Dag 18: Endorfin-Expressen

Nu kom den till användning, min gamla slogan:
-Endorfin-Expressen!
Det är jag idag. Den bästa dagen på resan hittills.

Jag tog det ganska lugnt i morse.
Det kändes att det blev många mil igår.
Kroppen ville gärna sova lite extra, men eftersom jag hade bestämt en tid med en journalist från Södermanlands Nyheter kl. 09.00 så var det bara att pallra sig upp vid 08.30, och går ner till frukosten.
Journalisten Nicole Kling kom några minuter över så jag hann precis äta klart. Vi satte oss utanför på hotellets fina veranda mot ån, och jag fick än en gång redogöra varför jag håller med detta springande.
Det intressana är att för varje jag redogör det så blir det tydligare för mig.
Har ni märkt det någon gång, att sätta en tanke i ord gör tanken klarare. Precis som att jag lyssnar på mig själv, och då förstår bättre vad jag menar.
Iofs är jag övertygad om att det är precis så det fungerar då jag inte tror att vi är så medvetna som vi vill tro, och dessutom menar jag att det inte existerar någon fri vilja, men det är en helt annan diskussion.
Med några avrundande foton där jag springer var intervjun över.

Ann-Sofie i hotellets reception blev min bästa kompis denna förmiddag.
Grymt vilken go tjej du är Ann-Sofie 🙂 Modigt med ditt drastiska karriärbyte. Det lät klockrent som du beskrev det!
Det blev bussgods som tog mitt bagage idag. En trevlig berest man -Göran- tog hand om mina grejor. Och i Norrköping tog sen min systerdotter Linnea bagaget till mitt hotell. Linnea tränar stenhårt för att slå sig in i Sverige-eliten i orientering. Du kommer att lyckas Linnea, bara fortsätt, kontinuiteten är nyckel till all framgång. I ditt fall inte minst kontinuiteten att få vara frisk och skadefri. Tack så hemskt mycket för hjälpen Linnea!
Tack också Bussgods och Göran!

Så jag checkade alltså ut från Hotell Kompaniet i Nyköping.
Tack Ann-Sofie, Viktoria, Fredrik (chefen) och ni andra för allt!

Endorfin-Expressen hade startat.
Jag gick ut ur Nyköping, och började springa efter 10 minuter.
Ingen smärta! Jubel inuti!! Hur länge skulle det hålla. Etappen idag var ju nästan 7 mil, på de 8 igår.
I Jönåker stannade jag kort och fyllde på depåerna med frukt, sportdryck och Gainmax. Träffade en trevlig man -Tommy- utanför affären så det blev lite snack innan jag drog vidare. Med 2.47 på maran hade Tommy varit en duktig löpare för några år sen. Hoppas att det går bra med att utmana sonen på Gbg-varvet nästa år 🙂

Jag varvade löpningen med korta 10 minuters gångavsnitt då och då.

Märkligt, efter 4-5 timmar så springer jag fortfarande.

In lite snabbt till ett hus för lite vatten, och blev stående en stund med en Jörgen. Också trevlig som tusan!

Nu borde det väl ändå ta emot lite, nähä, det rullar på.
Så ringde Gunnar från Solvikingarna för att få en telefonrapport! Dina samtal är guld värda Gunnar! Jag uppskattar verkligen kontakten som vi har.

Nu började Norrköping närma sig, och jag blev upphunnen av en bil med en Journalist från Norrköpings-Tidningen, Jenny, och fotograf Matilda.
Det var ett härligt litet avbrott. Hoppas att det blir en bra artikel.

Nu kom jag på den finaste biten hittills på resan. Vägen in mot Norrköping gick först på några grusvägar genom böljande sädesfält för att sedan närma sig vattnet. Titta på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag stoppade en glad cyklist -Jonas, som fick bli fotograf på helbilderna.

Idag sprang jag hela vägen fram till Hotellentrén. Vilken seger!!
Förvisso på ömma, stela ben, men ändå! Liket lever 🙂
Att det dessutom var Elite Grand Hotel gjorde ju inte saken sämre.
Petra och Andreas i receptionen såg först lite fundersamma ut när min svettiga gestalt närmade sig. Sedan utbrast Petra: -Men du är ju springaren!
Isen var bruten, och jag hälsades hjärligt välkommen och fick ett jättefint rum. Lite mat senare, med en äpplekanelparfait  på  rabarberkräm som otroligt god avslutning kan jag inte annat än lägga den bästa dagen hittills till handlingarna.

Det blev 7 mil på 9 timmar. Benen höll, och endorfinerna hade lekstuga i min kropp. Imorgon passerar min bror Lasse och hans Jessica Norrköping på sin väg till Stockholm. Egentligen skulle vi sprungit lite ihop, men jag startar lite senare imorgon för det är ju ”bara” 4 mil. Så det får bli en fika hoppas jag.

Klart slut!
Kramar till alla!
Löpande lyckliga hälsningar!

Martin 🙂

6 kommentarer

  1. Hej Martin

    Jag blev lité orolig när blogtexten dröjde men så gladare nu när jag fick läsa om endorfinvalsen.
    Steget (språnget) från endorfin till ”en dårfink” är språkmässigt inte långt men, som vissa säger, inte heller mellan geni och galenskap.

    Vi hörs efter lunch för den dagliga avrapporteringen

    Gunnar

  2. Hej Gunnar!
    Ja det blev lite sent igår.
    Jag får skylla på den grymma äpplekanelparfaiten i restaurangen 🙂

    Jag delar verkligen uppfattningen om släktskapet mellan det geniala och galenskapen.
    Visst vore världen tråkig utan dårfinkar?

    Vi hörs lite senare!
    Martin

  3. Go Martin go.
    Jag minns från mina Göteborgsvarv att jag fick tejpa bröstvårtor för att undvika skavsår.
    Hur gör du med sånt?
    Jag ser t.ex att du nu springer med en t-shirt helt utan ärmar.
    Det kan också orsaka skav för mig.
    Dessutom, får du inget skoskav?
    Det har ju varit grymt hett nu, hur klarar du värmen?
    Hälsningar Micke

  4. Hej igen,
    Vad kul att det går så bra för dig, tänk att ett par nya dojjor kan göra sån skillnad!

    I morgon reser jag hem med äldste sonen till Stockholm igen, har varit några jättebra dagar här.

    Hoppas du mår bra också!
    Kram,
    Annika

  5. Hej Micke.
    Frågorna du tar upp är verkligen högaktuella.
    Det enda som inte är något problem för mig längre är bröstvårtorna.
    Jag brukade alltid tejpa dom både på träning och tävling, men nu har jag hittat så bra tröjor att ha närmast överkroppen så det blir ingen friktion. Stort framsteg. Jag minns träningar med gamla sortens tröjor som blivit röda för att jag glömt tejpa, det var inte kul.

    För att undvika skavsår här och där använder jag annars jordnötsolja inköpt på Apoteket.
    Trots det tenderar det ändå när jag kör ärmlöst att bli lite skavsår mellan armen och sidan rätt högt upp.
    Utan jordnötsoljan kan jag också lugnt säga att läget mellan benen, och i häcken hade varit ganska kritiskt 🙂

    Fötterna däremot har jag nog haft tur med. Aldrig några problem. Tror att det delvis beror på bra strumpor. Mina svart-orange-silvriga Skyrun. Dom är bäst!!! Seriöst!!

    Värmen sedan är apjobbig. 8 mil höromdagen är jobbigt nog. Addera värmen och det blir dubbelt upp. Men även här börjar jag lära mig. När jag t.ex. fick ett stort glas saltvatten under 8-milaren gick det betydligt lättare.
    Varenda dag de senaste 10 dagarna har varit väldigt varma med liten eller ingen skugga, men eftersom jag fick sådant idealväder under min 1a vecka så känns det som att jag ändå fixar detta nu!

    Ha det gott!
    Martin

  6. Hej Annika.
    Roligt att ni har haft det bra på semesterdagarna!
    Angående skorna så var jag jätteförvånad över att det var sådan stor skillnad.
    Tur var väl det, för nu kan jag ju springa igen 🙂

    Må så gott!
    Kram /Martin


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s