sig till det.
Jag har ärligt ingen aning om vad som väntar, och försöker finna förtröstan och glädje i just denna oändligt oförutsägbara resa som kallas livet.
Vad jag kan göra iaf är att skaffa ett enkelt billigt boende ett par mil utanför Barcelona, och åka dit när andan faller på.
När allt kommer omkring är det billigare att flyga dit än att ta tåget till Stockholm, och det tar lika lång tid.
Visst är det skönt att jorden krymper? 🙂
Med ett positivt synsätt skulle jag kunna se det som att vi människor kommer närmre varandra också på ett globalt plan.
Men det är som sagt om jag väljer ett positivt synsätt.
Varför välja något annat?
Livet är iaf oavsett.
Så stort tack till er som följt mitt äventyr!
Ta hand om er. Jag försöker göra detsamma.
Vad det lider kommer nya upptåg.
Förhoppningsvis lite mer välplanerade, och originella.
Stor kram och varma hälsningar!
Martin 🙂
Diabetic on the Run 