Fredag 18/12-2009: Jag behöver påminnas…

Jag behöver verkligen påminnas om hur viktigt det är med goda vänner runt mig.
I detta projektet -som i mångt och mycket är ett ensamprojekt- blir det så tydligt när jag får sällskap.

Angående ensamhet:
Ensamheten är viktig för mig för att kunna stanna upp, och reflektera.
Jag upplever också att slitet på vägarna bygger något för framtiden i form av förstorade referensramar, och en nyktrare syn på mig själv.

Angående sällskap:
Oj vad tydligt det blev idag när Håkan sprang med mig hela dagens etapp.
Benen gick lättare, och humöret var på topp 🙂
Sedan är ju Anders, Björn, och Lennart här också, och helheten med dessa härliga vänner runt mig gör mig tveklöst till en gladare, öppnare, och mer harmonisk människa.
Jag måste också berätta om middagen igår kväll på den Japanska krogen Zenart.
Björn grävde fram var den låg, så vi begav oss dit alla 5.
Vi kom in på en riktigt läckert designad krog, hade jättetrevligt, och för min del bland de bästa middagarna jag ätit, någonsin.
Jag åt en 6-rätters, och blev ändå behagligt mätt.
Jag tog inget insulin, och tänkte när jag mätte blodsockret på hotellet att: –Nu är det nog lite högt, men icke… det låg så fint på 6,2mmol.
Japansk mat känns väldigt hälsosam. Inte minst för en diabetiker som jag.

Summan av ensamhet och sällskap är nog att båda delarna behövs otroligt väl.

Idag har det annars varit en riktigt blöt dag.
Småduggande mest hela dagen, och ett par rejäla skyfall med blixt och dunder.
Bortsett från när det värsta skyfallet pågick så har ändå Håkan och jag sprungit på.
Vi har gjort 42km, och det känns strålande.
Nu hoppas jag bara att hans lilla stelhet från slutet av idag går över tills imorgon, så att vi kan köra ihop imorgon med.
-Håkan, du är ett grymt trevligt löparsällskap! 🙂

Nu är det bara 14 mil kvar.
Jag kan nästan känna doften av Gibraltar, och målgången.
Imorgon blir det löpning mot Marbella.
Få se om vi kommer ända fram, eller om det blir stopp strax innan.

Må gott!
Varma hälsningar!
Martin

Torsdag 17/12-2009: Trevligt sällskap!!

Tut, tut, tut, tut!!!!!!!!!

Bakom mig kom de till slut!
Anders, Håkan, Björn, och Lennart!

Så jäkla kul att få sällskap ett par dagar 🙂 🙂
Anders Jonsson är en av mina allra bästa vänner.
Håkan är Anders kompanjon, och skall springa med mig i 2 dagar, riktigt kul 🙂
Björn, och Lennart är vänner till Anders , och 2 härliga lirare!

Klockan hann bli 18.30 innan de kom ikapp mig så jag har sprungit 50km idag.
Backar och motvind i 30km, sedan lite plattare.
Underbart väder annars!

Kroppen rullar på ett gäng, och nu ska vi ut och äta på restaurang.
Så det blir inte så mycket mer skrivit idag!

Jag mår toppenbra!!

Må gott ni också!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Onsdag 16/12-2009: Och fram stormade dom till slut…

Till slut kom dom stormande…
Fyra stycken till på köpet…
Ja just det… hundar… lösa… framför mig… i min färdriktning…
Mitt mardrömsscenario….

Jag antar att det hjälpte att det inte var fyra stycken pitbulls, eller dobbermans som kom springande mot mig, men faktum är att det är en lite coolare Martin på vägen just nu.
Jag gick över till gående, och fortsatte framåt.
Hjärnan gick för högtryck, men jag kände mig rätt lugn.
-Stick härifrån!! Vrålade jag, och vevade med armarna när de var riktigt nära.
Detta upprepade jag hela tiden, och eftersom de uppenbarligen inte var tränade för att attackera så svärmade de runt mig istället tills jag kom till gården där de kom från.

Där stod en trött jävla tant, och tittade på spektaklet.
Hon sa något som lindrande svärmandet hjälpligt sen vände hon på klacken.
När jag är förbi skulle naturligtvis en komma och nafsa mig i hasorna lik förbannat.

Ingen skada skedd således, men en viss pulshöjning blev det, och en liten irration som inte ville släppa över den jävla tanten som var så nonchalant.
Hade detta hänt för en månad sedan hade jag ballat ur, och jag är säker på att just det hade triggat hundarna än mer.
Så det var väl rätt tillfälle nu antar jag.
Jag mår ju bra, och är i balans.
Dessutom hjälpte det som en kompis sa till mig i telefon häromdagen att de hundarna här nere som attackerar människor skjuter dom av omgående.
Det tog jag till mig 🙂 trevliga människor de här Spanjorerna 😉
Varför gör vi inte så i Sverige också? Ett vov, och pang! Problemet löst 🙂

Helt rätt! Jag avskyr hundar, trots att jag är uppvuxen i en familj där vi alltid hade hundar som jag älskade.
Men det var då, och det har hänt lite för mycket på vägen, och runt om i världen på mina resor.
Så tyvärr är jag helt omvänd.
Katter däremot som jag avskydde som liten tycker jag är riktigt coola nu.
Om de bara kunde låta bli att skita i barnens sandlådor…

Ja, ja, ja… detta om djur.

Som ni säkert noterat så hamnar ofta löpningen sist på bloggarna i dessa dagar.
Det flyter på. Inte lätt, för det är inte lätt att springa som idag 57km.
Men det är problemfritt, och det är en härlig känsla av att vara stark.
Idag har det varit en till sådan dag.
Trots backar, lite regn, ingen sol, och rätt svalt så rullar jag på.
Bitvis i riktigt bra tempo dessutom.

Jag har ett par låtar i iPhonen som går i vissa tempon.
En lite rappare låt har gått säkert 50 gånger idag.
För jag vet att det tempot är bra, och sedan räknar jag mina steg mellan stolparna till vägräckena.
Också ett sätt at förlusta sig på, men det ger faktiskt lite inspiration att märka t.ex. att:
-Wow, nu håller jag 3 steg mellan stolparna 😉 fy fan va nördigt…, men jag bjussar på det 😉

Så Adra till Motril blev det idag (och jag har sprungit fel, då blev jag sur, det är långt ändå)
Imorgon får vi se.
Jag har planerat hela 3 dagar för den ”korta” sträckan Motril-Malaga 95km.
Tanken är att få sällskap 2 hela dagar på vägen av en löparkompis -Håkan- som är på väg ner nu i skrivande stund.
Han kommer i sällskap av bl.a. en av mina absolut bästa vänner -Anders Jonsson!
Jag tror att de är 4 killar som kommer, och det skall bli hur kul som helst 🙂

Sedan när de drar hem hoppas jag att få sällskap av en höjdarlöpare från Solvikingarna -Barbro Nilsson.
Eventuellt både den 21e och finalen den 22e.
Det verkar som att det skall fungera.
Så avslutningen på projektet ser ut att bli supertrevligt med härliga människor!

Nu är det nattning!
Sov gott!

Varma löpande hälsningar!
Martin

Tisdag 15/12-2009: Kort rapport…

Soligt, men kallt…
Då blir det varmt ändå!

Runt 10 grader i luften, men härligt molnfritt, och således strålande sol.
Så länge jag springer i solen är det bara det tunna linnet som gäller.
Men så fort det blir skugga, eller om jag stannar till måste Haglöfs-jackan på.
Den är fortfarande min bästa investering, Haglöfs-jackan på 170 gram.

Vägen från Almeria var vacker, men efter 7-8km blev det en raksträcka…
Och ännu mera raksträcka, och ännu mera raksträcka….
Det är kuligare med berg och svängar. Jag blir uttråkad av raaaaksträckor.

Nu var detta ändå en väldigt bra löpdag.
Jag gjorde 55km, och kunde avsluta fint med 1 1/2 timme på de sista 15 kilometrarna.
Det bådar gott för avslutningen, som borde kunna ske med flaggan i topp 🙂

Jag hamnade iaf till slut i Adra, och därifrån tog jag -surprise!!- en buss.
Bussen skulle gå 17.00.
Jag frågar en busschaufför som sitter i en buss 16.46 om det är den som skall till Almeria.
-Venga!! säger han lätt irriterat, jag kliver ombord, han river min biljett, stänger dörrarna, och gasar iväg -16.48!!
Detta har faktiskt hänt mig en gång tidigare för ett par veckor sedan, och jag förstår absolut ingenting!
För det mesta är dom ju försenade… sen drar vissa iväg för tidigt!!

Hur som helst så är jag välbehållen, nyduschad, och nyäten tillbaka på hotellet.
Imorgon väntar kanske ytterligare lite längre distans än idag. Typ 57-58km skulle jag gissa.
Så tidig nattning, och tidig start blir receptet.

Må gott alla vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Måndag 14/12-2009: En blåsa på lilltån…

Vilken jävla dag….

En blåsa på lilltån…
Krångla med hotellbyte…
Kallt har det blivit oxå…
Och molnigt… det regnade tom ett gäng idag…
Finns det några bussar? Självklart inte…
Tåg då? Skojar du??? Vi är ju i Spanien, där ångloken togs ur bruk först på 70-talet….
Hotellpersonalen på Gran Hotel Almeria där jag checkat in har gått en anticharmkurs, som typ 90% av alla spanjorer i serviceyrken…
2 hundar skällde på mig idag…
En bilist prejade mig…
En annan tutade vilt när jag pissade…
Taxin till startplatsen kostade 50 euro!!
När jag tillbaka till Almeria hade p-vakter transporterat bort min bil…. 75 euro till…
200g choklad åkte ner för att jag skulle orka hämta ut den….
Motvind var det förresten också idag…
Osv, osv, osv….

Men vet ni vad?
Jag är glad ändå 🙂
Allt ovan bekommer mig inte 🙂
Jag har sprungit 43km (varav 2 mil i nedförsbacke), och jag är grym!

Fast jag har allt en liten blåsa på lilltån.

Må gott, och kom ihåg att allt är väldigt relativt!
Varma löpande hälsningar!
Martin 🙂

Söndag 13/12-2009: Eureka!

Eureka!

Jag har det!

Vi väljer inte, vi reagerar.
We do not choose, we react.

Visst har det varit en av mina käraste käpphästar de senaste åren.
Det faktum att det fria valet är en illusion.
Samtidigt har det varit en utmaning att formulera det, att förstå vidden av det.

Vi väljer inte, vi reagerar.
Jag vet att nästan alla inte håller med mig, ok, men läs bara detta med öppet sinne en gång.

Objektivt utifrån sett:
Till att börja med så har vetenskapen -så vitt jag vet- fortfarande inte lyckats förklara vad medvetandet egentligen är, och hur ett eventuellt fritt val går till.
Tvärtom pekar mycket på att det mesta som vi gör initieras i hjärnan innan vi blir medvetna om det.
Så vem ”drar i trådarna”?
Jag? Som sagt medvetandet/jaget är långt ifrån förklarat.
Gud? Det där var ett skämt naturligtvis, jag kunde lika gärna ha skrivit tomten 🙂 för om det är något som inte ens förtjänar att diskuteras så är det tro.
Kvar finns egentligen bara reaktioner på yttre och inre stimuli.
Detta är vad vi vet just nu, och jag tycker att livet förtjänar att levas efter det vi vet, för då ökar chansen att vi kan hålla sams, och därigenom ge alla en möjlighet till ökad livskvalitet.

För mig personligen:
För att jag skall kunna ta det till mig har jag varit tvungen att pressa mig själv till gränsen, och för all del en bit över gränsen.
Först då -efter gränsen-, har min tjurskallighet mjuknat, jag har känt mina begränsningar, min mänsklighet, och därigenom vunnit en ödmjukhet.
Ödmjukheten, som är en förutsättning för att förstå att vi inte väljer.
Ödmjukhet kommer i mitt fall även av det faktum att jag mår bra i min nuvarande utmattning.
Jag orkar inte kämpa längre, orkar inte tycka illa om längre. Jag är ok, och du med. Oavsett.
Önskar bara alla ett gott liv utan höga försvarsmurar mot just livet.

Slutsatser:
För är det inte så att vi när vi mår dåligt av olika anledningar förminskar vi vårt livsutrymme för att känna att vi har kontroll åtminstone över det lilla.
Detta leder oundvikligen till isolering.
Isolering bland människor, isolering utan människor, isolering från mina känslor, isolering från andras känslor.
Jag är själv ett bra exempel på detta, och allt bara för att jag har mått dåligt.
Därför vägrar jag att lasta mig själv för vad jag eventuellt har gjort för illgärningar.
Jag känner bara en enorm glädje över att vara på väg -i dubbel bemärkelse.

I mitt fall är maten en stor bov i sammanhanget.
Jag skriver är för jag kämpar fortfarande i motvind mot maten, men jag har fått smaka på friskheten, och tror mig kunna komma dit mer beständigt var det lider.
För er andra som ibland eller alltid mår dåligt finns det naturligtvis tusen och en anledningar till varför.

Två saker som jag säger till mig själv:
Jag vågar se att det finns ett bättre, nyktrare, mer klarsynt, och rikare liv.
Jag ser vad som måste göras, och jag gör det.

Idag har jag sprungit 50km på ren inspiration utan att ens titta på klockan.
Det har varit backigt, himlen tvärgrå, 14 grader, och härligt frisk luft!
Jag passerade Sorbas som var målet, och fortsatte 12km.
Med start strax innan Garrucha blev det faktiskt 50km 🙂 helt grymt!

Jag ser vad som måste göras, och jag gör det!

Imorgon är en ny dag, och en dag närmre målet!
Målen är just nu två: Gibraltar, och hem till min familj!

Se till att må bra!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Lördag 12/12-2009: Nu kör vi!

Nu kör vi, och så får vi se vad som händer!

Härifrån kommer det att bli lurigare logistik.
Som om det inte varit krångligt till och från tidigare.
Denna vägen som jag nu valt har i princip inga tåg och bussförbindelser.

Så nu är det lifta som gäller.
Idag gick det över förväntan 🙂

Jag gav mig av från Aguilas vid 11.30, och via en distanskompenserande sväng i början så styrde jag stegen mot Garrucha.
Allt kändes finemang, men det var väldigt var ödsligt det var.
Vägen gick långa sträckningar ganska nära vattnet.
Backe upp och backe ner, kringelikrokigt så det förslog.
Nu bekommer backar mig inte nämnvärt längre, så det var enbart trevligt, och bitvis väldigt vackert.

Men var skulle jag köpa dricka?
Efter 30km var jag tvungen att fråga en bilist som stannat efter vatten.
-Possible agua, por favor? Typ, hasplade jag ur mig.
Lät antagligen inte klokt, men han fick fram en vattenflaska, och därigenom var dagen räddad.
Det är inte mycket som behövs, men helt utan vätska är det svårt.

Vid den första macken som jag kom fram till -efter 44km- fick jag äntligen köpa sportdryck och vatten.
Det var bara några kilometer kvar in till Garrucha, och jag var väldigt medveten om att jag var tvungen att ta mig tillbaka. Solen skulle gå ner inom någon timma.
Där stod en söt tjej vid en bensinpump och tankade.
Jag gick fram och frågade om hon händelsevis skulle till Aguilas.
Hon tittade lite forskande på mig, beslutade väl att jag såg tämligen ofarlig ut, och sa:  -Javisst!
Ibland skall man ha lite tur 🙂

Så under 40 minuter tillbaka han vi prata om både det ena och det andra.
Hon var glad över att få träna sin engelska, och jag var överlycklig över att hamna mitt för dörren på mitt hotell.
Raquel hette hon, och jag skickar en tacksamhetens tanke till henne, och att människor fortfarande vågar plocka upp utpumpade löpare på vift.

Vad händer imorgon?
Vet inte just nu.
Kanske byta hotell igen till något i Garrucha.
Då är det ju bara returen jag behöver bry mig om.
Lite segt annars att lifta både till startplatsen, och sedan tillbaka hit.

Vi får se.

Må gott vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Fredag 11/12-2009: Behåll fokuseringen…

Behåll fokuseringen.

Det är inte alltid så lätt, eller hur?

Jag kämpar med mina kilometrar, idag 57 till antalet.
Enormt segt fram till 30 trots att jag startade direkt från hotellet -jag tänkte faktiskt på att avsluta i Mazarron-, men sedan blev det lättare, och jag körde på tills jag var tvungen att avbryta för att kunna ta mig tillbaka till Cartagena.
Det blev att lifta (med 3 glada araber som pladdrade på) till Mazarron, och därifrån en buss in till Cartagena.
Mörkret är hela tiden en begränsande faktor.

Rejält backigt, men vackert, har det varit större delen av dagen.
Soligt -just det, jag fick en underbar kort matpaus vid stranden i Isla Plana :)-, 15-16 grader, ja som vanligt perfekta förhållanden.
Augilas var målet som hägrade, men prestationen som blev är jag ändå helnöjd med.
Imorgon byter jag stad, antagligen till just Augilas, och då blir det att backa 10km innan start.
Inga problem, jag har gjort det förr.

Så vad var det med fokuseringen?
Tja, vissa saker på hemmaplan som jag inte vill gå in på, men som ni säkert själva har upplevt så är det just när det brinner hemma som det är som svårast att behålla kursen.
Jag tycker att det är bra att kunna gå framåt även om det stormar.
Ingen tjänar ju på att jag börjar fladdra också i ett sådant läge.
Så som vanligt gör jag mitt bästa, och hoppas att det skall räcka för mina medmänniskor som jag bryr mig enormt mycket om. Här är en solklar koppling till gårdagens blogg om ödmjukhet.

Avslutningsvis skulle jag önska att många var lite snällare mot varandra.
Hårdheten som genomsyrar samhället idag är otäck.
Jag tar den som ett tecken på att människor mår dåligt.
Om någon har en annan uppfattning, eller en komplettering av den bilden skulle jag bli glad för att få ta del av den.
Detta är något som jag brinner för.

Må gott alla vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Torsdag 10/12-2009: Ödmjuk…

Ödmjukhet!
Visst är det en fin egenskap?!
I perioder besitter jag ödmjukhet, i andra perioder inte alls.

För min del så fungerar det så att jag blir ödmjukare ju bättre jag mår.
Hur är det för er?

Jag inser först nu hur mycket jag pressade mig själv veckorna innan jag åkte hem för att jobba.
Långa löpdagar, och all planering för evenemanget blev ganska maxat.
Jag löste det, det blev en formidabel succé, men till ett pris.
Nu är jag iofs glad även för det priset, för det påskyndar min förståelse över vad jag måste göra.
Vad jag måste ta tag i.

Idag mår jag iaf jättebra :), jag har sprungit 52km från Torrevieja till Cartagena.
Under 10 dagar i Göteborg blev det bara ett löppass på ynkliga 10km, så jag var allt lite orolig för hur denna dagen skulle utveckla sig.
Visst var sista milen brutalt seg, men kroppen skramlade igång, och jag känner en enorm ödmjukhet inför att min kropp accepterar vad jag utsätter den för.
Med ödmjukheten följer ett lugn som är väldigt behagligt.
Med lugnet en klarsyn som leder mig framåt.

Sålunda:
Jag bryter ner mig själv, lär av processen, och bygger upp något nytt.
Just nu tror jag att det är vad detta handlar om.

Imorgon finns en del logistiska knutar att lösa, men jag vet att jag kommer att sträva vidare söderut.
Hur långt beror på hur jag skall ta mig tillbaka till hotellet.

Må gott vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin

Söndag 6/12-2009: Soft…

Soft dag!

Skulle egentigen ha tagit ett flyg ikväll….
Det får bli på onsdag…
En hel del kvar att göra…

Annars har det varit en grymt soft dag 🙂
Sovmorgon, lite TV-tittande, 10km löpning i Skatås -yepp, 10km :)- 2,5km själv och 8an med min gode vän Mikael Vilkas, middag med mina föräldrar på trevlig Grekisk restaurang i Linnéstan, bio -Luftslottet… (kanonfilm), myskväll hemma med min dotter Dalie.

Jag kommer att vara taggad när jag drar igång igen i Spanien på torsdag.
Skönt att jobba av det som behöver göras, och ta några underhållande kortpass.
Förra veckan bjöd enbart på arbete, och inte ett enda löpsteg.
Kan tyckas konstigt, men det var från ett tunnelseende till ett annat.
Efter jul skall jag smälta vad jag gjort, och kanske komma fram till något.

Må gott mina kära vänner!
-Det finns speciellt några därute som jag inte hade klarat mig utan, och jag vet att ni vet det.

Varma hälsningar / Martin