Lördag 6/8-2011: Dag 4: Fortfarande i chock…

Jag är fortfarande i chock.
Det känns fel att dramatisera det som hände igår i form av en spännande text. Det känns respektlöst. Jag har en klump i magen, och tårar i ögonen bara för att jag tänker på det hela nu när jag ska skriva.
Så det blir en torr redogörelse. En kort historia om dumhet, övermod, styrka, och en god portion tur.

Lördag morgon och jag avslutar fredagens blogg med orden:
Det mesta är fortfarande fuktigt. Det regnar på tälttaket, men vi skall strax kasta loss iaf.
Klockan är 09.30.
Gör en god dag. Det skall vi 🙂

Hade vi kollat väderprognosen?
Hade vi frågat andra paddlare, lokalbefolkning, eller någon om sträckningen vi just skulle paddla?
Hade vi tränat speciellt mycket paddling innan detta projektet överhuvudtaget?
Hade vi samtränat oss?
Svaren är nej, nej, nej, och nej.
Dumhet och övermod.

Vi hade övat kamraträddningar en gång med Jens Marklund.
Jens skrev till mig i ett mail efteråt att han oroades av vår ambition att göra långa distanser, och gav mig ett citat som direkt ur mitt minne löd ungefär: -There are old cayakers, and there are bold cayakers, but no old and bold cayakers.
Abbe Asovic skrev på min FB sida: -Glöm aldrig att havet alltid är övermäktigt er, så tålamod, försiktighet och respekt inför allt på havet är ett måste.

Tack förresten för alla omtänksamma kommentarer på FB.
Jag skulle vilja bli en ”old cayaker”, och känner att jag genom olika omständigheter nu fått möjligheten att bli en.
Jag tror att ni förstår vad jag menar.

Så vad hände?
Vi startar ca 16-17km från Haugesund.
Vi hade övernattat precis vid den sista skyddade platsen vilket vi inte hade en aning om. Från vår punkt fanns det inga skyddande öar, och efter en punkt var kusten i princip en lång ganska brant bergvägg.
Jag bytte några snabba ord med en äldre väderbiten norrman strax innan vi gav oss i väg och han sa med ett svårtydbart ansiktsuttryck att det förvisso skulle sluta regna men att det var grov sjö där ute.
-Jaja tänkte jag, och hur svårt kan det vara? Det är ju bara ett par timmars paddling.

Om jag skrev om grov sjö för vår paddling på fredagen så var det ingenting mot vad som väntades.
Ganska snabbt sa jag till Christian att han skulle öka tempot för att jag var kall. Vi är som sagt inte sampaddlade.
I takt med att sjön ökar känner jag att jag måste trycka på för att kunna hantera sjön. Detta gör att jag snabbt kommer framför Christian.
Jag vågar inte vända mig om för rädslan att välta.
Jag paddlar alltså ifrån Christian, och tänker först att om jag paddlar lite till så kommer säkert ett ställe där jag lugnt kan invänta honom.
Det stället kommer aldrig.
Istället blir det bara värre och värre.
När jag tror att det inte kan bli värre så blir det just ännu värre.

Nu är jag rejält rädd. I min hjärna blir det som ett tunnelseende.
Jag trycker på allt jag har för jag märker att fart gör att jag kan parera alla kasten bättre. Jag tvingas hålla ut från kusten för jag märker att så fort jag driver närmre så kommer de nu gigantiska vågorna från båda hållen. Det är ett inferno av vågor och vind. Som att kastas runt i den värsta bergochdalbanan man kan tänka sig. Detta tillståndet varar i 3 timmar. I huvudet finns bara fokuset på att ge allt i paddlingen, en gnagande oro för Christian för jag vet att han har vält, och ett par personer som jag mer än allt vill återse.

Det absurda i det hela är att jag nu först förstår vidden av vad havet kan göra. Jag inser att jag är i livsfara trots att det skulle kunna vara mycket mycket värre. Vattnet är ju förhållandevist varmt, och mina jättevågor kan säkert vara 3 gånger så stora.
Men vad gör det om jag välter, garanterat inte kommer upp, och ingen ser mig, eller om jag slås in mot klipporna.
Det finns ytterligare försvårande omständighet som jag inte är mogen att skriva här. Det får komma längre fram.

Jag tänker alltså hela tiden att det måste bli lugnare, men det blir det inte. Efter ett par timmars kamp börjar tankar dyka upp som säger att vad skönt det vore att bara rulla runt, att ge upp. Jag känner hur krafterna tryter, hur desperat törstig jag är. Men vattenflaskan ligger i tryggt förvar under däck bredvid min sits. Jag vet inte om dessa tankar får mig att slappna av, men jag tycker kanske att min teknik att ta alla slag och kast blir något bättre. Min begynnande sjösjuka börjar släppa något.
Detta ger mig kraft att fortsätta, och efter 3 timmar blir det lugnare.

Jag har paddlat 15km i de värsta förhållanden jag kan tänka mig, och glider hulkande och gråtandes in mot de första öarna styrbord om Haugesund. Jag hugger tag i några stora bildäck längs en öde kaj, och blir sittande i ett chocktillstånd. Tar lite att dricka, en energibar, och trycker iväg ett desperat sms till Christian i förhoppningen att få ett positivt svar på hans situation. Vilset paddlar jag vidare för att hitta någonstans att gå iland och för att larma om en som jag tror nödställd Christian.

Jag skriker rätt ut när jag får ett sms från Christian som säger att han är ok, och att han strax också är i Haugesund. Hur gick det till?
Jag får inte ihop det, men struntar i det i glädjen över att min vän är ok.

När vi ses på kajen i Haugesund får jag hans historia.
Han märkte snabbt att han inte kom någonstans alls. Innan infernot startade bara efter ett par km lyckades han att ta sig till en liten kobbe, och därifrån sedan paddla in mot klipporna där han tog sig i land till priset av en skadad kajak.
Kajaken ligger kvar och senare idag ska vi ta oss dit och se hur illa det är.
Förhoppningen är att den bara är skrapad och att den går att paddla vidare med. Kanske med lite smålagningar.

Denna dagen innehöll verkligen allt.
Christian fick hjälp av två norskor som såg honom från klipporna när han kom gående med det mesta av hans packning.
Bente körde honom in till Haugesund, och kom sedan med hemlagad pizza och rödvin till campingen som vi inkvarterade oss på.
Ett stort tack till dig Bente! 🙂

Solen sken, och gick ned över ett hav som om ingenting hade hänt, men mina ögon fylls av tårar när jag tänker tillbaka på det som hände.
Chocken sitter djupt i bröstet, och jag är tacksam över att jag kan skriva dessa rader.

Kram på er alla!

Varma paddlande hälsningar!
Martin

 

Fredag 5/8-2011: Dag 3: Vad lurar under ytan?

Fredag 5/8-2011: Dag 3: Vad lurar under ytan?

Är det en grindval, eller en späckhuggare?
Eller kanske en sjöjungfru?
Är det tvivel på den egna förmågan, den vackra ytan, eller den senaste investeringen?
Eller kanske…

Under ytan lurar kaos….

Sittande i regn under större delen av dagen idag. Medvind som ganska snabbt blev rejäl motvind.
Relativt snäll sjö som blev till krabb sjö som blev till riktigt grov sjö.
Vinden som tilltog så att jag kände oro… ok, nu förstår jag vad som väntar.
Under dessa förhållanden malde en tanke:
-Vad lurar under ytan?
Jag tyckte om dubbelnaturen i tanken. Analogin mellan den yttre världen där jag satt utsatt i en liten bräcklig farkost på en väldig och ganska ilsk yta, och den inre världen där ytan -här representerat av vårt medvetande- skiljer oss från djupet inåt.

Under ytan lurar kaos….

Jag talar naturligtvis bara för mig själv.
Jag försöker organisera ytan så att mitt inneboende kaos skall stilla sig. Komma till ro.
Ro ro till Fiskeskär…

Under dessa förhållanden kom dagens ambition att paddla till Haugesund -ca 60km bort- av sig.
Blöta och kalla -åtminstone jag, för min paddelkollega Christian säger att han inte fryser (yeah right) trots att han har mindre kläder på sig och har blåsor i händerna- så avbröt vi efter 8 timmars paddling 17km från Haugesund.
Lunchen på en liten holme ackompanjerades av 3 miljoner glada småkryp. Flygande, krälande, stickande, stora, och små.
Med rödprickiga ben flydde vi -efter en iofs god måltid bestående av fullkornspasta, olivolja, tonfisk, tomat, och vitlökspeppar- så snabbt det bara gick. Christians akterdäck som i normala fall är vackert ljusblått var i det närmaste svart av små små äckliga kryp. Yakk!!
Så 43km är en distans som vi är jättenöjda med. Vi gick iland 20.00 och utmaningen bestod i att försöka få saker och ting torra, att få i sig lite mat, och sedan sova.

Att skriva blogg var inget jag orkade med igår kväll så nu är det morgonen efter.
Det mesta är fortfarande fuktigt. Det regnar på tälttaket, men vi skall strax kasta loss iaf.
Klockan är 09.30.
Gör en god dag. Det skall vi 🙂

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Torsdag 4/8-2011: Dag 2: Medvind….

Med en mjuk lätt fläkt till vind i ryggen,
och den sakta nedgående solen i ansiktet ser jag
Hardangerfjordens enorma vattenyta framför
mig.
Enorma berg, och klippformationer har kantat
vår väg. En himmel i ständig förändring från sol
via otroliga molnvariationer till ett lätt
duggregn. Där ovanför Rosendal ser vi ett
vattenfall, säkert ett par hundra meter långt.
Storskaligheten förvillar, och förundrar mig.

Åtta timmar i kajaken och vi närmar oss Husnes
som ska bli dagens ändpunkt.
Vi tog en restauranglunch i Rosendal -vilket för
mig som egentligen inte är någon campingkille-
kändes väldigt skönt. Att maten -en ganska
sunkig hamburgare- inte var någon höjdare
gjorde just ingenting för situationen gjorde den
likafullt till en höjdare. Vikten av referenser och
perspektiv. Vi har det bra. Vilka fantastiska två
första dagar vi har haft! Vi har klarat av
ytterligare 55km vilket ger oss 9 mil på dessa
två dagar. Att vara lite före etappschemat kan
vara värdefullt när -inte om- vädret blir mindre
gynnsamt.

Jag skulle vilja klara av att skicka några
tacksamhetens tankar.
Kia
Tack till Christians kära Kia som körde upp oss
till Eidfjord. Det hade varit svårt att komma hit
utan någon som körde oss. -Din gubbe talar
varmt om dig hela tiden Kia. Roligt att höra 🙂
Någon
En person -som jag väljer att inte namnge-
inspirerar mig och finns i mitt huvud mest hela
tiden. Jag har berörts på ett sätt som jag inte
upplevt på länge. Vi ses snart igen, och
framtiden för utvisa vad som händer.
Du vet vem du är…

På kajaksidan:
Jens Marklund
Hej Jens och Ulle! Tack för alla goda råd Jens 🙂
Min baksida börjar vänja sig. Jag byggde om
sitsen något och fick till det riktigt bra! Sitsen
eller sittställningen upplever jag efter två långa
dagar som det absolut viktigaste i paddlingen.
Fungerar den så upplever jag tusen andra saker.
När den inte fungerade -som innan mina
modifieringar- gjorde det mest ont, och då
hamnade fokus just där på det onda.
Vi gick med i Sjöräddningen också,
både jag och Christian.
Händer det något här i Norge så får vi som
medlemmar i Svenska Sjöräddningen även all
tänkbar support här. Känns gott!
Johan på Escape Outdoor
Jag träffade Johan kort dagen innan avfärd, och
köpte min Lendalpaddel där. -Det var inte länge
vi talades vid Johan men många av dina ord
ringer i mitt huvud. Jag packade enligt dina
tankegångar om sjöduglighet och det känns och
fungerar toppen. Tekniktipsen om ett lätt grepp.
Paddelföringen. Att måna om en bra teknik hela
tiden, m.m. har gett mig ett antal
ahaupplevelser.
Jag har ju paddlat en del på somrarna genom
åren, men aldrig ”på riktigt” egentligen.
Bara lite på skoj och utan tanke.
När jag nu applicerar dina tips i kombination
med en viss liten paddlingsvana så blir det just
AHA -Det är så här det funkar!
Skitkul på ren svenska. Två dagar a´ 9h och
inte en blåsa, ingen värk, bara en skön känsla
just nu. Tack!!
Henrik
Jag köpte min kajak av Henrik, och fick på köpet
en mängd användbara tips. Bl.a klädmässigt.
Våtdräkt med korta ben och bara hängslen, och
ett tunt löparlinne. Börjar det regna eller bli lite
kallare drar jag över en bra paddeljacka som jag
precis köpt. Fungerar riktigt bra! Jag trodde
först att våtdräkten skulle bli för mycket och för
varmt, men eftersom det är så ”lite” våtdräkt iom
de korta benen och inga ärmar så blir det bara
bekvämt och tryggt.

När jag nu skriver detta är
det fredag morgon. Det blev sent igår för vi blev
bjudna på kaffe av en gästvänlig norsk familj
som lät oss campa på deras strand. Middagen
åts 22.30 och därefter blev inte mycket gjort.
Inga problem med sömnen direkt 🙂

Regnet duggar nu på tälttaket. Vi känner ingen
stress. Kommer vi iväg innan 10.00 är det helt
ok. Kanske når vi Haugesund idag, kanske inte,
vi får se.
Säkert är att det blir en härlig dag… med regn 🙂

Varma paddlande hälsningar!
Martin

Onsdag 3/8-2011: Starten har gått!

Pust!!
Starten har gått, och vi har haft en heeeelt fantastisk dag!!

Det tog ganska lång stund att komma iordning i morse.
Bilresan upp igår gick bra men tog tid så vi somnade inte förräns vid 01.30.
Klockan hann bli 10.45 innan jag och Christian paddlade iväg från vår startplats några km väster om Eidfjord i Hardangerfjorden.

Men som denna dagen blev!!
De första timmarna medvind och bitvis soligt och fantastiska vyer!
Senare på dagen lite blandad kompott, men ändå oerhört vackert och lättpaddlat.
En sen lunch blev det efter 33km på 5h.
Jag somnade gott 1h på stranden innan det blev knappt 4h till i kajaken.

Totalt har vi gjort mer än 55km idag.
En sen pastamiddag och nu är det två trötta killar som ska sova gott.
Imorgon blir det ungefär samma distans till Leirvik, och sedan väntar havet och antagligen lite tuffare villkor.
Det ska bli skoj!!

Imorgon ska jag också ladda upp lite bilder!

Må så gott!
Varma paddlande hälsningar!
Martin

 

Tisdag 2/8-2011: Nu bär det av till Bergen!!

Nu bär det av till Bergen!
Inte bergen utan Bergen.
Jag ska byta löparskorna mot en kajakpaddel!
Under en månad -start imorgon den 3/8- ska jag och min gode vän Christian Bjerden paddla havskajak från Bergen i Norge till Göteborg. Det ska bli hur kul som helst, och mycket spännande!
Bilen, fullastad med kajaker och utrustning går om en timme!

Daglig rapportering här på bloggen!

Varma hälsningar!

Martin 🙂

Söndag 12/9-2010: Livet går vidare….

Livet går vidare…..

9 månader sen sen jag gick i mål i Gibraltar…
9 månader sen jag skrev här sist….

2010 har så här långt varit en lång och skumpig landningsbana.
Glädjande för mig, så har jag nu tagit mark, och tagit ny sats!

Jag fick nog på min livsföring 22/7.
Sedan dess har jag -egentligen utan ansträngning- bara skippat de snabba kolhydrater som jag har använt för att droga ner mig. Kolhydrater som har dämpat mig, gjort mig lynnig, gjort att jag tappat livsgnistan, osv.
Jag var uppe och vände på 85kg -med mina mått mätt ”all time high”, och ligger nu på 77kg, och fortfarande på väg ner.
Livslusten, nyfikenheten, och längtan efter nya utmaningar finns här igen.

Jag sprang Stockholm Halvmarathon igår på beskedliga 1.27.04, och är jättenöjd 🙂
Den 22/7 hade jag varit nöjd om jag gick under 1.40.
Jag har inte haft lust att träna, så det har bara blivit sporadiska pass lite då och då.

Denna bloggen http://www.DiabeticOnTheRun.com kommer att finnas kvar som min projektblogg annars är det en ny blogg som gäller:
http://www.MartinLidstrom.se
Det är min vardagsblogg med alla idéer, funderingar, reflektioner, m.m. som kommer över mig.
Följ gärna den så lär väl diabeteslöparen vakna till liv vad det lider!

Må så gott!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Tisdag 22/12-2009: Mår så j-a bra!

Hej!

Jag vill bara säga att jag mår så j-a bra 🙂

Tack för alla gratulationer 🙂

Det känns annorlunda än förra året…
Större….
Jag är mer tillfreds….

Sitter just nu i en god väns underbara hus uppe strax norr om Calpe.
Det brinner i den öppna spisen, havet ligger nedanför, och jag känner ett enormt lugn.
Jag körde upp från Gibraltar idag efter intervjun med The Chronicle.
En soft dag, och imorgon flyger jag hem…. hem…. hem… (som E.T. sa)
Det kommer att bli en soft joggrunda imorgon oxå.
Planet går ju inte förräns 15.30.

Må gott alla kära vänner!
Varma hälsningar och kramar!
Martin

Måndag 21/12-2009: Målgång!!!!!!!!!!!

Målgång!!!!!!!!!!
Frammeeeeeeeeeeeeeee!!!
Yippieeeeeeeeeee!!!!!!

Lite snack innan klättringen till toppen!

Denna sista etapp på projektet blev den blötaste hittills.
Det har i princip regnat konstant hela dagen.
Jag är såå glad att Barbro Nilsson sprungit med mig 🙂
Visserligen har vi båda två varit som dränkta katter, men att vara två under sådana förhållanden är så mycket enklare än att hantera det själv.
Att Barbro sedan är en sådan duktig löpare, och kämpe, är inspirerande.
Inget snack om att plöja de veritabla sjöarna som var på vägarna.
Att det sedan var toppen som gällde var vi rörande överens om.

Vi kom iväg strax efter 10 på förmiddagen, och var genomvåta efter typ 15 minuter.
Vid 15.00 hade vi gjort de första 40 kilometrarna och var i Gibraltar.
Klättringen till toppen blev en rejäl prövning som tog både tid och kraft.
Det blåste kraftigt och kallt på toppen, dimman låg tät, så någon utsikt var det inte tal om.
Fikastugan på väg ner var en riktig höjdare 🙂
Äpplepaj med grädde, och varmt kaffe satt som smäck efter 6 1/2 timmas löpande och klättrande:
Jag tog dubbla portioner, vad annars?!

En trevlig cool apa hälsade på oss på vägen ner!

Så nu är det en mycket nöjd nyduschad Martin som njuter av att faktiskt vara i mål!
310 mil är gjorda, kroppen har hållt på ett väldigt bra sätt!
Jag känner mig riktigt stark!

Imorgon skall jag göra en liten grej med tidningen The Chronicle här i Gibraltar innan jag kör sakta upp mot Alicante.
På onsdag går sedan planet hem!
Jag längtar så till mina två barn (stora ungdomar) Jonatan och Dalie!
Julhelgen är efterlängtad 🙂

Vi hörs snart igen, jag kommer att skriva vidare varje dag tills jag har landat och förstått vad detta har betytt egentligen.
För det har jag ingen direkt koll på nu.

Må gott alla vänner
Varma löpande hälsningar!
Martin

Lördag 19/12-2009: Videobloggar

Håkan och Martin innan start:

Stilstudie av Håkan med Martins kommentarer:

Avslutning på löpardagen för Håkan:

Anders, Björn, Lennart, och Martin på HardRock:

Hela gänget på avslutande Italiensk middag:

Lördag & Söndag 19-20/12-2009: Klippan i sikte!

Vi kunde skymta Gibraltarklippan redan igår!
Den 426m höga klippan med sin karakteristiska branta ena sida reste sig längst bort mot horisonten.
Under dagen idag har den blivit märkbart större.
Imorgon är den under mina fötter!

Igår var det lördag, och planen var att springa mellan Malaga och Marbella, runt 55km.
Jag var lite orolig för mitt löparsällskap Håkan, som hade ont i sitt högerknä efter fredagens 42km.
Men några åtgärder som massage, mina knäskydd och Voltarensalva, samt ordentligt med sömn gjorde honom i löpdugligt skick även till lördagen.
Väldigt kul då jag sett fram emot löparsällskap!

Håkan var en betydligt envisare person än jag trodde, så trots stela ben, ömma fötter, och någon blåsa, så kämpade han igenom ytterligare 42km.
Riktigt bra jobbat Håkan! 🙂
För min del går det lätt att springa nu, så jag gjorde de 55km jag planerat.
Jag känner mig grymt inspirerad!

Det blev många timmar på restaurang med mycket god mat med alla killarna på kvällen. Supertrevligt 🙂

Så idag söndag var det bara att säga hejdå till gänget.
Redan vid 7 på morgonen drog de iväg uppåt landet till sitt väntande flyg i Alicante.

Tack för att ner kom ner Anders, Håkan, Björn, och Lennart!
Det har betytt mer för mig än jag kan förmedla via mina skrivna ord.
Om jag ändå skall försöka, så känner jag mig uppskattad, inspirerad, och väldigt glad, mycket tack vare er!
Löpningen har dessutom gått lättare, tom när jag kommit sent i säng.
Naturligtvis har Håkan en stor del i det!

Jag har filmat en del som jag skall sätta mig och klippa ihop nu.
Jag lägger ut det om några timmar.

Jag har sprungit lite idag också 🙂
30km närmare bestämt. Ingen match!
Snabbt gjort på 3,15.
Rått och kallt är det nu, inte många plusgrader alls, men medvind som tur är. Granada -inte långt härifrån- hade -3 grader tydligen.
Det har snöat i Valencia.
Jag är precis söder om detta eländet ;), så här är något bättre.
Mina 3 mil idag gjorde jag faktiskt med ett tunt linne.

Så till slut kommer då avslutningen imorgon -måndag!
Wow!!
Jag ska träffa Barbro Nilsson (Solviking och grym ultralöpare) kl.10.00 i Estepona. Tillsammans kör vi de sista 45km ner till Gibraltar.

Jag har inte bestämt mig ännu för var exakt målsnöret är.
Är det vid gränsen?
Är det vid mitt hotell i Gibraltar?
Är det på toppen av klippan?

Vad tycker ni?

Må gott!
Varma löpande hälsningar!
Martin